Att hacka i tidens mur – revolutionen och historiens död

När DDR-diktaturens mur föll var det en Händelse med stort H. Men
hur får ett skeende en sådan status och vad gör denna
historieskrivning med oss? Det funderar idéhistorikern Michael
Azar på.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2019.


När jag idag tittar på bilder och videoupptagningar från
Berlinmurens fall har jag svårt att föreställa mig att jag var en
av dem, som just där och då, stod och hackade hål i denna
groteska förolämpning mot mänskligheten.


Det är inte heller utan viss förvåning som jag betraktar en bild
från mitt eget fotoalbum, där en betydligt yngre version av mig
själv poserar med en icke-våldsbanderoll framför ett segerrusigt
folkhav.


Min förundran handlar inte så mycket om att jag inte minns att
jag var där.


Snarare rör det sig om den märkliga känslan av att jag
visserligen rent kroppsligt var på plats – medan jag i anden
samtidigt var någon annanstans. Kanske beror det på det enkla
förhållandet att jag då inte förstod vidden av det historiska
bocksprång som jag hade blivit indragen i. Jag säger ”indragen”,
eftersom jag egentligen bara var på genomresa i Östberlin när jag
plötsligt sögs in i den oväntade händelsens malström.


Till den naive nittonåringens försvar vill jag framhålla att det
inte är helt ovanligt att historiens stora Händelser tar form
inför vittnen, som först långt i efterhand börjar begripa vad det
är de har varit med om. Säkert är det också mer undantag än regel
att Historien frambringas av människor som är på det klara med
att det faktiskt är just Historia de skapar.


Ta korsfästelsen av Jesus som exempel. Varken bödlar eller
vittnen kan i den stunden ha haft någon som helst föraning om den
djupare historiska innebörden av denna avrättning. Vem kunde då
ha förstått att just detta dödsstraff – bland så många andra
– med tiden skulle mynna ut i de romerska kejsarnas upphöjande av
just kristendomen till rikets enda tillåtna religion? Vem kunde
ha anat att miljarder människor framöver skulle upphöja
korsfästelsen till den mest väsentliga händelsen i hela
mänsklighetens ödesdrama?


I det levande nuet genomkorsas människor av händelseförloppens
lika häftiga som dunkla krafter. De försöker erövra kontrollen
över dem, i syfte att ge dem en klar riktning och mening, men
deras vidare innebörd glider ändå förr eller senare dem ur
händerna.


Det är först i efterhand, som historiska händelser med litet h
antar skepnaden av Händelser med stort H.


Frågan är bara när detta efterhand äger rum.


Kanske är det bara en skröna, men som sådan
antyder den ändå en viktig sanning.


Under Richard Nixons besök i Kina, i februari 1972, ska den
kinesiske premiärministern Zhou Enlai ha fått frågan om hur
han ställde sig till den franska revolutionen. Premiärministern
lade för ett ögonblick sin panna i djupa veck och svarade sedan
lakoniskt: ”det är alldeles för tidigt att säga”.


Jag är frestad att gå ytterligare ett steg i samma riktning och
hävda att det är först när Historien tagit slut som vi verkligen
förstår vad det är som har ägt rum i den. Det är ju ingalunda ett
orimligt krav att man först måste få skåda en tavla i sin helhet,
innan man vågar uttala sig om alla dess enskilda delar. Problemet
med den mänskliga historien är naturligtvis att den målning som
en dag ska sammanfatta vår historia först kan avslutas när vi
alla är borta. För den som, likt jag själv, inte tror
på den korsfästes återkomst, återstår därmed bara det sorgliga
konstaterandet att vi aldrig någonsin kommer att förstå den fulla
innebörden av allt det som en gång har hänt.


Det är säkert också i detta ljus som vi ska läsa Michel de
Montaignes beska reflektion att historikerna tycks dömda till att
bara tolka redan förefintliga tolkningar av det förflutnas
tilldragelser – utan att någonsin nå fram till den
eftersökta händelsens rena kärna och innebörd.


Men vad är det som gör att vissa tilldragelser i backspegeln
vinner status av Händelser med stort H – det vill säga, som
vitala fästpunkter i det historiska minnet, värda att antingen
firas eller sörjas, som vore de bärare av själva sanningen om
människans öde?


Därom tvistar de lärde, men ett återkommande förslag är att
Händelsen delar in historien i ett före och ett efter. Den
tillskrivs förmågan att radikalt slå upp dörren mot en framtid
som helt bryter av mot det förflutna. Inom kristenheten uttyds
sålunda mänsklighetens historia i ljuset av ett före och ett
efter Kristi offergärning, ett före och ett efter syndernas
förlåtelse.


En mer sekulär version finner vi i den revolutionära tradition
som upphöjer 1789 till en avgörande brytpunkt i historien. Redan
de ledande franska revolutionärerna uppfattade gärna sig själva i
sådana termer. De beskrev sig som ett slags förlösare av en ny
mänsklighet, en mänsklighet som en gång för alla skulle lämna det
förgångna bakom sig och påbörja Historien på nytt – med
republikens födelse som det nya år 1.


I den ständiga kampen, om hur människan ska skriva berättelsen om
sitt äventyr på jorden har striden om exakt vad som ska räknas
som en Händelse – och hur denna sedan ska uttolkas – en
utslagsgivande betydelse. För människans kamp om makten är också
alltid en strid om det historiska minnet; det vill säga, en
strid om hur vi ska ge mening åt händelsernas flöde och påtvinga
de levande och de döda en bestämd roll i dem.


På så sätt används särskilt utvalda Händelser som existentiella
och politiska prövostenar, också för generationer som lever
hundratals eller rentav tusentals år efter att de ägt rum: Hur
trogen, eller otrogen, är du gentemot den som dog för just dig på
korset? Hur lojal, eller illojal, är du, gentemot de
revolutionärer som gav sitt liv för din frihet?


Är du för – eller emot – den stora Händelsen?


När jag stod där, en iskall novemberdag 1989,
med en bit av muren i min hand, kunde jag inte föregripa alla de
sätt på vilka murens fall skulle adlas till min generations
kanske främsta prövosten. Det dröjde nämligen inte länge, förrän
en lång rad självutnämnda språkrör skulle omvandla Händelsen till
en tribunal som ingen skulle få undkomma.


Ännu en gång skulle tiden delas upp i ett före och efter. Ännu en
gång skulle vi lämna det förflutna bakom oss. Ännu en gång skulle
mänskligheten ställas till svars inför det förpliktigande kravet
att vara för eller emot den förmodat lysande framtid som
Händelsen visade vägen till.


Nu fick det vara nog med historia, sa man. Tvivel och frågor
hörde inte hemma i den nyvunna frihetens entusiastiska rike. Med
murens och kommunismens hädanfärd var ju Historien som sådan
avslutad och målningen över det mänskliga äventyret äntligen
fullbordad. Det var faktiskt rätt sorgligt att beskåda, mitt
i all berättigad glädje, hur den segrande ideologins
talesmän började använda sig av just den retorik som de tidigare
tillskrivit den besegrade fienden.


I denna nya version av den enda vägens politik, av Historiens
obevekliga logik, återstod det egentligen bara för oss alla, att
gemensamt sjunka riktigt djupt ner i våra fåtöljer


– och bara njuta av att den mänskliga Tiden fulländats med just
oss.


Michael Azar, professor i idéhistoria