Stilla havet skriver tillbaka

Den europeiska bilden av Stilla havets övärld liknar en dröm, för
dem som redan bodde här var kolonisatörernas ankomst en mardröm.
Per J Andersson spårar arvet i litteraturen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes ursprungligen 2022-11-16.


Stilla havet är världens största hav och täcker en tredjedel av
planetens yta. Ändå är den värld som existerar här i stort sett
okänd för gemene västerlänning. Oceanien är den världsdel vi har
vagast uppfattning om. Visst, Australien och Nya Zeeland är
ganska bekanta, men om vi zoomar in på kartan lite längre österut
så ser vi en värld som påminner om små dammkorn mot en klarblå
tapet. Då upptäcker vi också att öarna i det stora havet delats
in i tre geografiska områden:


Melanesien, Mikronesien och Polynesien.


De svarta öarna, De små öarna och De många öarna.


Få nyheter når oss härifrån. Och ännu färre böcker skrivna av
någon som kommer härifrån. Däremot är ju de flesta av oss bekanta
med berättelser med utifrånperspektiv som Robinson Crusoe och
Pippi Långstrump i Söderhavet.


Söderhavet var det gamla svenska namnet på detta
hav som Magellan fanns så lugnt att han namngav det Mar Pacifico,
det fridfulla havet. Men det var knappast det första namnet på
denna väldiga havsmassa. Européerna var heller inte först med att
kartlägga området eller att betrakta det som en helhet. Men det
finns avgörande skillnader i hur Stillahavsområdets
ursprungsbefolkningar och kolonisatörerna betraktade vad de såg.
När européerna drog gränser mellan sina erövringar och isolerade
öarna från varandra förvandlades havet till ett slags mellanrum,
en tomhet. Det är, med den amerikanske historikern John R Gillis
ord, att tänka arkipelagiskt. Men medan européerna mest hade ögon
för delarna så såg polynesierna, melanesierna och mikronesierna
ett hav som förenade dem. De tillhörde ”ett hav av öar” snarare
än en specifik ö.


Den världsbilden blir tydlig när man läser den polynesiske
författaren Witi Ihimaeras åttiotalsroman The Whale Rider. I den
berättas myten om hur den första maoriern anlände till Aotearoa –
som är det polynesiska namnet på Nya Zeeland – ridande på ryggen
av en val som kommer simmande från djupet av den väldiga oceanen.


Författaren Epeli Hau’ofa, som föddes på Papua Nya Guinea 1939,
därefter pluggade på Fiji och sedan bosatte sig på Tonga, har
formulerat det som att stillahavsöarna är en del av ett universum
som inte bara består av den landyta som öarna utgör, utan också
av det omgivande havet.


Att denna syn är återkommande hos många stillahavsförfattare blir
tydligt i brittiska litteraturvetaren Michelle Keowns bok Pacific
islands writing, där hon går igenom de gamla myterna såväl som
den samtida oceaniska litteraturen. Återkommande teman är
konflikten mellan att stanna kvar och upprätthålla traditionerna
och att emigrera till västerlandet och ge upp desamma. Historien
om Oceanien är därför historien om migration, alienation,
hemlängtan och rotlöshet. Men också om resor på haven, om
förflyttningarna; om navigation, kanotfärder och seglatser.


Avfolkningen började tidigt. Många av dem som efter européernas
ankomst inte dukade under för influensan och mässlingen fördes
bort som arbetskraft och hamnade på kopra- och kryddplantager på
Fiji och Mauritius – eller i Nordamerika för att jobba på
pälsfarmer, som skogshuggare eller med valfiske.


Om den europeiska ankomsten kan liknas vid en
mardröm för stillahavsborna, var och förblev deras hem en dröm
och utopi i kolonisatörernas ögon. Inte minst en erotisk sådan.
På Tahiti ansåg man sig ha hittat den ädle vilden som levde i det
naturliga och lyckliga urtillstånd som upplysningsfilosofen
Jean-Jacques Rousseau fantiserat om.


