Tillvarons tillhåll 4: Efter renoveringarna återstår bara skilsmässan och döden

Katarina Wikars försöker se skönheten i slitna ytskikt och undrar
vart alla de utrivna originalköken tog vägen. Och vilka
hemskheter kan egentligen hända en om man blir klar med
renoveringen?


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först
publicerad den 24 oktober 2018.


Utrivna gamla kök låg i drivor utanför fastigheterna i Stockholms
innerstad. Det måste ha varit tidigt 2000-tal. Eller? Det var hur
som utförsäljningen av allmännyttan, massomvandlingarna till
bostadsrätter.


Inte nog med att köket skulle bytas ut, det skulle flyttas också.
Alla rummen i bostadsrätten skulle byta plats med varandra. Det
har alltid fascinerat mig som ihärdig läsare av
heminredningsmagasin, där man utan att skämmas kan titta in i
andra människors sovrum och garderober, det där med att flytta
runt rumsliga funktioner, dra om alla ledningar, knacka ner de
gamla väggarna.


 Att husen liksom imploderade.


Varför kan inte rummen bara vara där de var från
början? Någon måste ju ha tänkt på hela huset bästa då det
ritades och inte bara ditt lilla investeringsobjekt på tredje
våningen till vänster. Och sen visade sig också mycket riktigt
att en och annan bärande vägg hade tagits bort, att en och annan
för tung Aga-spis var på väg genom bjälklagren ner till grannen.
Att husen liksom imploderade.


 En tung bok jag har på mitt förstärkta bord heter
”Byggnadsvård för lägenheter 1880 -1980” och är sammanställd av
byggnadsantikvarierna Stellan Ridderstrand och Vicki Welander.
Den handlar om att lära sig se skönheten i det gamla men försöker
vara ödmjuk i sitt förhållningssätt, det är upp till var och en
hur långt man vill gå i sina byggnadsvårdande ambitioner. Den går
också pedagogiskt igenom lägenhetsbestånden under hundra år.


Hur såg husens fasader ut på 1890-talet, var placerades köket?
Hur högt var det i tak? Tre och en halv meter si så där i
paradvåningarna kan man konstatera för att åttio år senare krypa
ner mot 2,40 i miljonprogrammen. Det är för en amatör som jag
olidligt spännande att efter läsningen gå runt och försöka
härleda husen till rätt årtionde utifrån ornament eller inte,
taksluttningar och vindsfönster etc. För in i några pampiga
trapphus kommer man inte utan kod.


Jag bläddrar genast fram till trettiotalet. På
tal om utrivna kök. När mitt hus blev bostadsrättsförening var
redan alla originalkök utrivna och ersatta med laminatluckor som
efter några decennier blivit mycket trötta och nötta. Däremot är
köken kvar där de alltid har legat - mot norr - med ett skafferi
med ventil ut i världen. Alla lägenheter på trettiotalet skulle
också nås av solstrålarna.  Utställningarna hette sådant som
”Bo Bättre”. Mest byggdes det tvåor på trettiotalet med
fiskbensparkett och linoleummattor och diskret småmönstrade
tapeter och ljusa kulörer.


I bokens andra del finns själva varsamma renoveringsdelen. Och nu
heter det: ”Slitna ytskikt - bevarad charm”. Men det gäller
förstås en sotig 1880-tals lägenhet med kakelugnarna kvar och
inte ett sunkigt badrum med plastmatta i 1970-talsbeståndet.


Du förstår väl att man måste vänta in huset?


Min mamma sa alltid att man aldrig skulle bli
klar med en renovering. För när man var klar - så dog man. Hon
brukade hänvisa till en väninna som renoverat köket och sen dött
i hjärntumör. Jag vet fortfarande inte var gränsen mellan klar
och oklar går. Om det räcker med att det fattas några lister
eller om det fortfarande är oklart så länge vissa rum är i behov
av en uppfräschning.


I vår generation har vi noterat andra samband mellan
familjekatastroferna och renoveringarna. Otaliga är de par som
köpt hus på landet, och börjat med en totalrenovering av stora
mått, till och med köpt gamla frikyrkor med altare och allt. De
lägger tak, knackar puts, river ut golv, bygger till och med nya
våningar, sätter in bergvärme och tar dit ett
heminredningsmagasin och sen så när det är klart och de bara
skulle kunna sätta sig i varsin soffa och titta in i den påkostat
uppmurade kakelugnen, så skiljer de sig. Som om det bara var
renoveringen som höll dem samman. Nu är det bara vi kvar. Och vad
har vi gemensamt. Vad har vi att prata om? Jo, tapeteter, och
hantverkare, och originalkrokar, själva renoveringen.


I heminredningsmagasinen kan man läsa om människor som gjort det
till sitt livsinnehåll, de renoverar och faktiskt vågar bli
klara, och sen säljer de och flyttar till nästa ställe och börjar
om från början igen med ytskikten. Hade det varit förr i världen
hade de rivit ut allt men nu vet vi alla bättre. Att rummen måste
få tid på sig att berätta, som det står i byggnadsvårdsboken.


På nittiotalet satt vi om somrarna i ett gammalt
reviterat soldattorp från sjuttonhundratalet där det var mörkt
som i graven. Och där spisen rykte in. Och där det var
hästmyrorna bakom väggarna, i timret. Kanske. Kan vi inte bara
riva ut hela skiten och sätta upp gipsplattor så det blir lite
rakare och måla vitt, sa jag, för det hade jag sett på teve att
de gjorde. Min exman som då inte var min exman stirrade med fasa
på mig, insåg min okänslighet, och sa: Du förstår väl att man
måste vänta in huset. Hur lång tid tar det då? Det kan ta några
år, sa han. Jag frammanade den krokiga soldatänkan som åldrats
där medan spisen rykte in och gröten möglade. Skulle man bara ge
sig till tåls?


Varför har vi en grön bidé i badrummet?


Det som annars är bra med gamla hus är just detta - att det under
ett ytskikt gömmer sig ett annat. Att man kan göra ett försiktigt
snitt under det Stockholmsvita och få fram lager av lager av
tapeter från förr. Att det under ett plastgolv och den spikade
masoniten finns ett redan såpat skurgolv - om man har tur. Men
ett utslängt originalkök är för alltid utslängt. Och då får man
anlita några hantverkare som platsbygger ett gammalt för dyra
pengar, om man inte bara lugnar ner sig lite och försöker bo in
sig i det befintliga halvslitna. Vem vet, det kanske går att måla
på laminat.


När vi var unga och det ändå fanns någonstans
att bo för unga flyttade vi runt i andra hand och så småningom
mellan olika hyresrätter. Vi lärde att det inte fanns så mycket
att göra med själva bostaden och kunde koncentrera oss på annat
som det inre livet. Lägenheten såg ut som den såg ut. Oj, nu
hamnade vi i ett laxrosa masonitkök. Varför har vi en grön bidé i
badrummet? Det var inte mycket att göra åt. Om man hackade för
mycket i en hyresrätt blev man ersättningsskyldig när man skulle
flytta. Vi försökte måla schablonmässiga gråa romber på en vägg i
Hökarängen men det gillade inte bostadsbolaget.


Jag noterar att det ligger färre utrivna kök på trottoarerna
numera. Jag vet inte vad det betyder. Kan det vara så att
människor har insett att det är livsfarligt att renovera? Själv
har jag precis lärt att mina fönsterhaspar är original från
trettiotalet och heter spanjoletter. De är inget vidare på att
hålla tätt men det ska vara lite dragit i gamla hus. Som mamma
brukade säga. Annars vet man inte vilka åkommor man kan dra på
sig.


Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion