Mynt, sedlar och pengar: En framtid utan kontanter

Vad händer med vår syn på pengar när vi slutar att hantera dem
som självständiga föremål? Dan Jönsson granskar kontanternas
betydelse.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2016-09-21.


Det låter nästan som den perfekta kuppen. Aldrig någonsin har så
mycket pengar försvunnit så snabbt i Sverige som natten mellan
den 30 juni och den 1 juli i år. När de gamla 20-, 50- och
1000-kronorssedlarna blev ogiltiga saknades fortfarande nästan
två miljarder kronor som ingen hade växlat in. Även om den
siffran krympt lite under den korta övergångstiden när de gamla
sedlarna fortfarande gått att lösa in på banken, så har
Riksbanken med denna nyemission av allt att döma lyckats bli fri
från en liten del av sin skuld till allmänheten. En sedel är i
grund och botten just en skuldsedel - och snabba sedelbyten får
ofta den effekten. En liten offentlig skuldavskrivning.


Hade jag bott i ett något mer korrumperat land så skulle jag
kanske ha misstänkt Riksbanken för att ha en sådan baktanke med
detta historiskt snabba sedelbyte. Nu tror jag baktanken i själva
verket är en annan. De verkligt stora siffrorna handlar nämligen
inte om eventuellt kvarglömda och oinlösta sedlar utan om de
sedlar som lösts in men istället för att bytas ut mot nya
papperspengar omvandlats till siffror på ett bankkonto. Bara i
maj i år försvann på det här sättet sex miljarder kronor i
kontanter ur det svenska penningsystemet. Det är mer än någonsin
tidigare. Sveriges samlade kontanter uppgår idag till ungefär 80
miljarder kronor, bara några få procent av den totala
penningmängden. Och siffran minskar snabbt. Många experter räknar
med att det om femton år kommer att finnas så lite kvar att vi i
Sverige, som kanske första land i världen, kan tala om ett
kontantlöst samhälle.


Att Riksbanken så medvetet driver på den
kontantlösa utvecklingen kan verka underligt. Möjligheten att
trycka pengar hör trots allt till en centralbanks viktigaste
styrinstrument, och ju mer kontanterna försvinner, desto mer
överlåts den uppgiften på de kommersiella bankerna och deras
utlåningsverksamhet. Men att just Sverige går i bräschen för den
här processen har nog sina skäl. Det ingår sedan länge i den
offentliga självbilden att höra till det teknokratiska
avantgardet, det vill säga att vara tidigt ute med att ta till
sig tekniska och administrativa nyheter. Det är mycket riktigt
svenska uppfinningar som Swish och iZettle som på allvar tagit
kontantlösheten till en ny nivå. Dessutom verkar svensken i
gemen, och svenska politiker i synnerhet, hysa ett globalt sett
avundsvärt, möjligen naivt, ja rentav smått förstockat förtroende
för samhällets och marknadens institutioner. Det spelar liksom
ingen roll hur Riksrevisionen kladdar ner sig eller Nordea
fifflar, i grund och botten är vi ändå övertygade om att
myndigheterna finns där för att hjälpa oss och att bankerna är
serviceinstitutioner vi kan påverka med vår konsumentmakt.


Precis som när det gäller till exempel sociala medier och
övervakningskameror så tycks de flesta därför vilja tro att den
praktiska nyttan med kontantlösa tekniker på något vis tar udden
av riskerna med sådant som datalagring och växande
maktkoncentration. Det är en farlig illusion. Det är verkligen
ingen självklarhet att ett samhälle utan kontanter skulle bli
vare sig säkrare - för allmänheten - eller tryggare - för den
enskilde. Vad händer med den enorma mängd information som kommer
att finnas lagrad hos banker och andra kreditföretag? Det är
alldeles för lätt att föreställa sig en fiffig skilsmässoadvokat
eller en korrupt polis som hittar obehagliga mönster i våra
inköpsvanor. Eller för den delen vad som händer om systemen
kraschar - eller i en möjlig framtid där det visar sig att
samhällsinstitutionerna vänder sig emot oss och banken eller
staten bestämmer sig för att låsa eller beslagta våra tillgångar.


