Yttre Hebriderna – Atlantens oskyddade hjärtan

Utanför Skottlands västkust ligger Yttre Hebriderna, en ögrupp
som befinner sig i ett utsatt läge när klimatet förändras. Här
hittar Maria Küchen varsel om människans framtid.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2022-11-15.


Målet för en enskild människas djupaste längtan är alltid unikt.
Men det finns också platser dit många längtar. Det invanda och
välbekanta kan kännas trångt och tomt. Så drömmar uppstår om ett
själsligt hem någonstans långt borta, där allt är vackert och
alla svar finns.


Religiösa pilgrimer längtar till Mecka eller Jerusalem. Och
karavanstoppet Samarkand i Centralasien, längs sidenvägen mellan
Östasien och Europa, blev under medeltiden ett längtans mål –
inte bara för törstiga kameler utan också för drömmande
människor. I det fjärran Samarkand fanns vatten och vila, skönhet
och fest. Även bildligt sågs staden som en oas i tillvarons öken.


Och poeter längtar inte sällan till öar. ”Om det är så att du
längtar till de Yttre Hebriderna” skrev till exempel poeten Eva
Ström i sin diktsamling Steinkind från 1979, ” … där man har
havet framför sig men Europa i ryggen / och där öarna bara är en
tunn hinna av regn … om det är så att du känner uppbrottet i dig
/ som en spricka eller en tanke / om det är så att du längtar
efter att förändras medan du reser … / då har du redan släckt
lamporna i huset / och är på väg.”


Diktraderna träffar mig i hjärtat. Till Yttre Hebriderna längtar
jag ständigt. Jag måste återvända dit. Inte för gott, men färden
dit, och människorna och naturen där, gör mig lugnare och ljusare
inuti.


Ute i Atlanten, sex och en halv mil utanför
Skottlands västkust ligger de, Västeröarna, Na h-Eileanan Siar,
som de 26 000 bofasta på Yttre Hebriderna säger. Inte för att
alla talar gaeliska. Öarna är inte exotiska. Folk handlar på Coop
och går på puben och huvudstaden Stornoway är en typisk skotsk
småstad. Men den gaeliska som talas, är infärgad av fornnordiska.
Uist sägs härleda sitt namn från fornordiskans ord för ”väst”
eller från ”viste”, men ingen vet säkert.


Vissa gaeliska ord känns välbekanta, andra helt främmande. Sàl na
mara – havets salt – loch uisge – sötvattensjö. Havets djup och
sälta och varma strömmar hindrar havsisen från att lägga sig runt
öarna. Deras grunda sjöar däremot kan bottenfrysa. I takt med att
golfströmmen avstannar kommer de att göra det allt oftare.


Golfströmmen rör sig långsammare än på tusentals år. Under det
närmaste seklet kan den upphöra helt. Höjningar av havsytans
nivåer kan dränka de hebridiska öarnas låglänta kuster, och utan
golfström blir det kallt där. Riktigt kallt, som på Island. På
senare år har dricksvattentäkter frusit. Dygnet runt har dykare
på Uist kämpat mot igenisning av vattenintagen från kringliggande
sjöar till Lochmaddys vattenverk. Med högst några decimeters sikt
har de tvingats treva sig fram under utan och ta bort isen med
händerna.


Det har hävdats att fornnordiskas Ívist, ”viste", i sin tur är
ett inlån från ett förmodat äldre namn på gaeliska, på ögruppen
som geografen och astronomen Ptolemaios för tvåtusen år sedan
kallade ’Εβουδαι – Eboudai – och romerske historikern Plinius den
äldre kallade Hebudes. I modern engelska blev ”Hebudes” till
”Hebrides” genom ett skrivfel, påstås det. Strängt taget borde
öarna heta Hebuderna, inte Hebriderna.


När jag hör en gaelisk sång från södra Uist som heter Eilean
uibhist mo ruin, ”Min älskade ö Uist”, begriper jag inte ett ord
– men språkljuden och intonationen liknar mitt modersmål jamska,
jämtländska, en inlandsdialekt. Jag blir vaksam. Jag älskar
Jämtland och Yttre Hebriderna, deras starka landskap med fjäll
och sjöar, och kärlek kan förvirra en människa. Hjärtat uppfattar
band som inte finns. Okända sånger om vad som helst tycks handla
om just mig och min kärlek.


Skeptisk sänder jag sången till en språkvetare som är
specialiserad på jamska. Även han älskar Jämtland och säger att
jag hör rätt, och att jämtar troligen fanns bland de nordbor som
var i viking på Hebriderna, eller Söderöarna, som de kallade
ögruppen. Språket, språken, befinner sig i ständig rörelse, en
rörelse full av missförstånd.


Det heter alltså Hebriderna och inte Hebuderna för att någon
skrev fel, och nu finns ingen väg tillbaka. Det irriterar mig,
men kanske är det som det ska. Stillastående vatten bottenfryser
lättare. En bottenfrusen sjö härbärgerar inget liv, ett
bottenfruset språk kan inte talas.


För några år sedan stod jag i machairen på Uist,
öns frodiga strandnära ängsmark. Den var översvämmad av blommor.
På en enda kvadratmeter machair kan man finna upp till fyrtio
olika arter – smörblomma, prästkrage, getväppling, timjan,
orkideer, klöver, gulmåra och mycket mer. Machairen är
klöverhumlans land, en hotad humleart som i Storbritannien bara
finns kvar här och på Orkneyöarna.


Jag böjde nacken bakåt och såg rakt upp i himlen. Skyhögt uppe i
det blå löpte snörräta parallella kondensstrimmor från flyg på så
hög höjd att planen inte själva syntes – transatlantiskt flyg på
väg mellan den amerikanska kontinenten och norra Europa. Vad jag
såg var strimmor av längtan, spår i skyn efter människans
obändiga behov av att vara där hon inte är.


Eller, mer prosaiskt – jag såg flygets NAT:s, North Atlantic
tracks, tätt trafikerade osynliga motorvägar på mer än tiotusen
meters höjd. Dagligen skapas NAT:s utifrån vindförhållandena där
uppe, men hur länge till?


Massflyget är inte hållbart, och allt vi tar för givet kommer att
upphöra en dag. Av forntidens Samarkand återstår idag gräsbevuxna
kullar, en bit utanför  dagens Samarkand med sina moskéer
och marknader och hysteriska biltrafik. ”Jag önskar att du får
allt det du saknat, om du nånsin kommer fram till Samarkand”,
heter det i en svensk visa från 1970-talet, men drömmarnas
Samarkand finns inte mer. Den sägenomspunna staden invaderades
och krossades år 1220 av Djingis Khan. I verkligheten är
Samarkand en centralasiatisk stad som andra, spännande och kanske
exotisk men inte unik.


Den som kommer fram till sina drömmars mål blir
ofta besviken. Det finns alltid något annat, någon annanstans,
men att ständigt jaga det botar varken längtan eller saknad,
längtans sorgsna syster.


Ändå kommer längtan att fortsätta driva mig, eftersom jag är
människa. Som i Eva Ströms dikt känner jag uppbrottet inuti som
en tanke, en spricka. Längst inuti mig, paradoxalt nog, finns det
yttersta. Djupt i mitt hjärta ligger en plats långt från
fastlandets trygghet. Bara där – där jag är som mest oskyddad –
är jag hel. Fryser yttre Hebridernas sötvattenssjöar helt till
is, hjärtats sjöar, är det ute med mig, eller, nej, det är ute
med oss alla.


Maria Küchen, författare och kritiker