Guden som gick upp i rök – Robespierre och Det Högsta Väsendet

Med franska revolutionen skulle förnuftet ta religionens plats.
Men för en kort tid fanns faktiskt en officiell kult, skapad av
Robespierre själv. Gabriella Håkansson berättar den märkliga
historien.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2019.


Klockan fem på morgonen den tjugonde dagen i månaden Prairal, år
två i den franska revolutionskalendern, väcktes medborgarna i
Paris av smattrande trumvirvlar. Det var dags att stiga upp. En
stor dag väntade.


Med mycket kort förvarning hade nationalkonventet meddelat att en
ny religion skulle instiftas, skräddarsydd av revolutionsledaren
Maximilien de Robespierre, för att passa den unga republikens
behov. Dagen till ära hade Robespierre bestämt att man skulle
hålla en stor nationell fest. Alla skulle vara med, stadsbor
liksom bönder, och en minutiös festmanual hade skickats ut.
Instruktionerna var tydliga. Samtliga medborgare skulle pryda
sina hus med frihetens röd-vit-blåa färger och hänga ut vimplar.
Därefter skulle de klä sig i samma färger. Kvinnorna skulle bära
blomkorgar, flickorna rosenbuketter. Alla pojkar och män skulle
hålla en ekkvist i handen, och från vart och en av Paris
fyrtioåtta distrikt skulle man välja ut femtio personer som
skulle representera stadsdelen. Klockan åtta prick avfyrades en
skottsalva från Pont Neuf. Det var signalen för att
processionerna kunde börja tåga mot stadskärnan.


Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han
ilsket – och ateism var en styggelse.


Själva festen för den nya religionen inleddes i Nationalparken,
där alla fyrtioåtta korteger strålade samman i ett jättetåg om
flera tusen personer. Utanför nationalkonventet hade man rest en
fem meter hög allegorisk staty som föreställde ”Den förfärliga
Ateismen”. Robespierre höll ett tal och sedan väntade en
överraskning. Med en fackla kallad ”Sanningens flamma” antände
han den stora statyn, som visade sig vara gjord av papier maché.
Det blev en ohygglig brasa. När flammorna falnat uppenbarade sig
en annan staty inuti ”Den Förfärliga Ateismen” – det var en
mindre figur, vit och glänsande, som föreställde ”Visdomen”.
Robespierre talade åter och sade: ”Den evigt lyckliga dagen är
kommen när det franska folket har vigt sig åt dyrkan till Det
Högsta Väsendet”. Enligt instruktionerna var det nu dags att
applådera och ge uttryck för sin lycka. Militärorkestern satte
igång att spela musik av Francois-Joseph Gossec, och operakören
stämde upp i en specialkomponerad en hymn till den nya guden.
Symboliskt hade man nu gjort upp med den impopulära statsateismen
som under revolutionens första år ersatt katolicismen. Det var
dags för den stora glädjemarschen. Men vad var egentligen Det
Högst Väsendet för något – och vad innebar den nya kulten?


Den frihetsklädda folkmassan tågade nervöst längs festens långa
paradagata som löpte förbi den raserade Bastiljen, över Seine och
fram till det artificiella berg som designats av Jacques-Louis
David och rests på Champ de la Reunion. Nervositeten ersattes av
lättnad när man passerade Place de la Revolution och upptäckte
att den fruktade giljotinen hade försvunnit. Kanske betydde det
att Konventet skulle utlysa en amnesti för alla ”folkfiender” som
satt inspärrade i väntan på avrättning? Längs vägen hade man
hängt upp banderoller med revolutionsslogans: ”Att ära Gud och
döda kungar är samma sak”. Det var Robespierres som författat
dem. Han hade tidigt tagit avstånd från den första kulten som
revolutionen pådyvlat folket och som gick ut på att man skulle
dyrka förnuftet. Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i
sig, menade han ilsket – och ateism var en styggelse. Men nu var
ordningen återställd.


Robespierre talade till folket och förklarade
vem Det Högsta Väsendet var. Av allt att döma hade han hade samma
funktion och egenskaper som den gamla kristna guden, vilket var
en enorm lättnad för den troende allmogen och medelklassen som
hade förlorat rätten att praktisera sin kristendom. Visserligen
ingick religionsfrihet i ”Deklarationen om människans och
-medborgarnas rättigheter” som man antagit 1789, men den hade
inte efterföljts. Kyrkorna hade totalförstörts, och prästerna,
ja, dem hade man slagit ihjäl.


