Tillvarons tillhåll 2: 432 Park Avenue och drömmen om en stad ovan molnen

Petter Lindblad Ehnborg berättar om det 425 meter höga
bostadshuset på Park Avenue där lägenheterna bara ägs av de
superrika. Men om de klagar på bristerna riskerar värdet på huset
att sjunka.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes
första gången 2021-03-09.


Någonting är ruttet i 432 Park Avenue. Skyskrapan ett stenkast
från New Yorks Central Park var under en tid världens högsta
bostadshus. Tillsammans med sina superhöga syskontorn bildar
byggnaden den så kallade Billionaire’s Row. Bostadstornen har i
mångas ögon blivit symboler för det sena 2010-talets
högkonjunktur, såväl som den stadigt ökande klyftan mellan den
enda procenten och de 99.


I början av 2021 trädde några av byggnadens hemlighetsfulla
invånare fram med namn i en artikel i The New York Times. Det var
inte självklart med tanke på att nästan samtliga köpares
identiteter gömts undan i skalbolag. Utöver saldot var det en
brokig men celeber skara: superstjärnor, affärsmän, arvtagare
till tequilaimperium – vissa bördiga från mer eller mindre
auktoritära stater. Så hade såväl Manhattans som Mayfairs
privatbostäder under de föregående decennierna genomgått en
förvandling från hem till investeringsobjekt, politiskt säkra och
realiserbara i vita pengar. Det hände då och då att nyblivna
ägare inte ens hämtade ut nycklarna.


Kanske säkrast så? På 432 Park Avenue stod de nyblivna
lägenhetsägarna inför ett dilemma: hur påtala byggnadens brister
utan att riskera investeringens värde? Den pinnsmala skrapan
utgjorde ett gränsland för ingenjörskonstens möjligheter, och
därmed ett delvis outforskat område. Listan över missöden i
fastigheten var lång: miljoner dollar för att åtgärda
översvämningar och mekaniska fel, hissar med vajrar som slog i
takt med fastighetens svajande i vinden, sopor som dånade som
bombnedslag i nedkasten. Till råga på allt var frukosten inte
längre fri i husets privata Michelin-restaurang, till vilken de
boende årligen behövde betala 15 000 dollar. Det finns som bekant
inga gratisluncher. När en boende kommenterade grannarnas skilda
syn på balansgången mellan egendomsfrämjande diskretion och
rättmätig harm var det hårda ord: ”Alla hatar varandra här.”


Kommentaren får mig att tänka på J G Ballards
roman High-Rise, som tillsammans med de föregående verken Crash
och Concrete Island bildar den så kallade ”Urban
Disaster”-trilogin. Romanerna skär skalpellskarpt genom
sjuttiotalsmodernitetens kollektiva omedvetna, uppfyllt av
massbilism och betongbrutalism, vantrivsel i kulturen och
tidstypiskt brunmurriga konsumentbegär. High-Rise följer läkaren
Robert Laing som nyss flyttat in i mitten av en nybyggd
bostadsskrapa. Denna fulländade tolkning av dåtidens
arkitektoniska idéer om ”gator i himlen” ger först sken av att
bjuda en utopisk tillvaro med alla tänkbara serviceinrättningar
såsom spritbutik, snabbköp och skola tillgängliga i fastigheten.
Men civilisationen är en tunn fernissa, och något i de välordnade
räta linjerna föder en motrörelse av förvildning. Medan elfelen
hopar sig och samhällskontraktet vittrar grupperar sig invånarna
på de lägre och de högre våningsplanen i socialdarwinistiskt
sinnade stammar. Så möts de, i kamp på liv och död om rätten till
den gemensamma simbassängen.


