Fantomöarna – fantasier som sattes på kartan

Öar som funnits på kartan har ibland visat sig vara skapelser av
fantasin. Petter Lindblad Ehnborg reflekterar över fantomöarnas
historia och vad som hände när jordklotet kartlades.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
publicerades ursprungligen 2022-11-14.


Drömmen om en ö skingras ibland som sand mellan fingrarna. När
ett australiskt forskningsfartyg 2012 skulle besöka Sandy Island,
så var stillahavsön inte där. Då hade den tjugofyra kilometer
långa landmassan ändå funnits utmärkt på kartan i mer än ett
sekel – i allt från välrenommerade världsatlas till den stora
sökmotorns satellitkartor. Geografen Alastair Bonnett beskriver
utfärden till Sandy Island som upptäckten av en plats icke-vara.
Många öar hade tidigare mött samma öde: under 18- och 1900-talen
genomfördes flera expeditioner för att sudda ut hundratals öar
som inte fanns. På sjökorten stod förkortningen ”E.D” för
”Existence Doubted”, betvivlad existens.


Redan Plutarchos konstaterade att geografer gärna fyllde kartans
marginaler med tvivelaktiga inslag. Frusna hav, otillgängliga
våtmarker eller öknar fulla av vilda bestar. ”HIC SVNT LEONES”
noterade medeltida kartritare över obygden, ”här finns lejon”,
men de hade lika gärna kunnat skriva ”här finns öar”. 1500-talets
kartor – som Olaus Magnus Carta Marina eller Abraham Ortelius
Theatrum Orbis Terrarum – svämmar över av främmande skärgårdar.
Den moderna kartografins fortsatta utveckling är på många sätt en
berättelse om öarnas försvinnande.


De kallas ”fantomöar”: platser som en gång fanns
angivna på kartan men ströks vid närmare påsyn. Gemensamt för dem
alla är att de uppstått ur havet då drömmen föregått kartbilden.
Hos en sjöman som längtar efter land – eller berömmelse – kan
sinnenas spratt forma en ö av en dimbank, en valrygg eller en
optisk illusion. I andra fall kan en berättelse vara gnistan. I
Garci Rodríguez de Montalvos riddarroman Las sergas de Esplandían
från 1510 beskrivs en fiktiv ö öster om Ostindien vid namn
”California”. När spanska erövrare senare under seklet siktade
Baja Californias sydspets trodde de sig ha hittat just en ö, och
döpte den efter fiktionen. Andra fantomöar har sitt ursprung i
långlivade myter. Kring 500-talet gav sig irländska munkar ut på
resor i roddbåt i västerled, och öarna de sades ha hittat levde
kvar på kartan ett årtusende. Mest mytomspunnen är Sankt Brendans
ö, ett paradis på Jorden omslutet av en tät dimma, men enligt
vissa inte så mycket en fantomö som en verklig. Kanske var det
till Newfoundland som munkarna funnit vägen?


Fantomöarnas försvinnande kan möjligen betraktas som en ojämn
kamp mellan två kartografiska andor. Författaren Robert
Macfarlane återkommer till skillnaden mellan det han kallar för
rutnäts- och berättelsekartor. Den idag dominerande rutnätskartan
översätter otyglad rymd till en abstrakt helhet. Den anger
gränser mellan länder, råvaror eller ägare – men också vägen till
närmsta italienska restaurang – och som sådan har den förstås
varit mycket praktisk.  Priset för detta är enligt
Macfarlane att rutnätskartan reducerar världen till data,
oberoende av en mänsklig betraktare. Den lyfter ut människan ur
den omgivande miljön och placerar henne utanför landskapet.


Berättelsekartan är annorlunda, i det att den snarare betraktar
människan som en del av kartan. Här berättas en historia om en
plats och hur den upplevs av en människa eller kultur som rör sig
genom den. Medan rutnätskartan beskriver ett rum genom vilket
otaliga resor kan göras fångar berättelsekartan istället en unik
resa, unika relationer mellan människor, eller mellan människan,
tiden och landskapet. Aboriginernas sånglinjer eller drömspår kan
leda vandraren genom rumtiden, medan den keltiska traditionens så
kallade tunna platser är de där hinnan mellan det jordiska och
det himmelska är som skirast. Bortom Nordatlantens horisont såg
Sankt Brendan och hans fränder inte bara fysiska öar utan också
ett landskap av andliga prövningar.


