Primo Levi – ett omutligt och omistligt vittne

I veckans radioessä tecknar psykologen och journalisten Annika
Nordin ett porträtt av kemisten, författaren och Auschwitzfången
nummer 174 517 Primo Levi.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2012-04-05.


Två drömmar var återkommande hos många fångar i
koncentrationslägren.


Den ena var om hungern. Om att föra mat till munnen men inte
kunna bita tag. Den andra handlade om att berätta. Om att vara
hemma och äntligen få berätta. Och så upptäcka att ingen lyssnar.
Att de vänder sig om och går.


Primo Levi, den italienske kemisten, författaren och
Auschwitzfången nummer 174 517, upplevde själva berättandet lika
trängande som ett fysiskt behov.  Han skriver, de måste
få veta allt av oss, av mig, jag kände hur det tatuerade
numret på min arm brände som ett sår. I lägret skrev han
minneslappar som han omedelbart förstörde.  Och under den
nio månader långa vindlande tågresan från ryssarnas befrielse av
Auschwitz den 27 januari 1945 och fram till hemkomsten i Turin i
oktober, berättade han högt för sig själv och för alla och envar.
Berättade för att befria sig och för att kunna leva vidare. Men
kampen för att överleva lägret sprang ur viljan att vittna.


Hemkommen skriver han omedelbart dikter samt boken Är detta
en människa? ” Klarsynt och sakligt som en labbrapport men
med bibehållen mänsklighet skildrar den då 26- årige Primo Levi
sitt år i Auschwitz. Boken inleds med en dikt. Här gestaltar Levi
i bild mänsklig förintelse och kräver ansvar från alla oss i
trygga ombonade hem med uppmaningen. Tänk efter om detta är
en man/Som arbetar i leran/Som inte vet vad frid är/Som kämpar
för ett halvt bröd/Som dör på grund av ett ja eller ett nej./Tänk
efter om detta är en kvinna,/ Utan hår och utan namn/ Utan ork
mer att minnas.


Dikten avslutas med orden: Begrunda att detta har hänt/ Jag
anbefaller er dessa ord.


Primo Levis bok har kommit att betraktas som en av de främsta
vittnesskildringarna av Förintelsen. Men fem förlag inklusive det
kända Einaudi och dess lektör, författaren Natalia
Ginzburg tackade först nej med att tiden inte var rätt. 1947
kom den i en upplaga om 2 500 ex. på ett litet förlag. Tusen
såldes resten förstördes av en översvämning.


Men tio år senare gav Einaudi ut boken och 1963 publicerades
Levis andra bok, Fristen. Hans berättelse om den långa
händelserika hemfärden genom det krigsdrabbade Ryssland och
Europa. Primo Levis internationella erkännande kom med det sena
70-talets intresse för Holocaust.


Livet ut bodde Levi i samma lägenhet i Turin. Skrivbordet stod på
den plätt där han fötts. Han arbetade som kemist, parallellt med
skrivandet. Och i självbiografin Det periodiska systemet,
utgör grundämnena utgångspunkt för livsberättelsen. Hans texter
genomsyras av nyfikenhet, en stark vilja att förstå, parad med
värme och mild humor. Och undertill löper alltid frågor om
mänsklighet och moral. Levi skrev noveller, romaner, dikter,
science fiction, essäer och översatte
Kafkas Processen samtidigt som han medverkade i
dagstidningen La Stampa i aktuella politiska och kulturella
frågor bl a kritiserade han 1982 Israel för massakern på
palestinier i flyktinglägret Sabra och Shatila  i det
ockuperade Libanon.


Nazisterna gjorde mig till jude, förklarade den icke-troende
Primo Levi, född 1919 i en sekulariserad judisk familj. Hans
religiösa ståndpunkt var Auschwitz  finns, alltså kan
inte Gud finnas. Hans livshållning var Auschwitz har hänt.
Alltså kan det hända igen.


Trots raslagarnas införande 1938 lyckas Levi ta kemistexamen. I
november 1943 ockuperar tyskarna Turin. Levi anslöt sig till en
grupp partisaner. De förråddes i december och fördes till
uppsamlingsläger. Här uppgav Levi att han var ”italiensk
medborgare av judisk ras”. Både för att, som han skriver, som
partisan undgå ”en säker död”. Men också för att visa att även
judar kan kämpa och göra motstånd. I den delvis
verklighetsbaserade romanen  Om icke nu, så
när?beskriver Levi en grupp judiska partisaners liv.


Lägret evakueras i februari 1944. En transport om tolv vagnar,
sexhundrafemtio personer. Målet är Auschwitz i södra Polen. 24
människor kommer att överleva.  Levi skildrar sista kvällen.
Hur var och en tar avsked av livet. Mödrarna tvättar barnen,
packar omsorgsfullt mat och kläder. - Skulle inte ni göra
likadant? frågar Primo Levi, Om man skulle döda er i
morgon, tillsammans med ert barn, skulle ni då inte ge det mat
idag?