Vi ska förstås inte dra jämförelsen mellan Ballards skrapa och
byggnaderna på Billionaire's Row alltför långt. Den väletablerade
medelklassen i High-Rise framstår närmast som ett trasproletariat
i jämförelse med invånarna på 432 Park Avenue. Det finns all
anledning att tänka sig att Ballards svarta spegel skulle visa en
än mer feberdrömsk bild om han levt att se tjugotalets
ultraförmögna eliter. Finansmarknadernas avreglering och
astronomiska expansion har möjliggjort en tidigare oanad
ansamling av kapital hos försvinnande få. Ändå tycks High-Rise
profetisk i sin beskrivning av det avskilda höghusets lockelse,
förankrad i ett löfte om att lossa förtöjningen från marken och
försvinna bland molnen. När Laing lämnar sitt gamla hus i Chelsea
upplever han sig transporteras 50 år framåt i tiden, och
samtidigt närmast från en dimension till en annan. Hans minnen av
det förflutna börjar genast blekna till förmån för en existens
präglad av rymd, ljus och anonymitetens njutning – illusionen att
leva ensam och oberoende i en tom byggnad. Frågan står förvisso
öppen om försvinnandet rör en själv eller de andra.


Det är inte första gången som skyskrapan
rollsatts som symbol för just individens oberoende. Ballards
högdragne arkitekt Anthony Royal är på många sätt en arvtagare
till kollegan Howard Roark, huvudperson i Ayn Rands roman The
Fountainhead från 1943. Rand som blev rörd till tårar av New
Yorks skyline då hon i mitten av 1920-talet anlände som immigrant
från Sovjetunionen. Hon betraktade skraporna som solitärer vilka
förkroppsligade människans vilja och dådkraft i stål och betong.
Monument över den fulländade individen som reser sig över
massamhället. Samtidigt anade hon en sårbarhet. I slutskedet av
The Fountainhead förutspår tidningsbaronen Wynand att skyskrapans
epok är över till förmån för det allmännyttiga bostadsprojektets
era. Denna betraktar han som ett preludium till grottans
tidsålder och människans undergång. Himmel och underjord med
andra ord.


Ironiskt nog skulle just det allmännyttiga bostadsprojektet på
sina håll bli närmast synonymt med höga hus. I Ballards engelska
sjuttiotal var så kallade ”tower blocks” iögonenfallande symboler
för den kommunala allmännyttan, där de statliga subventionerna
ökade för varje våningsplan. Exemplet påminner om att höghuset
som symbol betraktad är ett tomt skal, en kuliss utan fixerad
innebörd, en projektionsyta för väsensskilda fantasier och
farhågor. I de bruna tegeltornens utveckling från
framtidsbostäder via uteblivet underhåll, förslumning, ras,
eldsvådor och demolering till renovering och privatisering, är
det lätt att se en metafor för det brittiska välfärdssamhällets
uppgång och snara nedmontering.


Man kan tänka sig att Wynand med sin rädsla för det allmännyttiga
bostadsprojektet skulle ha uppskattat utvecklingen, han för
vilken helvetet sannolikt är de andra, massan som tynger ner den
uppburne individen. Nog utgör denna ett orosmoment också för
dagens ultrarika. Ett av de främsta klagomålen från en boende i
432 Park Avenue rörde hur hon i samband med tillträde tvingades
dela bygghiss med en byggarbetare. Betrakta och bli betraktad:
brytandet av osynligheten bär på risken att granskas och
genomlysas, utsättas för ilska eller avund, få sina panamanska
konton röjda och beskattade. Den boende sammanfattade sin kritik
av byggnaden: ”Allt här var kamouflage”, sa hon. ”Om jag visste
då vad jag vet nu, skulle jag aldrig ha betalat.”


Skyskrapan som ett tomt skal, som sagt. Man kan
fråga sig vad 432 Park Avenue bäst kan symbolisera. Kanske är det
bilden av ett samhälle vars ideologiska överbyggnad fortsatt står
stabil men knakar betänkligt i fogarna. Uppe bland molnen
vantrivs den förmögna i sin förgyllda bur, avskuren från marken
av hissar som slutat att gå, utan annan sysselsättning än att
lyssna på väggarna som om natten skälver som skrovet på ett
segelfartyg.


Petter Lindblad Ehnborg, psykolog