Flugornas herre: Golding kan inte viftas bort så lätt

Ett gammalt fall med strandade pojkar har återigen fått William
Goldings beskrivning av barns grymheter att ifrågasättas. Men
situationen och systemet styr vilka vi blir, konstaterar
Eva-Lotta Hultén.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2020.


I september 1965 tröttnade sex pojkar mellan 13 och 16 år på sin
katolska internatskola på ön Tonga i Söderhavet. De knyckte en
fiskebåt nere i hamnen, packade med sig lite bananer och
kokosnötter och gav sig iväg med planen att ta sig till Fiji. Det
slutade illa. När det blåste upp slets seglen sönder och båten
drev i åtta dygn innan de illa rustade pojkarna kunde ta sig
iland på den lilla ön Ata. Där blev de kvar i ett år innan de
räddades av ett passerande fartyg. Historien, som har likheter
med William Goldings ”Flugornas herre”, har återberättats i
tidningen The Guardian av författaren Rutger Bregman.


I William Goldings roman blir ett flygplan tvunget att släppa av
alla sina passagerare, pojkar mellan sex och tolv år, på en ö
någonstans i tropiskt klimat. Ön visar sig vara paradisisk. Det
finns gott om färskvatten, frukt och vilda grisar och en lagun
att bada och fiska i. Under en period fungerar livet på ön väl
men snart blir spänningarna mellan de båda ledargestalterna Ralph
och Jack starkare och det system av åtminstone relativ demokrati
som pojkarna byggt upp vittrar sönder. Ledarskapet glider över på
Jack som har en mer auktoritär stil och kräver underkastelse.


Ralph och några pojkar till fortsätter att kämpa för att hålla
liv i de spillror av demokrati som lever kvar men den som
opponerar sig mot Jack riskerar att utsättas för våld. En av
Jacks hantlangare sätter ett stort klippblock i rullning och
blocket stöter till Ralphs vän Nasse så att han faller nedför en
klippavsats och krossas, och med honom dör också allt hopp om att
förnuft och demokrati ska råda på ön.


Så här ser alltså den mänskliga naturen ut, den
starke tar makten och konkurrens vinner över samarbete. Inte
alls! Säger Rutger Bregman i sitt reportage. Mycket skiljer
nämligen verklighetens skeppsbrutna barn från bokens. Pojkarna
från Tonga –  Stephen, Kolo, Mano, David, Luke och Sione –
höll sams under sin tid på ön och hjälptes åt med odlingar,
matlagning, vatteninsamling och allt annat de behövde för att
klara sig. Bregman menar att berättelsen om dessa sex pojkar
visar att den sedan länge förhärskande idén om människan som
självisk är felaktig och att William Goldings bild av den
mänskliga naturen är en nidbild. Jag önskar att det var så enkelt
som att han hade rätt.


I nya situationer kan vi lätt förmås att göra saker som annars
vore oss helt främmande. I ”Flugornas herre” beskriver William
Golding denna situationens makt på ett mycket trovärdigt sätt:
det avgränsade rummet som får barnens ursprungliga
moraluppfattning och världen utanför att blekna bort; den starke
ledaren som gör att de flesta avsäger sig sin förmåga att tänka
självständigt; utpekandet av syndabockar i form av Ralph och
Nasse; skräcken för en yttre fiende i form av ett odjur som inte
finns men som motiverar våldet och bristen på demokrati; maskerna
som avindividualiserar pojkarna och gör att de känner sig fria
från personligt ansvar, och så det vi- och domtänkande som i det
här fallet symboliseras av att en del av pojkarna tidigare ingått
i samma gosskör och bildar ett sammanhållet ”vi” som ställer
andra utanför.


Men situationer uppstår inte i ett vakuum. Vilka situationer vi
hamnar i beror på vilka man bäddat för. Och där kommer systemets
kraft in. Systemet som, förklarar socialpsykologen Philip
Zimbardo, tillhandahåller institutionellt understöd, auktoritet
och resurser som den enskilda situationen hämtar sin kraft ur. I
Goldings bok kommer systemet med pojkarna till ön hemifrån. De
har en föreställning om hur ett samhälle ska organiseras som de
försöker leva upp till. Som skolbarn av 50– talets England har de
fostrats in i ett hierarkiskt och ganska empatilöst
förhållningssätt till varandra.


