Henri Cartier-Bresson och det avgörande ögonblicket

En av 1900-talets mest kända fotografer, Henri Cartier-Bresson,
verkade alltid vara på rätt plats i rätt sekund. Mikael Timm
dyker ner i en efterlämnad bildskatt på Centre Pompidou i Paris,
2014.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes
först 12/4 2013.


Seklets fotograf. Det är nästan ett osannolikt smeknamn, men
sedan Henri Cartier-Bresson avled 2004 har ikonstatusen snarast
ökat. Det är nästan så att man kan bli misstänksam. Bara här i
radion har det gjorts åtskilliga program om denna fotograf efter
hans död.


Ordet Reporter betyder bära tillbaka. Cartier-Bresson visade USA
för fransmännen, Sovjetunionen för amerikanska tidningsläsare,
Indien och revolutionen i Kina för världen. Rimligen borde
Cartier-Bressons bilder nu vara nästintill bortglömda, men
tvärtom ordnas hela tiden nya utställningar, nya böcker ges ut
och gamla dåliga kopior säljs dyrt. Vem har förresten en
nyhetsbild över soffan? Nej, det som lockar måste vara något
annat än gamla fakta. Dags att problematisera århundradets
fotograf.


Det avgörande ögonblicket, är ett uttryck som
tillskrivs Cartier-Bresson om. Fast det var faktiskt inte hans
eget uttryck utan en förläggares. Själv talar han om bilder som
uppväcker något. Vilket inte hindrat generationer av fotografer
att försöka leva upp till Cartier-Bressons perfekta fras och
perfekta bilder. Men här talar han om den visuella njutningen, om
Tjechov, om bilden är sann eller inte är oviktigt. Han talar som
en konstnär, inte som en reporter.


Myten om Cartier-Bresson och de andra på bildbyrån
Magnum som han var med om att starta 1947 berättar om
ett gäng fotograferande Tintin-kusiner på ständiga äventyr. Sedan
dess har härskaror med fotografer sökt sig till slagfält,
fattigdom, lidande, revolutioner. För dem alla är förebilden HCB.
Ingen reste så mycket, stannade borta så länge – ibland i åratal
– kom hem så obekymrad. Och med så bra bilder.


Antingen har man det eller så har man det inte.
Sade Cartier-Bresson om förmågan att ta en bra bild. Fast så
enkelt är det ju inte. Här talade han om visuell njutning – inte
precis vad fotoreportrar brukar hänvisa till. Senare i livet sade
han att teckning som han också ägnade sig åt var eftertanke,
medan fotografi var ögonblicklig. Han beskar bilderna i kameran,
när de togs, inte i mörkrummet. Bilden skulle vara perfekt från
början. Sensualism kombinerades med stränghet.


Erkännandet av en ordning, en struktur som finns där framför Dig,
talade Cartier-Bresson om. Alltså en nästan akademisk hållning
som han tillämpade sekundsnabbt. Det finns ett snapshot av
Cartier-Bresson när han står på podiet och ska ta en bild av
Martin Luther King som ska hålla sitt berömda tal ”I have a
dream”. Cartier-Bresson ser skeptiskt ut. Ler inte, granskar Dr
King som om han vore ett föremål.


När han granskade yngre kollegers bilder på
Magnum snurrade han kontaktkopiorna i handen och såg bilden ur
vinklar fotografen aldrig varit medveten om. Och han talade om
bildens formspråk, inte om dess innehåll. Han började som målare,
slutade som tecknare. Däremellan var han fotograf.


 Livet är nu och för alltid.  Var kom den känslan ur?


Henri Cartier-Bresson, föddes 1908, in i en
välbärgad släkt. Fadern som var symaskinsfabrikant ville förstås
att sonen skulle ta över företaget, men Henri revolterade –
ganska lustfyllt tycks det - genom att läsa modern poesi och ägna
sig åt teckning. Han praktiserade aldrig hos någon
porträttfotograf som så många av hans kollegor gjorde utan gick i
flera år på André Lhotes berömda kubistiska målarkurser. Och
samtidigt studerade han för en mycket mer konventionell målare,
Jacques Emile Blanche känd för sitt fantastiska ungdomsporträtt
av Proust.  Vilken fotojournalist har idag en liknande
utbildning?


Några av HCB:s mest älskade bilder har en lite
knasig humor. Två gubbar som tittar genom ett hål i ett skynke på
ett bygge. En man på en spårvagn i Zürich som har ett gravkors
med sig. Jo, visst. Det är ju klassisk surrealism, men så
vardaglig att den inte förknippats med surrealismen utan setts
som fotoreportage. Det overkliga draget finns också i de berömda
bilderna från Mexiko med en prostituerad som tittar ur genom en
dörr. Det är både social verklighet och en symbolbild.


När nu fotohistorikerna gått igenom HCB:s samlade
verk så är en av nyupptäckterna hur nära surrealismen
han stod. Ja, HCB var som tonåring, alltså redan innan
målarkurserna, med på surrealisternas berömda möten. André Breton
brukade säga att Cartier-Bresson samarbetade med chansen.


Cartier-Bresson berättar hur Robert Capa, den
berömde krigsfotografen, rådde honom att ligga lågt med sin
anknytning till surrealismen. Han skulle ta sina bilder som han
ville men kalla det fotojournalism.


