Hela världen fick plats i Cilla Bancks lilla stuga

Cilla Banck levde fattig och ensam i skånska Arild. Hennes
anteckningsbok ger en säregen bild av hennes tid.
Kulturredaktionens Mattias Berg dyker in i en 1800-talsmänniskas
värld.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2017.


Vad är egentligen tidens gång? Eller omvärlden? Och vilka spår
sätter allt det där i en enskild människas medvetande?


I sin ljuvliga lilla bok ”Vad Cilla Banck visste” gör
Lundahistorikern Peter K. Andersson ett allvarligt försök att
svara på de här omöjliga frågorna. Den är tunn – inte ens 100
sidor – men blir redan efter min första läsning tung av
understrykningar och hundöron.


Som framgår av titeln, kretsar den kring en viss Fröken Cilla
Banck som bodde ensam och fattig i en stuga i skånska fiskeläget
Arild mellan 1830 och 1906. Undertiteln är ”En 1800-talsmänniskas
världsbild” – vilket ganska exakt fångar Anderssons anspråk.
Mikro- eller mentalitetshistoria, som det kallas mer fackmässigt.


Men det allra heligaste var ändå hennes egen dopdräkt


Och att just Cilla Banck intresserar en historiker, beror på att
hon – till skillnad från de flesta andra outbildade ur fiske- och
bondemiljö vid den här tiden – skrev en sorts dagbok. Där
nedtecknade hon verkligen allt möjligt. Från klassiska
minnesanteckningar om egna utflykter eller dödsfall i byn till
avskrifter ur veckotidningar, psalmböcker, Bibeln och olika slags
kalendrar.


Dessutom skapade hon med tidens gång ett museum, eller kanske
snarare kuriosakabinett, i sitt hem enligt ungefär samma
osorterade princip. En samtida besökare vittnar om hur Cilla
Banck började med att visa den första tekanna som kom till Arild
– och stolt berättade att den tillverkats vid en ”förfärligt stor
fabrik” i industrialismens England, för att så småningom föras
till lilla Arild av sjömän över havet.


Museet var också fullt av betydligt mer långväga föremål. Samma
besökare räknar upp ”fågelbon från Indien, träpapegojor från
Kanarieöarna, mandarinkostymer, chilenska kalabasser, sjötång
från Stilla Hafvet, japanska kokkärl, ryska mjölkbyttor”. Men det
allra heligaste var ändå hennes egen dopdräkt.


Efter Cilla Bancks död revs museet, vilket
knappast hade skett om hon varit en välbärgad kvinna med
kulturell nimbus. Men dagboken finns kvar, i all sin målmedvetna
gåtfullhet. Peter K. Andersson påpekar att vi nästan alltid
betraktar historien ur de mer priviligierades perspektiv. Själv,
skriver han, har han ändå försökt ta reda på hur de fattiga – som
ofta inte kunde vare sig läsa eller skriva – faktiskt tänkte. Han
liknar det arbetet vid en sorts dekryptering: ”som att hitta en
gammal mystisk bok skriven med ett chiffer vars system sedan
länge gått förlorat.”


Stilbildaren i genren, en influens så stark att den samtidigt
tycktes släcka ut alla sina efterföljare, var den italienska
historikern Carlo Ginzburg som 1976 kom ut med boken ”Osten och
maskarna”. Den handlade om en så kallad vanlig människas
världsbild några hundra år före Cilla Banck. Nämligen den
italienske mjölnaren Menocchios, som på 1500-talet satte sig upp
mot kyrkan med sina tankar om skapelsen.


Man kan diskutera hur representativ den här mjölnaren faktiskt
var. Hur som helst blev han också oerhört intresserad av filosofi
– och kyrkan ansåg Menocchios hemsnickrade läror så farliga att
han brändes på bål som kättare.


Och det är ju ett av mikro- eller mentalitetshistoriens dilemma:
att ”ovanliga” människor oftast ändå är intressantare än
”vanliga”. När någon blivit tillräckligt speciell, transformeras
åtminstone personen från den ena kategorin till den andra, och
lämnar de mindre speciella kvar i historiens skugga.


Hur kan man då få reda på någonting alls om dem? Ja, ett sätt,
kanske det enda, är att studera hela kollektivet: alltså
statistik. Efter att jag själv läst ”Osten och maskarna” när den
kom ut i Sverige i början av 80-talet, och då tycktes ligga på
vart och vartannat nattduksbord, började jag också studera ämnet
i tiden, ekonomisk historia – innan jag alltför snabbt kroknade
på alla dessa opersonliga förteckningar. Med viss fasa minns jag
särskilt den om årsförbrukningen av salt sill under medeltiden.


