Träd 2: Vad viskar Old Tjikko under marken?

Träd som minns och känner smärta. Träd som stöttar sina grannar
och delar med sig av näringsämnen. Katarina Wikars avlyssnar
skogens hemliga och mångförgrenade liv.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen sänd 2017-06-13.


På mitt kylskåp har jag ett urklipp på granen Old Tjikko, den är
bara tre meter hög men världens äldsta träd. Den är lite
snedvuxen också, för den står alldeles ensam på Fulufjället i
norra Dalarna. Men hur gammal är Old Tjikko då? Forskarna från
Naturgeografiska institutionen på Uppsala universitet säger
9 950 år för granar kan föröka sig genom nya kloner som
genetiskt är samma som urspungsgranen. Ett matriarkat av granar
som under årtusendena växt, blåst omkull, invaderats av
barkborrar, blivit gamla och trötta och rasat, och långsamt,
långsamt gett plats åt sticklingen Old Tjikko.


Old Tjikko är faktiskt ganska ful, ser lite ut som en gran på en
teckning av konstnären Carl Fredrik Hill som jag har på väggen.
Ensam och spretig i blåsten.


Det finns en anledning till att jag helt
plötsligt har börjat intressera mig för granen. För jag har
blivit med skog, inte många hektar men nog mycket för att tala
med skogsbolaget om gallring. Kanske skulle jag istället tala med
granarna om gallring för nu har jag läst ”Trädens hemliga liv” av
Peter Wohlleben som skogsvaktare i kommunen Hümmel i Tyskland.
Och det här är inte rätt forum för att redogöra för bokens alla
biologiska processer, de hemliga nätverken träden emellan, hur de
hjälper mer än stjälper varandra. Men efter hundratalet sidor om
kloryfyll och parasiter så kommer jag som skenbart urbaniserad
ändå att se på min svampangripna gamla lönn med nya mer
förstående ögon, och veta att den trots angrepp nog ändå kan
klara sig några decennier till. Känner jag till och med mer
förståelse för de glesa granarna som ingen gillar? Skogsbolaget
och skogsstyrelsen och sönerna och väninnorna säger: ta bort
granarna. Det kommer att bli så ljust sen. Och jag tror inte ens
att Peter Wohlleben som ändå menar att träden kan skrika
egentligen gillar granarna. Han ömmar mer för lövskogarna, och
vem kan invända mot det.


Träd kan minnas och träd kan känna smärta,
skriver han. De är oftast sociala och stöttar sina sjuka exemplar
och förser dem med näringsämnen tills de mår bättre. Som en hjord
elefanter. De kan sända ut signaler om att de är angripna av
larver och utsöndra skrämselluktämnen via bladen för att försvara
sig, och också tala genom att knacka med rötterna, utbyta
information via ljudvågor.


Nu är jag inte kapabel att invända mot denna australienska
forskarrapport för jag är ju kulturskribent och inte biolog men
har vi inte alla hört björkar som susar, aspar som rasslar,
tallar som knakar? Vissa träd är mer sociala än andra kan man
också lära av ”Skogens hemliga liv”, bokar kan inte stå för tätt,
de delar vatten och näringsämnen mellan sig medan björken är en
utpräglad solitär, växer så snabbt att barken spricker, den vita
som skyddar mot solbränna för björken gillar att stå för sig
själv: ”Björken jagar fram genom livet, lever över sina
tillgångar och lakar till sist ut sig själv.” Björkar blir inte
så gamla. Även aspen är en rastlös en.


I skogens hemliga liv finns också hackspettar och lavar och
mossor. Och alla de där jag alltid tyckt var så fina visar sig
vara rent av skadliga: murgrönan och vildkaprifolen och misteln.
Är sådana som livnär sig på andras näring, som stryper och kletar
och klänger till döds.


Och läsningen får fäste, förändrar blicken, och hädanefter kommer
jag nog att se på träden, de levande och de döda, på ett annat
sätt. Fast det räcker inte långt i denna tid av massavverkning
och virkespriser. Så långt tillbaka jag kan minnas har
timmertågen haft hundra vagnar där de står på stationen i
Borlänge. Träd blir pappersmassa men nu behövs det inte så mycket
papper som förr.


Norra barrskogsbältet, sa någon i min ungdom att
vi bodde i. Norra barrskogsbältet. Norra rusbältet. Det kan vara
en missuppfattning att granskogen alltid har stått så där mörk
och sluten intill husknutarna. Det beror på att den moderna
människan inte har användning för den. Förr sköttes den om, blev
ved för husbehov, gallrades av nödvändigheten. Bara intill
ödetorpen marscherade granen fram. Min morfar brukade på
sextiotalet berätta om kolmilorna, om skogsrået som varnade
männen som somnat om milan höll på att brinna ner. Kan jag vara
den sista i min generation som tillbringat ett halvt liv med att
fundera över skogsrået? Som barn förväntade jag att förr eller
senare se en kvinna med långt grönt hår och en ihålig rygg
springa mellan stammarna. Skogsrået var en väldigt solitär
varelse, aldrig hade man sett flockar av dem. Och någonstans inom
mig kan jag tycka att det är lite synd om skogen har slutat att
befolkas av troll, vättar och vildvittror och allt vad de kan
tänkas heta trots att jag med förnuftet inser att vi inte alla i
dessa urbana tider kan flänga runt som några sentida Ronja
Rövardöttrar på bergsknallar och hyggen och anropa de små under
jorden.


Precis som skogsvaktaren i ”Skogens hemliga liv” kan jag drömma
om en lövskog på hösten, även om jag nu lärt mig varför träden
måste fälla sina löv och varför vissa skiftar så tidigt i rött.
De är trötta, de är mätta. De har inte plats för mer
sockerproduktion. Det vackraste jag någonsin har sett är en
japansk lövskog i bergen i oktober, flera tusen olika sorters
lönnar skiftar i allt från ljusgrönt över ockra till mörkaste
vinrött. En sådan skog är nog motsatsen till en planterad
industriskog med raka trista tallar som växer en stund för att
snart åter fällas. Skogen är så mycket för människan,
rekreationszon och arbetsplats, både estetik och kapital.


Den gigantiska skogsbranden sommaren 2014
utanför Fagersta i Bergslagen orsakades av en skogsmaskin och
fick förödande konsekvenser. Fotografen Heléne Schmitz har
vandrat bland de kala gråa stammarna med sin japanska
storformatskamera och ställer ut sina bilder på Fotografiska i
Stockholm. Där och då något försvinner uppstår också något nytt.
Mellan de döda trädstammarna som ser ut att vara i svartvitt
spränger sig ljusgröna grässtrån fram, spirar som om inget hade
hänt. Naturen har alltid varit bra på att komma igen, ta tillbaka
som om människan bara vore en parentes.


En annan svit av bilder visar den japanska växten kudzu. Om
granen Old Tjikko har växt 3 meter på 9 000 år så växer Kudzu
istället tre decimeter om dan. Den var en gåva till Amerika från
Japan vid något jubileum och uppskattades för sina vackra
blommor, för skuggan den skänkte på verandorna. Men snart tog den
över inte bara verandorna utan hela landskapen där den drog fram.
Hus, träd, bänkar, allt blir inbäddat i mattan av kudzublad. Den
kväver alla andra och ser samtidigt så förrädiskt mjuk ut. Här
tar inte naturen tillbaka något utan lägger sig över sig själv.
Blir ett hav av grönska, meterhöga varelser av blad, som om
landskapet blivit förtrollat av en ond fe, rötterna är snår ingen
längre kan såga sig igenom men där i myllan kommer nog att uppstå
en liten larv eller borre som förr eller senare rår på kudzu
också.


Skogen har alltid varit bra på att sköta sig själv.


Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen


"Trädens hemliga liv" Författare: Peter Wohlleben. Översättning:
Jim Jakobsson. Norstedts.