Är konsten rätt för att minnas traumat?

Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och
om konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska de då bidra
till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten
Arndtzén.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här
essän sändes första gången i oktober 2018.


"God konst har inte till uppgift att hela och
försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta
motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla
såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig.
Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara
estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig."


Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå
den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers
konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa
sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa
sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner
med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva
under det följande decenniet.


När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens
systematiska övergrepp – och mord – på barn finns inget utrymme
för försoning. Och ska inte göra det.


Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis
påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas
liv...


Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till
Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig
utförda nationella minnesplats till offren för massakern på
norska Utöya.


Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår.
Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter
massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av
terrorn. Och att han upplevde det som opassande, med tanke på vad
som utspelat sig där.


Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var
redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev
att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö,
genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte
skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det
oåterkalleliga i förlusten av de här människornas liv, de här
barnens framtider.


Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal
som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de
mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas,
men för långt bort för att kunna vidröras.


Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och
Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det.
Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att
läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen
att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort
stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland
med fara för sina egna liv.


Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade
tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället
fälla Dahlbergs.


I den internationella konstvärlden väckte den
norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde
Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en
imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från
Europa och USA.


En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern
Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att
vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det
överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina
betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde
bereda plats för besökarnas egna.


Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över
stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet
när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt.


Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de
enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom
han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om
inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats
tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt
samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder
obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av
traumat".


Med andra ord: att hålla såret öppet – så att det ska kunna läka.


Det är ingen ovanlighet att resandet av
nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade
debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera
efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju
samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få
till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer
sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de
drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått
lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya
monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först
ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en
nationell minnesplats.


Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om
myndigheternas agerande – eller brist därpå – hade hunnit tystna.


Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg
alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det
gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de
drabbades – och samhällets – börda, med en estetisk diskussion om
hur offren bäst ska hedras?


Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter
tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas
Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också
helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället
hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens.


Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos
regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin
mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett
förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med
Memory Wound – fast på mer oklara grunder. Här fanns inga
traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande
rättsprocess.


Själva förslaget var också ganska annorlunda.
Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen
av brottets brutalitet och förlustens oåterkallelighet, kretsade
skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar.


Istället för naturen var grundmaterialet samhället:
förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns
folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn,
inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett
torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna.


De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med
någon extra centimeter tomrum omkring sig.


Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den
dagen. De "vi" – Norge – inte lyckades skydda.


Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en
nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal.
Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på
honom själv, men ett faktum är att hans förslag för
regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att
det är – eller kunde varit – ett avgjort mindre dramatiskt, men
öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk.


Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste,
offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt
iögonfallande eller internationellt ryktbart.


Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett
annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda
minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som
finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser
helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets
skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i
september 1994.


Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett
lyckokast, då konstnären – den polske skulptören Miroslaw Balka –
återkom med ett nytt och bättre förslag.


De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare
förslaget svårsmält – som att ljudet av vatten skulle ledas in i
verket – var borta. Nu hade Balka istället förstått att
tillvarata platsens egen symbolik.


Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner
mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren
till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett
triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen
på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor.


En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet –
och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot
kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan
sedan 1700-talet.


Jag vill påstå att det här är ett av våra
allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är
estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart.
Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just
det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få
hem de döda, men samtidigt – och det är viktigt – erbjuder något
slags symbolisk kompensation, ett erkännande.


Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er.


Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion