Huxleys ö och utopins nödvändighet

Öar börjar ofta som himmelrike men närmar sig förr eller senare
helvetet. I fiktionen så väl som i massturismens
exploateringskultur. Är det utopins eviga öde vi ser? Dan Jönsson
undersöker saken.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 16 september 2014.


Mitt i Kattegatt, ungefär tre mil norr om Sjælland och fem mil
väster om Kullaberg i Skåne, ligger den lilla ön Hesselø. Inte
många människor vet att den finns och ännu färre har varit där.
Själv har jag sett den vid två tillfällen.


Första gången från Kullens fyr, där den syntes genom kikaren
liksom svävande precis ovanför horisonten. Knappt verklig, en
genomskinlig hägring med sitt lilla fyrtorn som stack upp ur
träddungen. Jag tittade länge. När jag tog kikaren från ögonen
var den nästan omöjlig att urskilja i det starka ljuset.


Horisonten är skör. I den västerländska litteraturen slocknar
drömmen om en gemensam lycka i ett bortdöende motorljud. Så här:
"Den sista bilen passerade. Obeaktat i mörkret blev upplysthetens
faktum kvar. Bullret från motorerna minskade, den pipiga
retoriken övergick i ett oartikulerat mummel, och de påträngande
ljuden dog bort. Fram kom grodorna igen, fram kom insekterna,
omöjliga att tysta, fram kom majnastararna. - Karuna, karuna. Och
en halvton lägre: - Pass på."


Där, i tystnaden efter kuppmakarnas bilar på den lilla, nyss så
lyckliga ön Pala i Indiska Oceanen slutar Aldous Huxleys roman
"Ön" från 1961. Världens troligen sista utopiska roman. Man
skulle också kunna säga: den sista renässansromanen. Eller: den
sista idealistiska romanen.


"Ön" är den avslutande länken i en lång kedja av fantasifulla
försök att tänka sig ett samhälle som  producerar lycka - en
dröm som genom århundradena, trots alla olikheter, envist har
bevarat vissa fundamentala, idylliska drag. En grundläggande
frihet från konflikter, till exempel. En frihet från sexuella
neuroser. En betoning av andliga värden framför materiella. Och
så, förstås, denna ständiga benägenhet att söka fäste på en ö.


Var kommer den från, denna reflex att alltid
förlägga paradiset till en ö? I Thomas Mores "Utopia", själva
urkunden för den nya tidens litterära utopier, berättar sjömannen
Raphael Hythloday om sin resa till en isolerad ö utanför
Sydamerikas kust, där invånarna lever enkelt och naturligt, i
någon sorts förnuftig kommunism. Deras kontakter med omvärlden är
mycket sparsamma, Utopia är självförsörjande med det mesta.


När Francis Bacon hundra år senare, i början på
sextonhundratalet, skriver sin "Det nya Atlantis" - en utopi om
ett samhälle styrt av den nya tidens vetenskapliga ideal - är
inramningen ungefär densamma. Ön Bensalem i Stilla havet är
otillgänglig för besökare, och dess invånare tar sig inte gärna
därifrån.


Det finns en skörhet över dessa öar. Något säger oss att om vi
når dem, så riskerar de att förflyktigas, som hägringar. När
överste Dipas styrkor från det aggressiva grannlandet
Rendang-Lobo rycker in i Pala på slutsidorna i Huxleys "Ön" har
bokens huvudperson, Will Farnaby, just vaknat upp ur ett
narkotiskt svamprus. Han är omvänd.


"Mocha-medicinen", som den kallas, är ett av de centrala inslagen
i den palanesiska andlighet som hela samhället är uppbyggt kring.
Det är en kultur byggd på lika delar buddhism och modern
vetenskap, som syftar till befrielse och självkännedom för varje
individ. Will, som kommit till Pala som exploatör för att
genomdriva en oljekoncession som skulle betyda slutet för
palanesernas speciella livsföring, har efter vad han sett på ön
förstått att en sådan utplåning inte bara skulle innebära en
förlust för Pala, utan för hela mänskligheten.


Men då är det för sent. I bokens slutscen står han vanmäktig och
ser den unge hitlerinspirerade rajan fara förbi i sin konvoj, hör
ljuden från de första avrättningarna och de skrikande
proklamationerna, medan de leende anletsdragen hos en gammal
buddhastaty blänker till från sin nisch i berget i skenet från
billyktorna, ända tills den sista bilen har passerat. "Obeaktat i
mörkret blev upplysthetens faktum kvar." …


Kvar blir också majnastararna - fåglarna som palaneserna har
dresserat till att ständigt upprepa sina maningar om att leva
uppmärksamt och känna medlidande, karuna. …Upplysthetens faktum
och medmänsklighetens röster. Det är slut - och kanske ändå inte.


