De dömde och avrättade Gud – om revolutionens bilder och symbolik

Revolutioner är i de flesta fall blodiga tilldragelser, men också
fyllda av symbolik och handlingar som kräver tolkning. Det menar
författaren Dan Jönsson i denna essä om revolutionens bilder.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes
första gången 2022-09-19.


En av de märkligaste episoderna under ryska revolutionen
inträffade i Moskva i vintern 1918, när en enhet från de röda
styrkorna, mitt under de intensiva striderna om staden, tog paus
för att avhålla en regelrätt juridisk process mot ingen mindre än
Gud Fader själv. Åklagare var bolsjevikernas blivande
utbildningsminister Anatolij Lunatjarskij, en bibel placerades på
den åtalades stol, en försvarare utsågs som försökte få sin
klient frikänd genom att åberopa psykisk otillräknelighet, men
efter att Gud under ett par timmar fått stå till svars för sina
förbrytelser mot mänskligheten föll dödsdomen till slut. En
exekutionspluton utsågs, som på given order i god ordning
avlossade fem salvor mot himlen med sina maskingevär.


Man får tänka sig hur de därefter sänkte sina vapen, kanske såg
sig omkring lite smått förvirrat och lystrade till tystnaden som
omgav dem. Vad nu? Historien har i efterhand berättats med viss
ironisk distans, men är ju egentligen ganska fantastisk – och har
flera paralleller från andra revolutionära ögonblick i historien.
Exempelvis lär upprorsmännen under julirevolten i Paris 1830 ha
avfyrat sina gevär mot stadens klocktorn. Urtavlornas mekanik var
del av den förtryckande regimen. Och revolutionen början på en
ny, befriad tid.


En revolutionär samhällsomvandling är aldrig
helt och hållet bara det. Den är också något annat, större men
ogripbart, ett gränsöverskridande ögonblick där tiden och
historien vänder, börjar om. Samtidigt är denna vändning omöjlig
att beskriva annat än i symbolisk, metaforisk gestalt, och denna
symbolik är i sin tur bunden till sin tid och geografi. Karl Marx
beskrev revolutionerna som ”historiens lokomotiv” – en bild som
då, i järnvägarnas barndom, stod för övermänsklig kraft och
optimistisk framåtrörelse men som hundra år senare, för den långt
mer civilisationspessimistiske marxisten Walter Benjamin, under
det färska intrycket av nazisternas industriella fångtransporter,
tycktes betyda raka motsatsen. Om historiens tåg, som det såg ut,
hade sin slutstation i Auschwitz, så var revolutionärernas roll,
menade Benjamin, att dra i nödbromsen. Revolutionen var alltså
inte den mekaniska projektil som med ödesbunden nödvändighet drev
historien mot sitt mål, tvärtom, den var brottet på rälsen, det
sabotage som såg till att hejda denna rusning mot förintelsen.
Katastrofen, skrev han, är att allting fortsätter som vanligt.


Om denna motsägelsefulla revolutionära metaforik och mytologi
handlar den italienske idéhistorikern Enzo Traversos bok
”Revolution”. Jakobinernas införande av en ny revolutionär
kalender, balsameringen av Lenins kropp efter hans död 1924,
kommunardernas barrikadering av Paris boulevarder 1871, och så
vidare – handlingar som de här var inte bara en del av de
revolutionära händelserna utan på samma gång, och kanske än mer
symboler för dem, uttryck för en närmast metafysisk essens i de
här processerna. Uppgörelsen med det bestående, början på det
nya, våldet och hänförelsen har inspirerat till konst och
ritualer, myter och historietolkningar som ibland har tagit
formen av radikala experiment men lika ofta lutat sig mot
uråldriga sedvänjor och traditioner för att göra allt det nya
begripligt. Som Traverso beskriver det: under de dramatiska, ofta
våldsamma processer som revolutioner är får livet en sällsynt
intensitet som dessutom blir en kollektiv erfarenhet. Energier,
passioner, känslor och affekter skruvas upp till en nivå långt
över det vardagliga – en förhöjning som förklarar att alla
revolutioner också brukar inbegripa vad Traverso kallar ”en
estetisk vändning”.