Som en sorts ö kan kanske också fängelset Abu
Ghurayb under Irakkriget beskrivas. Abu Ghurayb blev känt över
världen i april 2004 när bilder därifrån läcktes till pressen. De
visade på systematisk tortyr av fångar och ett av de mest absurda
fotografierna föreställer en ung kvinnlig amerikansk militärpolis
som med ett stomatol-leende lutar sig ner över en plastinpackad
och till döds misshandlad man.


Efter att vad den amerikanska militärpolisen ägnat sig åt i Abu
Ghurayb blev känt i USA blev socialpsykologen Philip Zimbardo,
som ägnat sin forskning åt bland annat gruppdynamik, kontaktad av
en av de åtalades advokat för att delta i försvaret av honom.
Chip Frederick hade dekorerats med ett flertal militära
utmärkelser och medaljer. De tester Zimbardo senare utförde på
honom visade att han var normalintelligent, med normala moraliska
värderingar och utan sadistiska eller patologiska tendenser.


Abu Ghurayb var under tiden Chip Frederick var stationerad där en
plats i närmast totalt kaos. I stora svep förde man dit både barn
och vuxna som råkat befinna sig på fel plats vid fel tillfälle,
som när någon bomb sprängts. Från hustaken runtom fängelset sköt
krypskyttar mot militärpoliserna. Chip Frederick arbetade tolv
timmar per dygn, sju dagar i veckan under extremt stressande
förhållanden. Lägg till detta den uppgift han och hans
medarbetare fått av den militära underrättelsetjänsten: att
förbereda fångar för förhör. En av Chip Fredricks kollegor
berättade om förhållandena: ”De överordnade sa: 'Använd er
fantasi. Krossa dem. Vi vill ha dem krossade när vi kommer
tillbaka hit.' ”


När Donald Rumsfeld med anhang efter att skandalen briserat
försökte framställa Chip Fredrick och hans underordnade som de
ruttna äpplena i en för övrigt utmärkt korg var det alltså bara
ett försök att sprida dimridåer kring det faktum att
arbetsförhållandena var fruktansvärda och att förutsättningarna
för vilka situationer som kunde uppstå getts av människor högre
upp i hierarkin. Med Philip Zimbardos terminologi kan man
beskriva det som hände i Abu Ghurayb som att systemiska och
situationella krafter samverkade och skapade onda handlingar
utförda av goda, eller i alla fall helt normala, människor.


Även om Jack, den destruktive ledaren i Goldings bok, har en
aggressivitet i sig redan från början hade han kanske i en annan
omgivning utvecklats åt ett helt annat håll. Men den gode ledaren
Ralph har faktiskt tilldelat honom rollen som jägare och utnämnt
gosskören till hans underlydande och han agerar därefter. Kanske
med den engelska internatskolans hierarkiska mönster som
förebild.


Rädsla, outvecklad förmåga till empati, ogenomtänkta
föreställningar om vad det innebär att vara ledare eller dåliga
modeller för samlevnad kan få oss att göra varandra illa. Alla
som någon gång sett mobbning i en skolklass vet att även barn
tyvärr kan begå grymheter mot varandra, ibland ganska
utstuderande sådana. Det som utspelar sig i ”Flugornas herre” är
alltså inget osannolikt scenario men som väl är är det heller
inte det enda möjliga, vilket visas av berättelsen om de sex
pojkarna på Ata.


Till alla öar vi reser tar vi med oss idéer och
mönster från de situationer och system vi tidigare befunnit oss i
–  olika beroende på våra erfarenheter. Och vi har enorma
möjligheter att påverka vilka situationer både barn och vuxna
skapar åt sig genom vilka system vi fostrar dem in i och vilka
värderingar och förväntningar vi skickar med dem.


Eva-Lotta Hultén, journalist och författare