Träd 1: John Bauers vackra trollskog mår inte bra

Åh, vilken sagoskog! En riktig Bauer-skog! Bilden av skogens magi
är för många förknippade John Bauers verk. Men hur mår en sådan
skog egentligen? Eva-Lotta Hultén går på jakt efter ett nytt
ideal.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursrpungligen publicerad den 20 november  2018.


”John Bauer-skog”. Orden dyker upp i huvudet när jag vandrar på
stigen längs den lilla jämtländska tjärnen med sina vita
näckrosor, och de grova träden på alla sidor om den, och jag är
kluven.


Skogarna i John Bauers bilder är melankoliska, mystiska och
fyllda av lufsiga, stornästa troll, grönhåriga huldror och väna
prinsessor. Det var i den årligen återkommande sagosamlingen
”Bland tomtar och troll” som de flesta av hans mest kända bilder
publicerades, från 1907 och framåt. 1915 tröttnade han på
uppdraget men de följande utgåvorna av boken innehöll varje år
någon av de av Bauer illustrerade sagorna. På så vis fick
ständigt nya generationer barn sig Vill Vallareman, prinsessan
Tuvstarr och deras skog till livs.  Och medan sagorna i
många fall är bortglömda är bilderna av dunkla skogar med
sagoväsen fortfarande levande på de flesta svenskars näthinnor.


Skogar vi uppfattar som vilda och orörda får ofta epitetet
”Bauerskog” men det är alldeles åt skogen fel.


John Bauer var i hög grad ett barn av sin tid – symbolism, sagor
och sägner, naturromantik och lokalpatriotism var tydliga
strömningar runt sekelskiftet 1900. Han var alltså inte ensam i
nordisk konst om att skildra storslagen natur eller använda sig
av sagomotiv men det är honom vi minns framför de andra. Hans
trolska bilder av dunkelt ljus, raka stammar och mossbeklädda
stenblock har blivit lika viktiga för vår bild av skogen som Carl
Larssons interiörer i hemmiljö har blivit för vår syn på vad som
karakteriserar en riktig familjeidyll. Kanske är John Bauer
rentav den konstnär som allra starkast format våra
föreställningar om skogen.


Skogar vi uppfattar som vilda och orörda får ofta epitetet
”Bauerskog” men det är alldeles åt skogen fel. Det är därför jag
är kluven, där på min promenad vid den lilla tjärnen. För
samtidigt som jag uppfattar naturen runtom mig som vacker, i
Bauerskt avseende, ser jag också dess brister, som skog
betraktad.


John Bauer älskade skogen och var en naturmystiker. I hans brev
till vänner återkommer ofta beskrivningar av naturen och han
skildrar vackert de känslor den väcker hos honom. I ett brev
formulerar han det såhär: ”Så svepte åter igen vinden något
hårdare kring nejden och ven så hemskt genom gärdesgårdarna och
träden. Jag kände mig stå ansikte mot ansikte med naturen. Det
var naturen som talade genom vinden. Den sa Vad är du [för] något
din stackare. Jag såg på mig. Jag såg på mina små ben, min kropp
och armar i proportion. Jag såg vidderna omkring mig. Jag såg
himlavalvet. Jag kunde tänka. Jag hade krav inom mig att dana nya
kroppar och nya tänkande hjärnor. Jag var en länk i
människosläktet. Återigen tjöt vinden hemskt. Det är naturen
eller den ursprungliga kraften som givit dig tänkande hjärnor och
de som givit dig förmågan att fortplanta dig. Jag bockade mig och
var åter liten.”


Bauer beskriver sig vara i naturens makt och han är liten och
vördnadsfull inför den. Kanske är det just denna dyrkan som gör
hans behov av att idealisera så stort. Naturen måste vara perfekt
eftersom den är gudomlig och utan ordning och reda ingen
perfektion.


Han idealiserade skogen på samma sätt som han gjorde med unga
kvinnor. Båda tycks för honom ha varit övernaturliga väsen att
upphöja och försköna.