1931 lämnar han surrealisternas Paris och reser
till Elfenbenskusten, en ung man på jakt efter äventyr. Där
händer någonting. Han blir på allvar fotograf och kommer tillbaka
till Europa med malaria men också med en yrkesinriktning.


Redan 1933, när han är 29 år kommer de första
utställningarna. Det naturliga vore att nu satsa på en
karriär som konstnärlig fotograf som t ex Man Ray. Men trots att
utställningarna blir fler så ger sig HCB, som han kallades, ut på
resor. I New York träffar han den berömde fotografen Paul Strand
som lär honom filma. Och tillbaka i Frankrike blir han
regiassistent till dåtidens viktigaste franske regissör Jean
Renoir. Och gör några småroller i filmerna, leker verklighet.


Allt går så lätt, så lätt.


Han beundrade Renoir men ville inte berätta om
honom. Hos bägge finns en blandning av sinnlighet och
klarsyn, nästan cynism. Med åren blev han alltmer fascinerad av
porträttuppdrag: en del bilder är verkligen geniala trots att de
inte bygger på djup kontakt. Skulptören Giacometti som springer i
regnet med en tidning över huvudet. Ezra Pound, vilande i sitt
privata nirvana. Henry Miller på stranden i Kalifornien en mörk
kväll. Och så bilden av Sartre som liksom stiger ur dimman med
sträng klarhet. Den bilden tog han fort, men han stod en och en
halv timme framför Ezra Pound utan att tala med honom.


I alla porträtten finns Cartier-Bressons kärna: enkelhet,
koncentration. När han på 50-talet åkte med Jean
Paul Sartre till Moskva och denne högstämt hyllade friheten i
Sovjetunionen fotograferade Cartier-Bresson en mans sätt att
titta på en kvinna på gatan, några fabriksarbetskor som dansar i
overaller, en pojke som håller sin far i handen framför en
jättestaty av Lenin med lång skugga.


Den indiske filmregissören Satyajit Ray sade att Cartier-Bressons
främsta egenskap var att han såg det som förenade
människor.  Där har vi konsten igen. För nyhetsfotografiet
visar det särskiljande, konsten visar det vi kan identifiera oss
med. Vad skulle han ha sagt om internets syndaflod av bilder.


När majrevolten utbröt i Paris gick så klart
Cartier-Bresson ut med sin kamera. En filmfotograf
riktade sitt objektiv mot Cartier Bresson som ju var mer känd än
dem han fotograferade. Cartier-Bresson som då är drygt 60 ser ut
som Tatis filmfigur Monsieur Hulot i ljus rock, smal och gänglig.
Och Cartier-Bresson dansar fram med sin lilla kamera, alltid med
ett enda objektiv: 50mm. Fram och tillbaka, ut på gatan, bakom
folk, tittar över en axel, snor runt tar ett par lätta steg åt
ett annat håll. En vadarfågel i rörelse, på väg att stjäla en
bild ur ögonblicket. André Breton brukade säga att
Cartier-Bresson samarbetade med chansen.


Bilden 1937 av några picknickfirare vid en
flodstrand. Man nästan hör pastisen slås upp i glasen,
vågornas skvalp, fågelsången, klirret av bestick. Det är en bild
som sammanfattar hela det franska 30-talet. Cartier-Bresson
arrangerade den inte, men han var intresserad av dåtidens politik
då alltså semestern var den stora reformen.


Allt i bilden sammanfaller, den är så perfekt ut
i minsta detalj att den inte går att glömma. Det är en liten essä
om ett decennium i enda bild av ett vardagligt ögonblick,
kondenserad tid. På sätt och vis kommer han aldrig fram till
reportaget. Konsten tar över. Han fotograferar själva vardagen
för alla sorters människor precis som impressionisterna målade
vardagen i fest och arbete. Andlöst ömt fotograferar han en
kvinnas ben på en soffa, ett likbål i Indien.


En gång sades det att fotot befriade målarna från att
vara detaljerade. När kameran registrerade allt kunde
målarna strunta i detaljerna, lämna avbildningen och istället
gestalta det de såg. Men sedda i efterhand står det klart att
Henri Cartier-Bresson gestaltade snarare än återgav. Hans
tusentals bilder är en enda lång hyllning till de oändliga
variationerna av människligt liv.


Ingenting är förutsägbart, flyttar man på sig bara en liten smula
blir det en ny bild, ett nytt liv.


Det gäller både fotograf och åskådare.


/Mikaels Timm SR Kultur





 


 


The subtitle of the Pompidou Centre's retrospective of the 20th
century's best-known photographer could be: Almost Everything You
Know About Henri Cartier-Bresson is Wrong. Or, at least, Long
Overdue a Rethink.


.    Henri Cartier-Bresson


.    Pompidou Centre, Paris


.    Starts 12 February 2014


.    Until 9 June 2014


.    Venue website


Its curator, Clement Cheroux, has risen to the unspoken challenge
that any Cartier-Bresson exhibition now presents: how to shed new
light on the life and work of an artist who so defined the medium
that yet another celebration of his genius might seem
superfluous.