Nästa stora steg i den här utvecklingen är den biometriska. Redan
för tio år sedan fanns det kristna domedagsprofeter som varnade
för hur de idéer som då fanns om hur ens bank-ID skulle lagras på
ett mikrochip som opererades in under huden direkt såg ut att
uppfylla Uppenbarelsebokens profetia om hur Odjuret i den
yttersta tiden skall skilja ut dem som får köpa och sälja med ett
märke i pannan eller på handen. Men med den biometriska tekniken
behövs inte ens det lilla mikrochipet. Med hjälp av en scanner
som läser av vårt fingeravtryck eller vår iris blir vi värderade
och debiterade på ett ögonblick. Enkelt och praktiskt? Onekligen.
Men också det kusliga embryot till en alltför välbekant,
dystopisk ordning där Storebrors allseende, dömande öga stirrar
tillbaka mot oss från varje liten streckkod.


Ändå - trots alla apokalyptiska och dystopiska
förebud - tror jag det är svårt att riktigt föreställa sig hur
radikalt denna totala sammansmältning av den fysiska och
elektroniska identiteten i en nära kontantlös framtid kommer att
förändra oss. För vad händer med vår syn på pengar när vi helt
slutar hantera dem som självständiga föremål? Genom hela
historien har begreppet pengar varit förknippat med det
materiella. Den första kända myntfoten, i det gamla sumeriska
riket, lär ha varit oxar; längre fram har guldet haft den
starkaste ställningen och många av de klassiska myntenheterna,
som pund, mark och peso är egentligen viktmått. Sedan knappt ett
halvsekel är numera guldmyntfoten upphävd, men de stora
centralbankerna håller sig ändå med en guldreserv - om utifall.


Denna bild av pengar som något kroppsligt och utomstående har
färgat förståelsen inte bara av begrepp som rikedom och överflöd,
utan också av den kraft vi brukar tänka oss att pengarna bär på.
Pengarnas förmåga att få makt över det mänskliga psyket är att
förstå som en gravitationskraft, ett inflytande från en
utomstående och främmande kropp. Mot girighet är följaktligen
ingen människa immun - men mot varje utomstående kraft finns
också en möjlighet att bjuda motstånd.


I det kontantlösa samhället förlorar sådana bilder all mening.
Gränsen mellan människa och pengar, mellan person och bank-ID,
suddas ut. Vi kommer att gå runt med pengarna som en ständig
energidepå i kroppen, sammanlänkad med vårt blodomlopp, vår
matsmältning, vårt nervsystem. Hur ska då ord som girighet och
fattigdom illustreras? Hur ska tiggaren tigga pengar? Vad ska
Joakim von Anka bada i? Kontantlösheten kommer att ställa inte
bara vår fantasi utan också vår mänsklighet på nya svåra prov. På
sätt och vis tror jag det är i det kontantlösa samhället vi
börjar närma oss sanningen om vad pengar faktiskt är - en energi,
en symbol för inbördes förhållanden mellan oss människor. För
makt, skuld, tillit och beroende. Synen på pengar som något
utomstående och materiellt är inte bara åskådlig, den är också
moraliskt bekväm och i grunden illusorisk. Den lyfter ut en
motsättning vi i själva verket bär inom oss. Och mellan oss.


Men sanningen är kanske inte alltid en
befrielse. Förmågan till symboliskt tänkande hör till våra allra
viktigaste resurser - och de fysiska pengarna har i alla tider
varit ett ovärderligt verktyg för att förstå och hantera
motsättningar och konflikter. Utöva makt, bedriva motstånd. De
har fungerat, kan man säga, som en buffert, en tankemässig
branddörr mellan våra individuella kroppar och den gemensamma
samhällskroppen. Vi bör fundera över vad som sker om vi tar bort
den. Innan det är för sent.





Dan Jönsson, författare och kulturskribent