Tillvarons tillhåll 3: Gentrifieringen och städernas död

Hur mycket gentrifiering tål en stad? Elin Grelsson reflekterar
över Jane Jacobs som ägnade nästan hela sitt liv åt att diskutera
samhällsutveckling och demokrati utifrån ett stadsperspektiv.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 19 augusti 2019.


För vem eller vilka existerar staden? Frågan har diskuterats
intensivt de senaste decennierna, både i Sverige och utomlands.
Gentrifieringsprocesser, där ett områdes sociala status höjs
genom inflyttning av invånare med högre inkomster och påkostade
ny- och ombyggnationer, har blivit ett allt större fenomen i
många västerländska städer under 2000-talet. I städer som vuxit
som turistmagneter, såsom Barcelona och Venedig, protesterar
invånarna mot turismen och inte minst den lukrativa
turistlägenhetsuthyrning som tränger undan heltidsbosatta. Andra
städer kämpar med att ”sätta sitt namn på kartan” för att
intressera både investerare och turister. Lägg därtill
skönhetsråd, rivningar, bostadsbyggarprotester, ombildningar och
alla verkar ha en åsikt om staden idag.


Mot den bakgrunden är det inte konstigt att författaren Jane
Jacobs fått en renässans. Jacobs, som slog igenom med boken Den
amerikanska storstadens liv och förfall 1961, och som ägnade sitt
liv åt att diskutera samhällsutveckling och demokrati utifrån
staden, både som författare och som aktivist. Hennes resonemang
har också inspirerat många av de största samtida
stadsteoretikerna, däribland Richard Florida som myntade
begreppet ”den kreativa klassen” – en teori som föreslår att
storstadsområden med hög koncentration av högteknologi och
konstnärligt verksamma personer står i samband med en hög nivå av
ekonomisk utveckling. Men vad tänkte egentligen Jacobs och hur
står sig hennes teser idag?


För Jacobs är den vardagliga erfarenheten av att
leva i en stad, upplevelsen av att röra sig fritt, utföra sina
sysslor och handla sina varor, en värdefull källa till verklig
kunskap. I Samhällsbyggandet som mysterium, en antologi helt
tillägnad Jacobs tankemässiga arv, kallar sociologen Catharina
Thörn henne för en ”i första hand observatör”. Och det är en
observatör som inte bara ser människor röra sig genom staden,
utan också någon som lägger märke till att staden de bor i inte
är byggd för dem. Hon ser också vem som är skyldig till att det
blivit så – de amerikanska stadsplanerarna som utgått från
abstrakta kartor, i stället för människors konkreta erfarenheter.
De blir hennes huvudmotståndare. Jacobs studerade aldrig Sverige
men det ligger inte långt borta att tänka sig att hon haft en hel
del att säga om den urbana omvandling som pågick här under samma
tid, med storskaliga rivningar, Norrmalmsregleringen och
ABC-städer. Hennes vision var en stad av mångfald. Mångfald i
människor, bebyggelser, samhällsservice, företag och kultur som
gav en dynamisk och levande stad. I Den amerikanska storstadens
liv och förfall lägger Jacobs fram fyra förutsättningar för att
en sådan mångfald ska vara möjlig;


För det första krävs blandade primära funktioner. Med det menar
hon att en stad eller stadsdel både måste innehålla detaljhandel,
parker, kultur, samhällsservice och bostäder. Det ger ett
dynamiskt flöde av människor som rör sig i kvarteren alla tider
på dygnet. För det andra argumenterar hon för de små kvarteren,
snarare än de långa gatorna. Även detta ökar spridningen av
människor, möten och rörelser. Bevarandet av gamla hus är hennes
tredje punkt. Det behöver inte nödvändigtvis vara K-märkta,
historiska byggnader utan vanliga gamla hus med vettiga hyror som
både mindre företag och mindre ekonomiskt bemedlade boende har
råd med. Slutligen argumenterar Jacobs för nödvändigheten av
koncentration av människor i området för att skapa en levande
stadsdel. ”En tät bostadsbebyggelse är så viktig för en stads
utveckling och så förbisedd som källa till vitalitet”,
konstaterar hon och påpekar att det är de människor som bor i ett
område som framförallt kommer använda parkerna, samhällsservicen,
restaurangerna och liknande.


