Adressens betydelse för våra liv

Vilken adress du har kan spegla både vilket liv du lever och hur
länge det pågår. Men inte alltid. Journalisten och författaren
Katarina Bjärvall reflekterar över postortens avgörande roll.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes
första gången 2021-03-08.


Var bor du? Den frågan ser oskyldig ut där den dyker upp i en
mötespaus, en lekpark eller ett hörn av kalasbordet. Men ofta är
den gillrad med underliggande undringar som är mer laddade: Vad
tjänar du? Vad har du för utbildning? Och ännu offensivare: Vem
tror du att du är?


Jag brukar svara med namnet på kommunen där mitt och min familjs
lilla radhus råkar ligga, men då kommer motfrågan blixtsnabbt:
Var där? Och det är då jag måste gå ner i spagat.


Min postort, alltså den där platsen man skriver efter postnumret,
är en av Sveriges mest högklassiga. Den signalerar saltstänkta
nationalromantiska villor vid havet. På Ica i det lilla
centrumet, tolv minuters promenad från oss, är det är allt som
oftast rea på hummer. Och kundvagnarna är faktiskt guldlackerade.


Men vi har också ett annat centrum, dit det bara är nio minuter
och där vår närmaste lokaltågstation ligger. Namnet på stationen
och centrumet sänder andra signaler: armerad leda och drogad
betong. Inne på den Icabutiken blev en ung man knivskuren för
inte så länge sen. Trots att detta centrum ligger närmare havet
än det guldlackerade.


Så när jag ska tala om var jag bor måste jag vrida upp min
socialpsykologiska GPS på maximal finkalibrering. För säger jag
namnet på tågstationen riskerar jag att utdefinieras som fattig
och lågutbildad. Men säger jag namnet på min postort riskerar jag
att placeras i ett högutbildat höginkomsttagarfack, något som kan
ge gräddklickar i delar av umgängeslivet – men röda bockar i
kanten i kulturarbetarkretsar. Där ger det stilpoäng att bo en
miljonprogramsförort.


Till och med Sveriges mest förmögna förstår att den fina
adresslappen ibland måste kompletteras med en brasklapp. En gång,
när jag intervjuade fastighetsmiljardären Sven-Olof Johansson
frågade jag var han bor. Han svarade med en av Stockholms dyraste
adresser, känd från  Monopol – Narvavägen på Östermalm. Fast
på fel sida om gatan, la han till, liksom för att blidka mig.
Alltså den sidan där fönstren bara har morgonsol.


Jag tänker på det när jag läser Deirdre Masks reportagebok The
Address Book, vars undertitel förklarar att boken vill avslöja
gatuadressens betydelse för identitet, ras, rikedom och makt.


Det sägs ju att de tre viktigaste aspekterna att
hålla i tankarna när man letar ny bostad är läget, läget och
läget. Men som Donald Trump har påpekat så är läget inte alls
avgörande – för det kan man förändra, med PR och psykologi. Så
som han själv gjorde när han som fastighetsägare i New York
kapade åt sig dyrbara adresser till sina kåkar.


Ja, det går för sig i New York, där man utan att flytta en meter
kan köpa sig en mer imponerande adress. 11 000 dollar kostar det,
skriver Mask. Den risk man tar om man har adress Park Avenue fast
man bor en bra bit från Park Avenue är, förutom att man framstår
som pinsamt fåfäng, förstås att folk inte hittar en. Till exempel
ambulansförare. Människor har dött av det skälet.


Men på de flesta håll i världen är adresser till salu bara i
samma paket som den bostad de hör till. Deirdre Mask själv
hittade den perfekta lilla trean med solig uteplats för sig och
sin familj i stadsdelen Tottenham i London. Huset låg, skriver
hon, mitt i det antagligen mest mångkulturella postnummerområdet
i hela Europa, grannarna pysslande om sina blomkrukor, puben på
hörnet såg snäll ut och skolan i närheten hade något så
superpedagogiskt som ett trädgårdsklassrum. Men familjen Mask
avstod ändå, på grund av den rasistiskt klingande gatuadressen:
Black Boy Lane.


