Träd 3: De likgiltiga björkarna vid Auschwitz

För den sekulariserade människan har skogen blivit ett tempel,
men är kärleken till träden besvarad? Kulturredaktionens Nina
Asarnoj funderar på om kärleken verkligen är besvarad.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sände första gången 2020-10-14.


En sommar blev årorna till min roddbåt stulna. En billig
Blekingeeka, köpt på Blocket för att kunna ro runt i den lilla
dypöl till sjö där vi hyr ett hus. Jag stod där på den lilla
flytbryggan och spanade ut över vattnet. Först hade jag stampat
hårt för att vattensnoken och hennes sju ungar skulle hinna krypa
undan, tillbaka in mellan brädorna. På andra sidan sjön tyckte
jag mig se något vitt. Kunde det vara mina åror? Jag simmar tvärs
över och ja, där ligger de. När jag ska gå i land finns det ingen
fast botten. Jag sjunker allt djupare i dyn och minns nu att
grannen i samband med ett bryggbygge mätte upp dydjupet till elva
meter. Jag har alltid anat att naturen är helt likgiltig för min
existens, och nu var det uppenbart. Jag skulle bli till gyttja i
botten av en sjö. Inte ens en måltid åt en varg eller näring åt
en rosa akleja. Så ser döden ut. Bara några grumliga bubblor och
sedan är man borta. Ända sedan jag läste filosofi i skolan har
jag grubblat över det där klassiska exemplet om passivitet,
alltså om bristen på handlingskraft är att betrakta som ett
brott. Är det den som knuffar någon i sjön som är skurken eller
den som står kvar på berget utan att agera? Och för att verkligen
hårdra det hela: Är de björkdungar som susade utanför Auschwitz
till exempel medskyldiga till de brott som begicks innanför
stängslet?


De flesta människor säger förstås nej. Träd eller gyttja kan inte
ställas till svars. Träden är tvärtom våra nya ständigt
förlåtande gudar och åtminstone här i Sverige är det ofta just
bland susande björkar och vajande granar vi söker tröst och
sammanhang. I det som brukar kallas världens mest sekulariserade
land har naturen på många sätt ersatt kyrkorummet.


Jag läser om det här fenomenet i
religionshistorikern David Thurfjells bok ”Granskogsfolk. Hur
naturen blev svenskarnas religion”. I sin forskning har han
intervjuat 72 personer om deras relation till naturen. Han
ställer frågan om varför det är i skogen så många moderna
människor upplever andlighet och frid? Samtliga av de intervjuade
vittnar om hur de söker sig till strövområden och parker för att
komma i kontakt med sig själva och något större, men de vill ändå
inte tala i termer av tro. I vår tid är det känsligt med
religiösa uttryck. Gärna existentiella naturupplevelser men
blanda inte in Gud. Thurfjell skriver om de doftämnen granar och
tallar utsöndrar, fytoncider, som stärker immunförsvaret och får
blodtrycket att sjunka. Hur hälsobringande det är med frisk luft
och solsken. Det intressanta är bara att de där lugnande
doftämnena som växterna ger ifrån sig, sannolikt är till för att
stöta bort skadeinsekter. Tallspinnare, granbarkborrar och
trädkramare.


Men alla finner inte frid i naturen. För somliga får varannan
tall, varannan gran bara blodtrycket att stiga. Axel Lindén är
skogsägare och författare och har skrivit ett slags realitybok om
sin ambivalenta relation till livet med skog. Han står med en
stövel i naturromantiken och den andra på gaspedalen i traktorn.
Hans bok heter ”Tillstånd. Varannan gran, varannan tall och andra
orimligheter” och handlar om hur han försöker bedriva alternativt
skogsbruk. I stället för att sköta skogen på det sätt som ger
störst ekonomisk avkastning, vandrar han planlöst och
smådeprimerat runt med en motorsåg och fäller en asp här och en
björk där, mest för att få ved till pannan. Hans idéer om att
låta skogen förbli blandad och att inte gallra så hårt, möts av
skepsis av manliga bybor och skogsbolag. Axel Lindén slits mellan
viljan att vara en professionell skogsägare, att maxa vinsten som
pappa och farfar gjorde, och sin egen natursyn. För vem är han
själv i släktkedjan? Hur kommer det sig att mormors blåbärssylt
var perfekt, mammas bra men hans egen undermålig? Hur ser
kunskapsöverföringen ut mellan generationerna? Vem är bäst på att
tala med träden, den som optimerar avkastningen på en skog eller
den som låter den växa igen? Vad säger träden själva?


Föreställningen att blommor och träd har själ och kan kommunicera
har beskrivits i ett flertal böcker de senaste åren. Titlar som
”Talande blommor. Blomsterspråkets ABC”, ”Trädens hemliga liv”
och ”Naturens dolda nätverk” påstår att träd kan berätta om olika
faror och att till exempel bokträd skyddar och hjälper varandra.
Varför kommer alla dessa böcker just nu? Kan det vara en liknande
rörelse som inom djurrättsrörelsen, att allt fler börjar ana att
träden lider? Har de ropat om nåd utan att vi hört dem? Vi
människor lyssnar ju ganska dåligt på träd och ofta är våra
skogsupplevelser helt självcentrerade. Det handlar som så ofta,
mest om vad skogen betyder för oss. David Thurfjell skriver i
”Granskogsfolk”: att ”även den romantiska naturupplevelsen är
till stora delar antropocentrisk” och förklarar att vi människor
visserligen har en psykologisk kapacitet att uppleva
existentiella djuperfarenheter med inslag av estetik,
jagupplösning och romantik. Men att det är en helt och hållet
egoistisk upplevelse. Den sönderstressade nutidsmänniskan söker
tröst och i takt med att vi blivit allt mer sekulariserade har
lövsalarna blivit våra heliga rum. Skogen har blivit vår kyrka.


Frågan är då bara hur ömsesidig den här existentiella relationen
är? Hur förhåller sig naturen själv till människan och hennes liv
och död? Väldigt passiv, skulle jag säga. I dokumentärfilmen
”Shoah”, Claude Lantzmanns nio timmar och 27 minuter långa
mästerverk om ”Förintelsen” är träden hela tiden närvarande. Det
växte björkar och fruktträd längs rälsen till Sobibór. Den
susande blandskogen blev vittne till miljoner människors död. De
flesta av nazisternas förintelseläger placerades på landsbygden,
utanför små byar, vid skogsbrynen. Det var viktigt att ingen fick
veta vad som pågick och träden hjälpte till att dölja barbariet.
Massgravarna gömdes i skogen. Krematorierna eldades med kol och i
den gång av taggtråd som ledde fram till de stora brännugnarna i
Treblinka, fogades grenar av tall in mellan trådarna för att
skydda för insyn. Ett slags förintelsens egna gärdsgårdar. Det
kanske låter märkligt men den här passiviteten bland träden kan
provocera mig. Min farmor och hennes två söner fanns med på de
listor som redan fanns förberedda i Sverige om nazisterna skulle
kommit hit. Farmor svimmade när hon fick se sitt och barnens namn
flimra förbi i Aktuellt eller Rapport många år senare. Det är
alltid svindlande att tänka på hur nära det var att även Sveriges
judar skickades iväg. Mormor däremot, bodde under kriget i
Stockholms skärgård där hon och morfar fiskade och odlade för att
överleva. Och även om kunskapsöverföringen i min familj varit
lika usel som blåbärsreceptförmedlingen i Axel Lindéns, är det
väl ändå någon sorts genetiskt överförd envishet och livsvilja
som fick mig att gripa tag efter knivskarpa vasstrån och dra mig
upp ur dyn vid jakten på de där stulna årorna. Varannan gran och
varannan tall blev tysta vittnen till min kamp. De var min gröna,
högst ointresserade publik. Vi människor kommer alltid att ha en
relation med det som växer, det är bara det att den inte är
ömsesidig. Träden älskar oss inte tillbaka.


Nina Asarnoj, medarbetare på kulturredaktionen


Litteratur


”Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion” (2020) av
David Thurfjell


”Tillstånd. Varannan gran, varannan tall och andra orimligheter”
(2020) av Axel Lindén


”Talande blommor. Blomsterspråkets ABC” (2019) av Isabel Kranz i
översättning av Joachim Retzlaff


”Trädens hemliga liv” (2016) och ”Naturens dolda nätverk” (2018)
av Peter Wohlleben i översättning av Jim Jakobsson


Film: ”Shoah” (1985) dokumentär av Claude Lantzmann, finns med
svensk text på Youtube, längd 9 h och 27 min.