Jane Austen såg det djupa beroendet av kolonierna

Jane Austens romaner rymmer långt mer än baler och lantlig idyll.
Inte minst den sista, oavslutade romanen "Sanditon" speglar
kolonialism, slavarbete och kapitalism, konstaterar Anna Lundvik.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Efter en tids sjukdom känner sig författaren Jane Austen bättre.
Så pass bra att hon den 27 januari 1817 inleder en ny roman. Med
vass penna arbetar hon på det som ska
bli "Sanditon", en satir över ängsliga hypokondriker
och ett England i oåterkallelig förvandling.


I ett brev några år tidigare hade hon förklarat att det man
behöver för en bra roman är tre eller fyra familjer på landet.
Många förknippar också hennes verk med en pittoresk, lantlig
överklassidyll med baler, vackra klänningar och nybadade friare.


Vilket också är vad som gjort hennes fiktion till en så lyckad
filmisk tillflyktsort. Mer som konsumenter än läsare kan vi idag
försvinna in i ett ändlöst strömmande förflutet. Vi får just det
vi vill ha: sagor som är frånkopplade världens oro, eller fyllda
av feministisk och antirasistisk kraft.


Men i själva verket tar sig den oroliga omvärlden, politiken och
de ekonomiska realiteterna in även i den avlägsna landsbygd
Austen porträtterar. För hon lever under en tid av krig och
oroligheter. Två år tidigare, den 18 juni 1815, hade britterna
triumferat i slaget vid Waterloo. Efter år av strider om
maktbalansen i Europa var Napoleon äntligen besegrad och världens
nionde största ö tog stolt på sig rollen som en ledande
världsmakt.



Många hade trott att freden med Frankrike skulle
ge ökat välstånd, men istället väntade en ekonomisk depression.
Skördarna slog fel och när den internationella handeln tog fart
igen föll priset på grödor. Många bönder hade tagit lån för att
investera i ny teknik, nu gick de i konkurs. Bankerna de hade
lånat av följde strax deras exempel. Och året därpå blev ännu
värre: ett vulkanutbrott i Indonesien gjorde att himlen
förmörkades och sommaren uteblev. Människor dog i svält. De
fattiga gjorde uppror.


England befann sig i en identitetskris. Man var på väg från en
lantbruksekonomi till en spekulations- och serviceekonomi.
Samtidigt kom en stor del av landets inkomster från kolonierna,
och de omänskliga förhållandena där väckte missnöje. Slavhandeln
hade förbjudits 1807, men slavarbete pågick fortfarande. Allt
detta avspeglas i "Sanditon". Och den
begynnande kapitalismen framställs som både komisk och
oroande. 
När berättelsen börjar har den optimistiska Mr
Parker hyrt ut sitt vackert belägna lantgods som ägts i
generationer. Med sin familj har han flyttat till kusten och
hoppas kunna förvandla ett gammalt fiskeläge till en fashionabel
kurort. Men det är ont om gäster.


Det första som händer är att Mr och Mrs Parker letar efter en
läkare att anställa, när deras vagn välter och Mr Parker stukar
foten. Till deras undsättning kommer då den bakåtsträvande
lantbrukaren Mr Heywood, som vänligt tar emot paret i sitt hem.
Stukningen visar sig kunna lösas med hemgjort förband och vila.


De två männens sinnelag framträder här som symboler för det gamla
och det nya. Vid den stukade Mr Parkers sida verkar Mr Heywood
rådig, och han varnar illavarslande för att det inte finns
tillräckligt med förmögna gäster för nya kurorter. 


Men Mr Parker är lika ihärdigt, nästan rörande, förhoppningsfull
i sin entreprenörsanda. För att locka turister vill han bygga ett
trendigt halvmåneformat byggnadskomplex och ge det
namnet Waterloo Crescent. För honom är fältslaget ett
fenomen han kan sälja. Ja, Mr Parker är beredd att kapitalisera
på precis allt: historien; naturen; havet; den friska havsluften;
inte minst människors förhoppningar om att allt det här ska göra
dem friska från sina mer eller mindre påhittade åkommor. Och Mr
Parkers stilige bror, om han bara behagade komma dit, skulle
kunna locka till sig familjer med ”söta döttrar” som är på jakt
efter friare.