Mina tankar går till Fittja, en förort några mil sydväst om
Stockholm. Fittja ligger på ett näs mellan Mälaren och Albysjön –
många lägenheter och radhus har glittrande sjöutsikt. Dessutom är
kommunikationerna finfina med tunnelbana till stan på en
halvtimme. Men området är ändå ett av Stockholms läns minst
eftertraktade. Av ungefär samma skäl som området runt min
närmaste station: betong. Eller för att uttrycka det ännu
hårdare: kortare liv. Det skiljer flera år i förväntad
medellivslängd mellan Fittja och Östermalm på samma
tunnelbanelinje.


Deirdre Mask har också rader av exempel på adresser som är
oönskade eftersom de kan leda tankarna till snusk och sex. Jag
undrar om inte Fittja avskräcker även av det skälet. Och jag är
inte säker på att associationerna blir mindre påtagliga när fakta
i frågan presenteras – att platsnamnet och benämningen på
kvinnans sköte har samma etymologiska ursprung, våt ängsmark.


Annars är ju den svenska vanan att ge platser namn från naturen
ett skydd mot det kontroversiella. I Ryssland finns det
fortfarande 4 000 gator döpta efter Lenin, i USA kämpar Black
Lives Matter och andra för att hitta vänligare namn på platser
namngivna efter slaveriets förkämpar under inbördeskriget. I
Sverige har vi Linnégator på rätt många platser, något som skulle
kunna reta den krets som ser honom som rasbiolog, men mycket mer
provocerande än så är det nog inte.


Deirdre Masks bok spänner över hela skalan av adresser, från 1
Central Park i New York – som Trump deltog i en krigisk huggsexa
om – till platser som faktiskt saknar adress. Där bor dels de
hemlösa och dels de förvånansvärt många världen över som har ett
stabilt men adresslöst hem – kanske i en kåkstad i någon av
världens megastäder, kanske tvärtom på någon av civilisationens
fortfarande vita fläckar, till exempel vid grusvägen som går in
bortom det tredje majsfältet efter fågelskrämman till vänster om
en nedlagd bensinmack i West Virginia. När ambulansen ska hitta
dit får de adresslösa ha telefonkontakt med föraren, lyssna efter
sirenerna och säga till om ljudet närmar sig eller försvinner.


Att sakna adress – eller att ha en skamfylld
adress – är naturligtvis ett problem i alla former av officiella
kontakter. Men behövs adressen i denna digitala och mobila tid?
En lösning som Deirdre Mask föreslår är att den ruta där man ska
fylla i sin adress ska bort från alla former av blanketter. Till
exempel borde den vara otillåten i samband med rekrytering, på
samma sätt som arbetsgivare i en rad amerikanska delstater inte
får fråga jobbsökande om de har avtjänat ett fängelsestraff. Var
bor du? skulle alltså bli en förbjuden fråga. Inte otänkbart –
egentligen en mindre revolution än den tredje ruta som nu finns
under rubriken Kön på många blanketter.


En annan lösning är att vi alla anstränger oss för att tygla vår
amygdala, den mandelformade del av hjärnan som sätter våra
fördomar i spel.


Jag jobbar hemma. Ofta går jag ut mitt på dagen, kanske till
biblioteket i det lilla centrumet nere vid stationen. Då ser jag
folk som sitter på bänkarna vid torget och småpratar – har de
inget jobb att gå till? Och så promenerar jag upp till golfbanan,
inte långt från det andra centrumet, det med guldkundvagnarna –
och även där är det folk, har de inget jobb att gå till?


Men golfarna kanske jobbar natt som bussförare eller
undersköterskor, vad vet jag? Och småpratarna vid torget kanske
jobbar natt som läkare på intensiven, vad vet jag?


Vad vet jag? Det är alltid den viktigaste frågan. Så mycket
viktigare än Var bor du?


Katarina Bjärvall, författare och journalist