Cilla Banck gör faktiskt också förteckningar,
eller åtminstone listor, men på ett helt annat sätt. Peter K
Andersson menar att de påminner om trollformler, som
traditionellt användes för att skapa trygghet och kontroll.


Så hon listar, bokstavligen, allt mellan himmel och hav. Mycket
handlar förstås om religion. Till exempel följande förteckning:
”Guds sons blodsutgjutelser. Först i omskärelsen, 2 i Gethsemane,
3 wid hudflängningen, 4 törnekröningen, 5 wid purpurmantelns
afryckande, 6 wid händers och fötters genomborrande, 7 wid
sidosårens öppnande”.


Men framför allt är det ju havet som i fiskeläget Arild är
världens början och slut, alltings mått, livet och döden. Risken
för drunkning var också ständigt närvarande. Cilla Banck listar
hela släkter som dött ut i sjöfartens spår. Till och med hennes
egen bror förekommer i en sådan till synes opersonlig
förteckning: ”Efvenledes omnämnes sjömannen Lars Banck som gick
bort ifrån skonerten Örnen, det hände i Norsjön den 6 april
1853.”


Hon sammanfattar också allt detta tragiska i en speciell lista:
”Döda här i byn i min tid, som jag kan minnas 353 Inberäknade i
nämda antal 41 som äro drunknade, 2 som själva afhänt sig lifvet.
En hängt sig. Och en sängt sig.”


de flesta världshändelser tycks skölja rakt igenom henne, medan
disparata erfarenheter och lösryckt information fastnar som
drivved i medvetandeströmmen.


Under Cilla Bancks levnad förändras ändå den globala sjöfartens
villkor dramatiskt. När hon föds 1830 hade det inte gått mer än
ett decennium sedan den allra första överfarten med ångbåt över
Atlanten. Sedan kom de stora passagerarfartygens tid. Suezkanalen
och Nordostpassagen band plötsligt ihop jordklotet på ett nytt
sätt – och med undervattenskablarna för telegrafi vid mitten av
1800-talet blev havet det viktigaste kommunikationsmediet även
för den mest inbitna landkrabba.


På så sätt flyter havets förändringar ihop med mediehistorien.
Dagstidningarnas genombrott skedde också just under hennes
livstid. När Cilla Banck precis var på väg att lämna tonåren,
1848, grundades Sydsvenska Dagbladet. 1864 blev Dagens Nyheter
den första massmarknadstidningen, riktad till många prenumeranter
med ett lägre pris.


Vad ser vi då av allt det här i hennes dagbok?
Eller, för att tala med bokens titel: Vad var det som Cilla Banck
visste?


På det ger Peter K. Andersson inget rakt svar, hur nu ett sådant
skulle se ut. Men han påpekar till exempel att en dagstidning –
och då Helsingborgs Dagblad – bara nämns en enda gång i hennes
dagböcker. Däremot märks den parallellt framväxande
populärpressen desto tydligare.


Framför allt handlar det om Triumf: Sveriges billigaste
veckotidning, som den kallades i annonserna. Ur den har Cilla
Banck bland annat skrivit av artiklar om ”werldens äldsta
bibliotek” och ”den fruktansvärdaste jordbäfning som i historisk
tid hemsökt menskligheten”. I sina listor kan hon också blanda
rena faktauppgifter om digerdöden och Stockholms grundande med en
äventyrlig teori om tidpunkten för Jesu återkomst till jorden.


Så allt detta visste Cilla Banck. Med sin bok har Peter K.
Andersson nu gett oss en ömsint nyckel till hela den här
krypterade historien: visat hur en enda person kan fungera som
konkret länk mellan abstrakta begrepp som ”makro-” och ”mikro”.
Hur de flesta världshändelser tycks skölja rakt igenom henne,
medan disparata erfarenheter och lösryckt information fastnar som
drivved i medvetandeströmmen.


Eller som Andersson själv skriver i bokens allra sista stycke, om
Cilla Bancks världsbild: ”Det som utmärker den är inte i första
hand dess lantliga utgångspunkt utan dess kumulativa och
oanalytiska förhållande till kunskap. Det viktigaste är bara att
veta.”


Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionen


Litteratur


Peter K Andersson: Vad Cilla Banck visste. Ellerströms, 2017.