Mr Parker och hans kompanjon Lady Denham väntar också på
resenärer från ett annat håll:
Västindien. För Mr Parker och Lady Denham,
en kassastadd men snål änka som investerat i kurorten, är
”Västindien” en symbol för en enorm
förmögenhet, som bara underförstått har tjänats ihop genom att
exploatera slavarbetare. Lady Denham befarar att västindierna
kommer att driva upp priserna. Men Mr Parker invänder: om det
skulle hända kommer det vara de som tjänar på det.


Jane Austen berör imperialismen i flera romaner,
där en stor kärlek kan vara hjälte i Napoleonkrigen eller ett
lantgods vara beroende av inkomster från plantager. Det är som en
antydan om att alla, genom ekonomins kretslopp, är beroende av
kolonierna, oavsett om man har en direkt koppling till dem eller
inte.


Så dyker resenären från andra sidan Atlanten upp och visar sig
vara bara en ensam flicka, en sjuttonårig arvtagerska med klen
hälsa vid namn Miss Lambe. Austen låter läsaren förstå att hon
stammar från både kolonisatörer och slavar. Denna dubbelhet är
viktig. Miss Lambe är på samma gång engelsk och främmande. Hon
påminner om samhällets allra mest utsatta, samtidigt som hon
befinner sig i det ekonomiska toppskiktet.


Miss Lambe ger kropp åt både det gamla och det nya England,
precis som flera av de andra personerna. För de kan inte placeras
in i avgränsade kategorier. Bonden Mr Heywood åker exempelvis
till London för att hämta ut vinsten på sina investeringar, medan
entreprenören Mr Parker härstammar från ett lantgods. Och Lady
Denham, vars bakgrund är ytterst komplex, intar en maktposition
som kvinnor sällan hade. Nu ser hon Miss Lambe som ett lätt
byte för den fattige unge man som ärvt hennes makes titel.


Vad ville Jane Austen säga med detta? Var hon på
väg mot en djupare kritik av slaveriet? Strax efter att Miss
Lambe dykt upp i "Sanditon" och innan hon hunnit yttra ett ord
tar romanfragmentet slut. Halvvägs in i kapitel tolv, den 18 mars
1817, var hon tvungen att avbryta arbetet. Hon dog den 18 juli,
41 år gammal. 


Många har ändå läst den kvarlämnade romaninledningen som ett
förespråkande för den gamla tidens sätt. Mr Heywood framstår ju
som en idealfigur vid sidan om den överilade Mr Parker. Men
frågan är om det stämmer. Bönderna hade trots allt en avgörande
roll i den ekonomiska krisen. Och Austen tycks ju noga med att
inte skapa motsatser, utan tvärtom framhäva ambivalensen i
romangestalternas positioner. I hennes föregående
roman "Övertalning" blir hjältinnan dessutom lycklig
just genom att ta avstånd från det förflutna.


Jane Austen befinner sig på en ö, placerar handlingen vid dess
rand, och vänder blicken utåt. Nationen, det vet hon, är inte
isolerad. Och oavsett hur man tror eller
önskar att romanen skulle ha slutat, tycks Miss Lambe vara
Austens bevis på att idén om ett gammalt enkelt England inte
längre är möjlig. Det brittiska imperiets brott är
oåterkalleligt. Ett nytt England söker sin form – då som nu.


Anna Lundvik, litteraturkritiker och redaktör för Lyrikvännen


 


Litteratur


Jane Austen. Lady Susan, The Watsons and Sanditon. Oxford World's
Classics. 2021.

Emma J. Clery. ”Conversation on Political Economy in Sanditon”.
Persuasions Vol. 38 No. 2. 2018.

James M. Morris. ”Austen's Cosmopolitanism: Women and the World
in Austen's Fiction” Women's Writing 27. 2020 p. 234-252.

Nancy Marck Cantwell. ”Fleecing Miss Lambe: Exploitation, Tourism
and the New National Narrative in Sanditon” Persuasions Vol 41 No
2. 2021.

Sarah Salih. ”The Silence of Miss Lambe: Sanditon and Contextual
Fictions of ”Race” in the Abolition Era” Eighteenth Century
Fiction Vol 18 No 3. 2006. pp 329-353.