Ytterst betraktade Primo Levi sin överlevnad som en fråga om tur.
Turen att nazisterna 1944 behövde arbetskraft till gummifabriken
i Buna i Auschwitz. Där aldrig ett gram gummi kom att
framställas. Turen att anlända i god hälsa, ha ett användbart
yrke, en nära vän, att förstå lite tyska och kunna bemästra den
kaotiska och traumatiserande ankomsten. Tur vid två selektioner,
tur att i rätt ögonblick bli sjuk. Och så att mötet
med Lorenzo, den civile italienske arbetaren som i ett
halvår smugglade till honom av sin matranson.  Lorenzos
närvaro påminde, skriver Levi, om att det fanns en avlägsen
möjlighet till det goda som det trots allt var värt att uppehålla
livet för”… ”Tack vare Lorenzo glömde jag inte bort att jag själv
var en människa.


I dikten Buna, den allra första skriven efter lägret
skildrar Levi avhumaniseringen. Han skriver Såriga fötter
som trampar förbannad mark,/ långt ringlar ledet i den grå
morgonen./Rök från Buna ur tusen skorstenar,/en dag som alla
andra väntar.


Dikten ingår i samlingen  I oviss timme som nyss
kommit på svenska. Poesin kom spontant, obegripligt för Levi
själv ur ett okänt inre, ofta i nattens glipa. Dikterna väver
samman natur, universum ner till kolatomens kretslopp med lägrets
ständiga närvaro. Levi är 1900-talets omutliga vittne.


1986, och året före sin död, publicerar Levi sitt sista stora
credo om Förintelsen. Boken  I sommersi e i
salvati, de förlorade och de räddade.  Här deklarerar
han att de som överlevde Auschwitz inte är de verkliga, de
yttersta vittnena. Det är de som förintades. Boken finns
fortfarande inte utgiven på svenska.


I boken skildrar Levi skarpsinnigt med känsla för detalj och
struktur lägrets labyrintiska system av lagar och förbud,
likgiltighet och meningslöst våld. Det värsta är, skriver han,
att nazisterna implementerade skulden hos offren. Sonderkommando,
som arbetade vid krematorieugnarna, bestod endast av judar. 
Nazisterna kunde på så sätt bekräfta sin bild av de motbjudande
judarna och distansera sig själva från det vidrigaste.


Levi frilägger det han kallar gråzonen, lägerhierarkin med sitt
underliggande nät av relationer mellan offer och förtryckare.
Gråzonen av samarbete och tjänster, som kunde göra det möjligt
att skaffa sig en privilegierad position och därmed ett hopp om
att överleva. Hierarkin av kapos, fixare, trixare, eller
prominenta, de som i egenintresset tubbade på moralen. I egenskap
av fackarbetare var Levi själv också privilegierad. Han arbetade
inomhus sista vintern. De flesta överlevare tillhörde de
privilegierade. Överlevarna var, skriver Levi, inte de bästa. Det
var de som gick under. Och de verkliga vittnena, är de som
saknade rätt kunskap, inte förmådde tolka och utnyttja systemet.
De som förnedrades, fråntogs sin mänsklighet och tyst gick under
utan att berätta.


Överlevare har ofta skam och skuldkänslor. Varför överlevde just
jag? Levi vrider på minnet om hur han delar en skvätt vatten med
den bästa vännen. Men varför då inte också med den näst bäste?
Och i dikten Den överlevande besvärjer han minnet av de
som gått under och nu i drömmen återkommer. Han skriver:Försvinn.
Jag tog inte någons plats,/jag stal inte någons bröd./…Tillbaka
in i er dimma. Det är inte mitt fel/att jag lever och andas, äter
och/dricker, sover och klär mig.


Levis fall ner i trapphuset i sitt hem i Turin, den 11 april för
25 år sedan, skakade en hel värld.Elie Wiesel fällde sitt
berömda yttrande ”Primo Levi dog i Auschwitz 40 år senare.”
Självmord?! Det får inte, kan inte vara sant! Inte den lågmälde
rationelle optimisten som nästintill skildrat Förintelsen så att
det blev fattbart. Reaktionerna pendlade mellan förkastande av
allt Levi skrivit som ej trovärdig till förklaringar om att han
drabbats av tillfällig yrsel, medicineffekter och att trappräcket
var för lågt. Diskussioner om skälen till hans död blossar ännu
upp.


Primo Levi led av återkommande depressioner, så också våren 1987.
Han var sjuk, hade opererats och med åldrande följer
livsinskränkningar. Han hade skrivsvårigheter och isolerade sig.
Familjesituationen var tung med två vårdkrävande inneboende
90-åriga kvinnor, mamma och svärmor. 80-talet var också en tid
med framväxande historierevisionism och ifrågasättande av
Auschwitz. Överlevnad har alltid ett pris. Ett pris som vi
underskattar. Men en dag kan det bli övermäktigt.


Varför Primo Levi föll i trapphuset får vi aldrig veta. Det
påverkar inte heller värdet av hans livsgärning. Två år före sin
död skriver Primo Levi dikten Sång om dem som gick till
spillo i ett tonfall av stilla raseri vänder han sig till
världens ledare.


Sitt ner och förhandla /bäst ni vill, gråsprängda rävar/…bara er
förhandling omförhandlar/våra barns liv liksom era./Måtte all
universums klokskap/ välsigna era huvuden till att/hitta rätt i
labyrinten. I kylan utanför ska vi vänta,/ armén av dem som gick
till spillo,/…Nåde er om ni slutar osams.


Annika Nordin