Denna estetiska vändning ser förstås lite olika
ut från fall till fall och tid till tid. Vi talar alltså här om
revolutionen definierad som en fullständig omvälvning av
maktförhållandena i ett samhälle, alltså ett tillfälle när de
maktlösa griper makten – det är också så man ska förstå försöken
att beskriva det revolutionära ögonblicket som ett avbrott i
historiens kontinuum, en bräsch mot framtiden. Som i Marx
framsprängande lokomotiv, där den spirande världshandelns
kommunikationsteknik framställdes som just det verktyg som fick
kapitalismen att överskrida sig själv. Eller de franska
jakobinernas införande av en förnuftets tideräkning där åren,
månaderna och veckorna inte längre härleddes till religiösa myter
utan baserades på rationella system. Men bilden är
motsägelsefull: som Traverso påpekar är själva begreppet
revolution ursprungligen en astronomisk term som på 1600-talet
började användas för att beskriva planeternas kretsande rörelser.
Latinets revolutio betyder helt enkelt ”återvändande”, i detta
fall planetens återvändande till omloppsbanans utgångsläge efter
fullbordat varv – och när de franska revolutionärerna övertog
uttrycket var det alltså som ett sätt att markera den
revolutionära omvälvningen som just ett återvändande, eller mer
exakt ett återupprättande av en ursprunglig, mer rättfärdig
samhällsordning. Revolutionen är alltså inte bara, eller främst
ett brott i tiden, den är ett återtagande, ett återställande av
den tid som korrumperats av historien.


Den här sortens föreställningar kan också, åtminstone delvis,
vara en nyckel för att förstå det revolutionära våldet. Och då
inte bara det symboliska våld som tar sig uttryck i kullvräkta
monument, raserade palats och utbrända kyrkor – ”störtas skall
det gamla uti gruset”, som det heter i Internationalen – utan
också det brutala, systematiska våldet mot de människor som
ansetts förkroppsliga det gamla.


När bolsjevikerna avrättade tsarfamiljen i Jekaterinburg var det
med andra ord inte bara ett avsiktligt, planerat mord – utan
också en symbolisk aktion lika mycket, om inte mer, som när man
sköt mot himlen i Moskva. På ett motsvarande sätt blev Lenins
begravning, och den påföljande balsameringen, ett sätt att
manifestera den nya ordningen, för evigt bevarad i denna odödliga
revolutionära kropp. Som Traverso noterar förekom det i
idéströmningarna bakom den ryska revolutionen en rad
halvvetenskapliga, mystiskt färgade föreställningar om
odödlighetens förverkligande som en av de främsta revolutionära
uppgifterna. Den intensiva revolutionära erfarenheten tycks i
alla tider ha skapat och gett uttryck åt radikala idéer om
kroppens befrielse – inte bara från döden, utan också från
sexuellt förtryck och sociala konventioner.


Revolutioner är alltså lika mycket existentiella
som politiska omvälvningar. Som Walter Benjamin uttryckte det med
en typisk nittonhundratalsmetafor fungerar de som explosioner i
historien: utopiska idéer som annars ligger under ytan briserar i
maktens ansikte och tar plötsligt levande gestalt. Därav behovet
av estetisk tolkning eller översättning, bilder som gör detta
överskridande gripbart. Därav också benägenheten att i
konservativa tider som vår egen se sådana bilder och metaforiska
aktioner som – med all rätt – hotfulla, eller i bästa fall
löjliga och världsfrånvända. Historien är ett minfält, man går
aldrig säker. Som Traverso konstaterar: inte ens revolutionärer
kan planera för revolutionen. Den kommer alltid oväntat.


Dan Jönsson, författare och essäist