Författaren Amitav Ghosh noterar att den europeiska erövringen av
världen åtföljdes just av ett ritande av rutnät över jordklotet.
Räta linjer som snart stod i konflikt med redan existerande
berättelser om det omgivande landskapets betydelse. Platser gavs
nya namn som påminde om den gamla världen, marker omformades för
att likna Europa, och ursprungsbefolkning fördrevs, eller
utplånades ur landskapet. Så finns det under dagens öar ofta
andra begravda. Ta Quisqueya som exempel, namnet på en förlorad ö
på ett förlorat språk, taíno, talat av ett närapå förlorat folk.
1492 landsteg Columbus på ön och döpte den till la isla Española,
den spanska ön, eller kort bara ”den spanska”, Hispaniola. Under
de kommande 25 åren dog sannolikt hundratusentals taínoer, ofta
som slavar i spanjorernas guldgruvor. De kom att ersättas av
afrikaner, slagna i bojor och samman med sockerrör skeppade över
havet.


Så har drömmen om en orörd ö många gånger visat sig förödande för
den som redan har ön som sitt hemland. Även drömmar kan få
våldsamma följder. ”Historien är full av skeenden som skedde på
grund av en inbillad saga”, noterar Umberto Eco, och lyfter fram
just Columbus jakt efter en ny sjöväg till Indien eller kapten
Cooks sökande efter Terra Australis Incognita. När Cook återvände
till England med beskedet att Stilla havet var en övärld –
snarare än denna drömda, okända landmassa – möttes han av
besvikelse. Europa kom att se på öarna som fantomer efter en
förlorad kontinent, undantag av mening, avskurna från varandra
och vindspridda i en tom ocean. Detta helt på tvärs mot lokala
föreställningar om havet som en gränslös kontinent av vatten, en
väv som band samman såväl människor som öar.


I vår kartlagda tid har nya former av fantomöar hamnat i den
geopolitiska brännpunkten – som då nya stränder uppenbarar sig
under polernas smältande is. Utanför Dubais kust pågår alltsedan
2003 skapandet av den så kallade ”Världen”, en konstgjord
skärgård i form av en världskarta, som en dag är tänkt att täckas
av lyxhotell. Detta på en plats som med stigande våttemperaturer
riskerar att bli otjänlig för mänskligt liv. ”Ett sandslott i
havet” – så beskriver tidningen Le Monde de konstgjorda,
militariserade öar som Kina låtit anlägga i Sydkinesiska sjön, i
syfte att stärka sin järnhand över regionen.


Öar som uppstår, men också öar som försvinner.
Inga länder är lika känsliga för havsnivåhöjningar som de
låglänta korallatollerna i Stilla havet och Indiska oceanen. I
Maldivernas huvudstad Malé bor en kvarts miljon invånare bara
decimeter över havet, däribland en snabbt växande skara
internflyktingar. En angelägen fråga för atollernas
intellektuella är hur språk, kulturarv och nation ska bevaras om
öarna en dag behöver överges.


Det finns många alternativ till den berömda kanariefågeln i
kolgruvan. Maldivernas sand, Mauritius dronter, Påsköns träd.
Naurus fosfat gjorde för en tid landet till världens näst rikaste
men när råvaran tog slut fick ön istället agera läger och limbo
åt Australiens båtflyktingar. Fantomöar men också öarnas
fantomer: tillsammans vittnar de om behovet av en ny karta, nya
berättelser.


Petter Lindblad Ehnborg, psykolog och essäist


Litteratur


Bonnett, Alastair. 2015. ”Sandy Island” i Off the Map. London:
Aurum Press.
Bonnett, Alastair. 2021. The Age of Islands. London: Atlantic
Books.
Eco, Umberto. 1998. Serendipities. New York: Columbia University
Press.
Edmond, Rod & Smith, Vanessa (red.). 2003. Islands in History
and Representation. Oxon/New York: Routledge.
Ghosh, Amitav. 2021. The Nutmeg’s Curse. The University of
Chicago Press.
Le Monde Hors-Série. Géopolitique des îles en 40 cartes.
2019.
Macfarlane, Robert. 2008. The Wild Places. London: Penguin.
Macfarlane, Robert. 2018. ”Off the Grid”. I Lewis-Jones, Huw
(red.). The Writer’s Map. London: Thames & Hudson.
Rodríguez de Montalvo, Garci. 1510. Las sergas de Esplandián.