Därför föredrog Hannah Arendt den amerikanska revolutionen

Hannah Arendt menade att en revolutionär måste tro att det är
möjligt att kliva ut ur historien. Ulla Gudmundson minns sin tid
i den revolutionära vänsterrörelsen och hur den tog slut.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2021.


Många förändringar i mitt liv, kanske de flesta, har skett
smygande. Vänskaper som stillsamt vuxit till sig. Vänskaper som
ebbat ut. Rottrådar som letat sig ner på en plats till dess jag
upptäckt att jag inte vill lämna den. Rötter som vissnat utan att
jag märkt det, förrän uppbrottet redan var ett faktum.


Men mitt avfall från den revolutionära marxismen, det kan jag
faktiskt datera nästan på dagen. Det inträffade mellan
Nobelfesten och Lucia år 1974. Någon vecka tidigare hade
vänstergruppen som jag sympatiserade med framträtt för första
gången som organiserad politisk kraft på Stockholms universitet,
vid en studentstrejk. Nu var vi i vår sympatisörsgrupp ivriga att
utvärdera denna erfarenhet. Vad hade vi gjort rätt? Vad fel? Vad
hade vi uppnått? Hur skulle vi gå vidare?


Men det skulle vi inte. Vi skulle läsa och diskutera ett
studiehäfte om maj-68 i Frankrike. Jag minns omslaget: rött med
svart text. Jag minns också att något i mig sa nej. Det här
kändes för teoretiskt, för långt från min verklighet.


Ovanpå det förklarades för oss olärda att om
sovjetisk trupp invaderade och ockuperade Sverige så måste vi som
marxister välkomna det. För även om man kunde ha kritiska
synpunkter på Moskvakommunismen – och det var något som just den
här vänstergruppen hade i hög grad – så skulle ett sovjetiskt
maktövertagande ju innebära att de svenska produktionsmedlen
socialiserades. Och objektivt sett var det ett stort framsteg,
fick vi höra.


Här växte det inre nejet till orkanstyrka. Objektivt eller ej,
det här skulle svenska folket aldrig acceptera. Sa jag till mig
själv. Och drog.


När jag idag, 47 år senare, läser Hannah Arendts
bok "Om revolutionen", inser jag hur arendtsk min reaktion var.
För en revolution är för existentialisten Arendt en extraordinär
händelse, en autentisk erfarenhet. Ordet händelse kommer av
handla. Och revolutioner är för Arendt något som görs av levande
människor, som handlar i frihet, och de görs för levande
människors skull. Revolutioner kan i hennes ögon aldrig motiveras
med ett i förväg uppställt, objektivt definierat mål.  En
revolution är ett språng mot det okända. Historien kan inspirera,
men historisk medvetenhet kan också vara farlig, skriver hon
provokativt. För en revolutionär måste tro att det är möjligt att
kliva ur historien, att börja på nytt. Det är därför som ordet
revolution får politisk innebörd först med moderniteten:
tidpunkten då människan börjar blicka framåt istället för bakåt.
Och det är, menar Arendt, just den förmågan, att lämna något
bakom sig och börja om, som är det unika för människan.


Arendt fördömer inte Marx. Tvärtom anser hon att han är den
största revolutionära tänkaren någonsin. Och hon är ense med
honom på en central punkt: uppfattningen att arbetet är det som
på det mest grundläggande planet förenar människan med världen.
Men medan arbetet för Marx framför allt var en relation mellan
människan och den materiella naturen, så är det för Arendt den
fysiska grunden till människans gestaltning av världen och till
hennes fria handlande i den. Det är ett handlande som alltid
inbegriper andra människor, och som därmed är politiskt. Politik
är för Arendt en pluralitet av enskilda meningar och enskilda,
fria handlingar som bryts mot varandra på den offentliga arenan.
Marx fatala misstag var att han på äldre dar i sin teori bytte ut
friheten som revolutionens drivkraft mot den historiska
nödvändigheten. Det var, anser Arendt, ett förfelat försök att
ersätta politik med vetenskap. Det öppnade Pandoras ask: idén om
en upplyst elit med mandat att leda den okunniga massan mot ett
objektivt mål.