Nu skulle alla vandaliserade helgedomar repareras och bli Det
Högsta Väsendets Tempel. Och bäst av allt – Robespierre hade
under ett av sina många festtal pratat om själen. Detta var
stort. Under statsateismens mörka dagar hade man i materialistisk
upplysningsanda dödförklarat själen. Endast kroppen fanns, sa
man, men med den nya religionen hade fransmännen fått tillbaka
några av sina gamla trosföreställningar. Festen till Det Högsta
Väsendet blev revolutionens mest lyckade. När historikerna på
1980-talet började forska i ämnet fann man att det strömmat in
gratulationer. Det formella revolutionslingot som vanligen
användes var ersatt med genuina tacksamhetsbetygelser. Framgången
berodde inte bara på att det fanns ett behov av en ny tro, utan
också på att festen firades nationellt och inte bara i
huvudstaden. Det var dessutom den första tillställning där folket
själva fick delta aktivt i firandet.


den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit [...] Dagarna
efter festen slog man rekord i avrättning. 98 ”folkfiender”
halshöggs på två dygn.


Inspirerade av författaren Jean-Jacques Rousseaus kritik av
konstarterna och teatern – som han menade gjorde människor
förställda och onaturliga – så hade revolutionsledarna tidigt
tagit avstånd från folkliga fester. Istället framhöll man paraden
och marschen, där folket deltog passivt och representerade sig
själva utan förställning. I Robespierres manual gjordes
medborgarna istället till en del av ceremonierna. Nya texter
skrevs till gamla folksånger så alla kunde sjunga med, och
efteråt påbjöds det gatufester i varje stadsdel, där de som ville
kunde läsa upp hymner till Det Högsta Väsendet. Det var uppenbart
att det franska folket älskade Robespierres tilltag – och just
därför var det som hände sedan helt obegripligt.


Dagen efter festen stormade Robespierre ut från Konventet mitt i
en debatt och försvann från offentligheten i en hel månad.
Orsaken är höljd i dunkel. Kanske lyckades ateistfalangen sätta
stopp för den nya kulten, eller så var Robespierre utbränd efter
att ha jobbat dygnet runt med festen i trettio dagar. Några
instruktioner om hur den nya religionen skulle installeras dök
aldrig upp. Och den fruktade giljotinen hade inte alls
försvunnit, den hade bara flyttats eftersom de massiva mängder
blod som samlades under den hotade att förgifta grundvattnet.
Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98
”folkfiender” halshöggs på två dygn. När Robespierre efter en
månad kom tillbaka till konventet höll han sitt berömda Åttonde
Thermidor-tal, där han vädjar till regeringen att agera mot den
konspiration som iscensatts mot honom. Dagen därpå, den 9
Thermidor, arresteras han, och ett dygn senare faller han själv
offer för dödsmaskinens bila. Robespierres epok är över, och med
det också hoppet om en ny religion.


Att uppsåtet med festen till Det Högsta Väsendet
var att ge den unga republiken en ny moral råder det inget tvivel
om. Men tidpunkten lockar också till en annan tolkning. Idén om
den nya guden uppstod bara två dagar efter att Robespierres
äldsta revolutionsvänner, paret Camille och Lucile Desmoulins,
och Georges Danton, hade anklagats för konspiration och
avrättats. Trots att de hade blivit bittra fiender på slutet
måste tanken på att aldrig mer få träffa sina vänner ha varit
outhärdlig. Robespierre var svårt sjuk, omgiven av fiender och
hatad av många. Kanske kände han på sig att slutet närmade sig
även för honom – och kanske gav helt enkelt tanken på själens
odödlighet den tröst han behövde för att orka vidare och gå sitt
grymma öde till mötes.


Gabriella Håkansson, författare och kritiker


 


Litteratur


Jonathan Smyth: Robespierre and the Festival of the Supreme
Being, Manchester University Press, 2016


Ruth Scurr: Fatal purity. Robespierre and the French Revolution.
Metropolitan Books, 2006


Slavoj Žižek: Virtue and Terror. Robespierres speeches. Verso,
2007


Jonas Barish: The Anti-theatrical Prejudice. The University of
California Press, 1981.


Hilary Mantel: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Översättare:
Marianne Mattsson samt Jens Ahlberg. Weyler förlag (En
romantrilogi om den starka vänskapen mellan revolutionsledarna
Robespierre, Desmoulins och Danton).