I en riktig naturskog är trädens stammar av olika ålder och
tjocklek, döda träd står upprätta mellan de ännu levande eller
ligger på marken i olika stadier av förmultning. Gran samsas med
tall, asp, björk, rönn och många andra arter. Här och var står
träden tätt, på andra ställen bildas gläntor där flera träd
fällts av storm eller ålder. På marken finns ofta en rik och
blandad vegetation: mossor, ris, kärlväxter, småplantor. Men i
sina målningar röjde John Bauer upp i skogen. Trädrötter blev
snirkliga ornament och den mångfald av olika sorters mossa som
ryms i en gammal skog reducerades till mjuka kuddar i samma färg
och av samma fason. Allt kantigt blev mjukt och böljande och där
finns aldrig några döda träd. Stammarna är alla ungefär lika
grova och bildar inramning till motiven. Lilla prinsessan
Tuvstarr vid sin tjärn är perfekt innefattad av två stora stammar
långt fram i bilden och ytterligare två en liten bit bakom henne.
Hon själv befinner sig precis i mitten av målningen. Skogens
färger består av olika nyanser av brunt och grått och Tuvstarrs
kropp lyser ljus som en sol.


Det är uppenbart om man tittar på denna målning, eller på
bilderna av lilltrollet Humpe och hans mor, trollet som skötte
kungens storbyk, Bianca Maria och trollen, pojken och
trollpackan, och alla de andra kända figurerna - att Bauer
älskade symmetri. Men är det något en naturlig skog saknar så är
det just symmetri. Och lika lite som alla kvinnor antingen är
häxlika monster eller väna, med blont hår ner till ryggslutet,
ser naturlig skog ut som i Bauers konst. Han idealiserade skogen
på samma sätt som han gjorde med unga kvinnor. Båda tycks för
honom ha varit övernaturliga väsen att upphöja och försköna. Och
det sköna när det gäller skogen är i Bauers ögon det ordnade.


John Bauers strävan mot förenkling och förädling i sin
framställning av naturen var fullt medveten, och med en agenda. I
ett brev till en vän skrev han under sin utbildningstid: ”Jag
tänkte på alla jag kände. Alla hjälpte sin nästa och gjorde
nytta, och de flesta bättre än jag. Men om jag försökte bli god,
målade och ritade naturen intimt och visade människorna hur
vacker den var. Kunde jag då inte något förädla den och på så
sätt göra den en gentjänst. Jo, om jag kunde.” Slut citat. John
Bauer ”förädlade” skogen. Han städade den och gjorde den prydlig
och dekorativ, i övertygelsen att han gjorde den en tjänst men
kanske var det snarare en björntjänst.


Det är ingen större skillnad mellan John Bauers
miljöer och en modern produktionsskog i avverkningsmogen ålder,
där träd står på raka led och bildar en pelarsal – den skogstyp
som undersökningar visar att många av oss moderna svenskar
fortfarande rankar som vackrast och mest tilltalande för vår
rekreation i skogen. Långt innan denna odlade, gallrade, städade
skog blev standard i Sverige präntade alltså Bauers bilder in
dess utseende som skönhetsideal och urbild av skogen i den
svenska folksjälen. Hans troll rör sig i en natur där ordning
råder. En onaturlig ordning.


Det är naturligtvis inte John Bauers fel att den svenska skogen
idag är artfattig, vind- och brandkänslig och lätt drabbas av
insekts- och svampangrepp men kanske är det dags för nya bilder,
nya föreställningar och nya drömmar om skogen än de han en gång
skickade med oss, hur vackra och lockande hans målningar än är.
Kanske kan vi, för skogens skull, lära oss att älska oordning,
asymmetri och förruttnelse; det där vilda och ostädade som bara
blir vackrare ju mer förståelse man får för dess komplexa
samspel. Miljöer där kanske inte sagoväsen, men likväl många
alldeles verkliga väsen av alla de slag kan trivas.


Eva-Lotta Hultén, författare och journalist