Det brukar sägas att vi lever efter "utopiernas
död". Det är möjligt. Kanske är den utopiska romanen ett passerat
stadium i litteraturhistorien. Den moderna litteraturen har det
svårt med lyckan - att gestalta en idealisk samhällsordning är
att bryta mot den moderna realismens första bud: det är att
beskriva världen som den borde vara, och inte som den är.


Men i ett lite större perspektiv vittnar bristen på utopiska
romaner också om en oförmåga i vår tid att ställa vissa frågor,
formulera vissa perspektiv. Då handlar det ändå om frågor som i
århundraden har hört till litteraturens eviga, frågor som "Hur
ska vi leva gemensamt?" eller "Efter vilka syften ska ett
samhälle inrättas för att kallas gott?". Frågor som nu istället
lämnats över till en yrkespolitik som även den verkar allt mindre
benägen att ställa dem.


Kanske finns ett samband här? Kanske behövs den litterära
fantasin för att inte den politiska ska tyna bort? Kanske finns
det fler än jag som känner ungefär som pappan i Tove Janssons
"Muminpappans memoarer", när han kommer tillbaka till Mumindalen
efter sina resor och lägger märke till de andras, som han
förklarar det, "sorgliga oförmåga att undra och bli förvånade.
Jag kunde till exempel", skriver han, "fråga hemulen varför
allting var som det var och inte tvärtom. Det skulle just se
skönt ut, sade hemulen då. Är det inte bra så här, kanske? Hon
gav mig några ordentliga förklaringar och jag fick en mer och mer
bestämd känsla av att hon försökte slarva ifrån sig hela saken."


Just det. I vår tid och vår kultur är det de snusförnuftiga
hemulerna som sätter agendan. Det som intresserar oss är hur
världen ser ut, inte hur den borde vara. Men kanske borde man
faktiskt inte slarva ifrån sig hela saken? Måste den där ön
verkligen för alltid sjunka bakom horisonten? Eller går det att
mana fram den? Med andra ord: Går det att tänka sig en utopisk
berättelse för vår tid?


Det finns, tror jag, en evig, filosofisk hake inbyggd i den
litterära utopin. Enklast skulle den kunna beskrivas som en
konflikt mellan lycka och frihet. När författare i modern tid har
försökt gestalta ett utopiskt tillstånd, som Huxley i "Ön" eller
som Hermann Hesse i "Glaspärlespelet", är det där, på den
motsättningen det hela tiden stupar.


Om inte annat för intrigens skull dyker det förr eller senare
alltid upp en figur som driver konflikten till sin spets och
sätter den sköra balansen ur spel. Huxley beskrev det nog
starkast i sin mest berömda roman, "Du sköna nya värld", där den
tekniskt och politiskt framkallade lyckan avslöjas som despotisk.
I "Glaspärlespelet" är det spelmästaren själv, Joseph Knecht, som
till slut lämnar sina uppdrag i det filosofiska lyckoriket när
han känner hur det "luktar rök". Sådant är utopins eviga öde,
verkar det: när öns begränsningar blir uppenbara tvingas man
lämna den. Eller också måste ön helt enkelt gå under.


Så ser de ut, realismens krav.


Visst är det sorgligt. Borde inte just
litteraturen trots allt ha något mer att säga oss än att vi ska
sluta drömma, sluta fantisera, sluta föreställa oss det som inte
finns? Nu i somras såg jag Hesselø för andra gången. Det var på
norra Sjælland, vi hade varit på stranden och badat och efteråt
klättrade vi upp för en hög strandklitt och där ute, som en liten
gråblå knagge på horisontlinjen, låg den.


Jag pekade ut den för barnen och vi stod där en stund och
tittade. Efteråt, när vi hade gått ner, sade de att den
fortfarande syntes. Var då? Jag spanade, men kunde inte se den.
Insåg att mina ögon börjar bli gamla, att det snart kommer att
vara för sent.


Möjligheten av en ö, tänker jag, är det inte just det det handlar
om? Inte ön, utan en strand med utsikt mot en ö. Och våra korta
liv, på denna strand.


Dan Jönsson, författare och essäist