Det karakteristiska för Arendts eget politiska
tänkande är öppenheten, tvetydigheten, tron på individens förmåga
att härda ut och handla i oförutsägbarhetens spänning, och en
uppfordran att göra så. Man skulle kunna kalla det demokratins
mentala grundtillstånd.  Arendt kan uttrycka sig erkännsamt
inte bara om Marx utan också om Lenin och Robespierre, men
klyftan är djup mellan henne och dem. Däremot finns en djup
släktskap finns mellan Arendt och Albert Camus, filosofen vars
fokus är den enskilda människan och hennes ångest, hennes
vilsenhet och hennes revolt.


Men Arendt går som politisk teoretiker ett steg längre än Camus.
Hon tar sig an en svår fråga som han lämnar öppen: vad händer
efter revolten? Arendts revolutionsbegrepp har två dimensioner:
befrielse och frihet. Befrielsen sker när människor reser sig mot
makten. Men revolution innefattar också grundläggning, nya ramar
och institutioner, med ett vackert uttryck: ”byggande av rum där
friheten kan bo”.


Arendt förankrar sitt resonemang i två historiska exempel: den
amerikanska revolutionen och den franska. Hon beundrar den
amerikanska revolutionen framför allt för att den skedde
fredligt, med överläggningar och högtidligt avgivna löften, det
som för henne är politikens själva kärna, medan den franska blev
våldsam och blodig.  Medan de amerikanska grundlagsfäderna,
inspirerade av Montesquieus maktdelningslära, byggde
institutioner som balanserade varandra, så vägleddes, skriver
hon, de franska revolutionärerna av Rousseaus idé om en odelbar
allmänvilja. Nationen ersatte den enväldige fursten som maktens
källa. Och Robespierres slagord ”frihetens despoti” öppnade för
att nationens vilja kunde förkroppsligas i en person. Därmed var
manegen krattad för en ny absolutism, under Napoleon Bonaparte.
Arendt beklagar djupt att det varit det franska exemplet, inte
det pluralistiska amerikanska, som inspirerat senare revolutioner
– de franska 1830 och 1848, Pariskommunen 1870, ryska
revolutionen 1917.


Det är svårt att inte se Arendts idylliska bild
av den amerikanska revolutionen som förenklad. Att den unga
republiken godtog slaveri och att det upphävdes först efter ett
blodigt inbördeskrig är något hon förbigår med tystnad.
Förmodligen hänger det ihop med hennes egen bakgrund - Arendt kom
som flykting undan nazismen till USA 1941 – och med att hennes
bok också är ett inlägg i samtidsdebatten under det kalla kriget.
Om revolutionen publicerades 1963. Dess främsta inspirationskälla
var Ungernrevolten 1956. Att ungrarna inte enbart protesterade
mot sovjetmakten utan också spontant började bygga alternativa
politiska strukturer gjorde i Arendts ögon resningen till en
revolutionär händelse. Hon såg bevarandet av den ”transatlantiska
civilisationen”, bandet mellan USA och Europa, som enda
möjligheten till för den västerländska frihetsberättelsen att
överleva. Och det förutsatte att båda sidor återupptäckte sitt
gemensamma revolutionära arv.


Arendt avled 1975. Hon upplevde
aldrig Berlinmurens fall, sovjetsystemets sammanbrott och den
arabiska våren. Inte heller den djupa kris som världens
demokratier, inklusive USA, genomgår sedan åtminstone ett
decennium, inte klimatförändringarna och pandemierna som idag
griper in både i mänskliga samhällen och i människans och andra
arters livsvillkor på jorden.


Men grundtankarna i "Om revolutionen", om en värld som uppstår
och formas genom människors gemensamma, fria handlande och
levande ord, de är kanske ännu mer uppfordrande för oss idag än
när hon skrev dem.


Ulla Gudmundson, skribent och diplomat


Litteratur


Arendt, Hannah. Om revolutionen (1963). Svensk översättning
av Henrik Gundenäs. Daidalos, 2021.