År 1768 ankrade fransmannen Louis Antoine de Bougainvilles
utanför ön och hälsades av en flicka insvept i tyg, som sakta
snurrade på kroppen tills hon stod helt naken. Men det som de
sexsvultna franska sjömännen tolkade som en invit till fysisk
beröring var i själva verket något helt annat – en polynesisk
sedvana inför möten med gudar, hövdingar och högt uppsatta
främlingar. En rituell handling som handlade om att visa respekt
och vördnad. Detta hindrade inte Bougainville från att i boken om
sin jordenruntresa skildra mötet med den nakna kvinnokroppen som
om Afrodite själv hade uppenbarat sig. Tahiti fick smeknamnet Nya
Kythera efter Afrodites grekiska födelseö. Vid denna tid var
kärleksgudinnans namn liktydigt med typ mjukporr, alltså ett lite
finare sätt att säga att något var sexuellt upphetsande.


De västerländska skribenterna såg öborna som sköra, ursprungliga,
feminina – och framförallt åtråvärda.


Samma blick hade konstnärerna. Med på James Cooks expeditioner
fanns John Webber, vars målningar föreställde palmkantade öar,
ansiktstatuerade män och barbröstade kvinnor och som eldade på
myten om en paradisisk plats. Två polynesiska män hade dessutom
lockats att följa med den brittiske världsomseglaren hem till
Europa för att visas upp i salongerna som exempel på den ädle
vilden. Snart blev polynesiska tapeter högsta mode samtidigt som
romantiska diktsviter, reseskildringar och äventyrsromaner med
söderhavstema sålde som smör.


På 1890-talet besökte Paul Gauguin Tahiti. Också han avbildade
fascinerat halvnakna män och kvinnor i ett ångande, prunkande
tropiskt landskap.


Strax därefter blev öarna i dessutom Melanesien dubbade till ”det
idealiska laboratoriet” för fältstudier i socialantropologi, en
vetenskap som föddes med den polsk-brittiske Bronisław
Malinowskis rapporter från Trobriandöarna.


Ett perspektiv på den extrema exotiseringen och idylliseringen
får man genom att betänka vad det var för värld européerna hade
skapat för sig själva på hemmaplan där himlarna förmörkades av
grå kolrök från fabriksskorstenar och ånglok.


Den västerländska föreställningen om Oceanien
som en del av världen som är praktiskt taget tom och som man
därför kan göra nästan vad som helst med blev tydlig också efter
andra världskriget. Då evakuerade USA och Frankrike invånare från
bland andra Marshallöarna och Mururoa för att provspränga sina
atombomber.


Bomberna och migrationen har krympt öbefolkningarna. Mer än en
tredjedel av alla polynesier bor idag i framförallt Australien
och Nya Zeeland, men också i USA och i viss mån även i Europa.


Med tiden har känslan av hemlängtan bleknat något. I litteraturen
kan man se hur öborna börjat rota sig i sina nya länder. Ett
exempel på denna fastlandifiering är den samoanska författaren,
poeten och dramatikern Albert Tuaopepe Wendt. I sina tidiga
böcker skildrade han korruption och vanstyre på öarna såväl som
det utanförskap som många som emigrerat kände. Men från
nittiotalet och framåt handlar hans texter alltmer om ö-migranter
som funnit sig tillrätta och etablerat sig i sina nya hemländer.


Det betyder ju inte att det att det direkt ges ut en massa
feelgood-litteratur i Stilla havet. Förutom internationella
bestsellers som Whale Rider, som skildrar maoriernas utanförskap,
finns Oceaniens hittills enda Bookerprisvinnare: Keri Hulmes
Benfolket, från1985. I den berättar hon med ett poetiskt språk om
allt från social vilsenhet till spruckna familjer och våld i nära
relationer.


Ganska långt, kan man säga, från Rousseaus ädle vilde och
Gauguins frodiga paradis.


Per J Andersson, författare och resejournalist


Litteratur


Michelle Keown: Pacific Islands Writing – The postcolonial
literatures of aotearoa/new zealand and oceania. Oxford
University Press, 2007.


Keri Hulme: Benfolket. Översättning av Cai Melin. Albert Bonniers
förlag, 1987.