Jacobs kämpade både i skrift och som aktivist mot den likriktade
stadsplanering som innebar rivningar, utflyttningar och
enformighet i de amerikanska storstäderna. Men den stad eller
stadsdel av mångfald som hon drömde om är samma sorts mångfald
som såväl internationella investerare som turister numera söker i
de västerländska storstäderna, på jakt efter kreativitet och
autenticitet och inte sällan, ironiskt nog, tar död på. Jacobs
förutsåg detta i något som hon kallar för ”mångfaldens
självdestruktivitet” och skriver ”På grund av framgångarna, som
beror på en blomstrande och magnetisk mångfald, blir det hård
konkurrens om utrymmet på denna plats. De som vinner striden om
utrymmet kommer bara representera ett smalt segment av de många
verksamheter som tillsammans skapade framgången. Den typ av
verksamhet som gör de största vinsterna kommer att växa och
kopieras, tills den tränger undan och kväver de mindre lönsamma
verksamheterna. Om stora mängder människor väljer att bo eller
arbeta i området kommer vinnarna i den tävlingen på samma sätt
att utgöra ett smalt segment av befolkningen. När så många vill
komma in blir ekonomin ett sorteringsinstrument.”


Den Berlinbaserade arkitekturteoretikern Niklas
Maak menar att städer de senaste decennierna gått från att vara
”platser att leva på, till promenadvänliga
investeringsportföljer” och blivit ”en lyxens lekplats för en
välbärgad elit och turister”. Ändå är det Jane Jacobs vision om
staden som såväl boende som turister eftersöker och det är
mångfaldsstaden som genererar intresse hos investerare, inte
nybyggda, själlösa komplex. Hon hade förmodligen inte ens kunnat
ana hur självdestruktiv mångfalden skulle visa sig vara, med
bostadsrättsinnehavare som klagar på ljud från krogar i Stockholm
och kedjor som breder ut sig i innerstäderna när hyrorna höjs.


Jane Jacobs har dock förslag på två motåtgärder; fasthet i
offentliga lokaler och stadsplanering för mångfald. För att
motverka destruktiviteten krävs att staden går in och säkrar
offentliga platser genom sitt ägande och genom att anpassa hyror
och markkostnader så att alla aktörer och boende får plats. En
aktiv stadsplanering krävs för att stävja destruktiviteten. Det
är också de motåtgärderna som fattas idag. Idag har planeringen
har lämnat walk over till det globala kapitalet och enskilda
bostadsrättsägares behov av värdehöjningar och staden säljer ut
såväl bostadshus som hela centrum. Arkitekten Dan Hallemar
påpekar i en artikel i Expressen kultur att staden idag byggs
”inifrån och ut”. I stället för att se staden som en helhet utgår
blicken ifrån bostadsrätten, kontoret eller hotellrummet. Det är
en blick långt ifrån den myllrande mångfald som var Jane Jacobs
vision när hon studerade människors rörelser och liv på New Yorks
gator under 1960-talet. Om stadsplanerarna då var hennes
huvudfiende skulle hon sannolikt se på dagens storstäder och ropa
efter deras återkomst.


Elin Grelsson, författare och skribent


Litteratur:


Dan Hallemar: Ta bort det döda från vår huvudstad. Expressen
Kultur 1 juni 2019.


Jane Jacobs: Den amerikanska storstadens liv och förfall.
Översättning: Charlote Hjukström. (Bokförlaget Daidalos 2015)


Niklas Maak: Hur kommer livet vara i lyxifierade stadskärnor?
Översättning: Julia Svensson. Tidskriften Arkitektur 2/2019.


Jesper Meijling och Tigran Has (red.): Samhällsbyggandet som
mysterium. Jane Jacobs idéer om människor, städer och ekonomier.
(Nordic Academic Press 2018)