Essäismer: Att skriva essäer är att vägra vara nyttig

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen
livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt
detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar
varför.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
publicerades ursprungligen 2019.


Ni ska nu få höra en essä. En essä är en text, eller i detta fall
en ljudfil som produceras för en kulturell offentlighet, där den
som alla produkter utgör en vara på en marknad. Marknaden för
just den här essän är visserligen ytterst begränsad; utbud och
efterfrågan möts vid ett på förhand fastställt pris
om 7150 kronor F-skatt, eller omräknat i vanlig lön när
skatten är dragen drygt 3000 kronor. Omfånget på denna essä är i
talad tid cirka nio minuter, eller mätt i text 7000 tecken,
vilket motsvarar mellan tre och fyra ordinära boksidor. För detta
resultat krävs i genomsnitt fyra till fem dagars arbete,
bestående av läsande, funderande och skrivande. När essäprodukten
avsatts på marknaden väntas den hålla sin upphovsman vid liv
under ungefär lika lång tid som den tog att producera.


Detta bara som en varudeklaration. När jag gick
i högstadiet hade jag en klasskompis som brukade säga med glimten
i ögat att när han blev vuxen skulle han bli tänkare. Han blev
controller. Det är inte riktigt samma sak, men såvitt jag vet är
han nöjd. Själv blev jag alltså essäist – det är inte riktigt
samma sak det heller. Essä är ett franskt ord som betyder försök;
en essäist är alltså en som försöker något. En försökare – men
också en försöksperson, eftersom essäisten ofta använder sig
själv och sitt eget liv som preparat i sina försök. Essäisten
skiljer sig från tänkaren på en avgörande punkt: där tänkaren
förväntas utöva sitt tänkande på ett sätt som kommer fram till
något, som leder till en slutsats, så förblir essäisten fånge i
det oavslutade. Mer exakt: det resultat som essäisten i sitt
tänkande kommer fram till är just essän. Själva försöket.


Med andra ord: som essäist blir man aldrig nöjd. Aldrig färdig;
varje essä är ett misslyckande som måste följas av ett nytt
försök. Som Samuel Beckett skrev: ”Try again. Fail again. Fail
better.” Det är därför inte underligt om essäistiken i allmänhet
ses som en onyttig, rentav onödig sysselsättning – inte bara för
att den alltså knappt utgör mer än en krusning på
bruttonationalproduktens yta (den bidrar som sagt nätt och jämt
till att hålla sin upphovsman vid liv, vad det nu ska vara bra
för), men framför allt för att den verkar förutsätta en onyttig
livsstil, en antiekonomisk, närmast antisocial letargi och
tillbakadragenhet som går stick i stäv med tidens krav. Och medan
tänkaren eller matematikern kan rättfärdiga sin tillbakadragenhet
och sin skenbara overksamhet med de uppnådda eller bara
förväntade resultaten, så har essäisten ingen motsvarande
moralisk legitimitet att visa upp.


Men därmed finns heller inga förpliktelser. Just
denna öppna livshållning, denna experimentella onytta är det som
essäisten odlar. När litteraturforskaren Emma Eldelin ska hitta
en titel till sin inspirerande bok om essägenren plockar hon upp
ett originellt citat av Cora Sandel: ”att slå dank med
virtuositet”. Precis: det handlar alltså inte om någon loj och
allmänt sorglös overksamhet, utan om en koncentrerad form av
sysslolöshet där det att göra ingenting skapar utrymme för en
viss självmedveten uppmärksamhet. Michel de Montaigne, den
franske renässansförfattaren som på 1500-talet myntade själva
begreppet essä, kan fortfarande stå som modell för denna
livsfilosofi. Vid 38 års ålder lämnade han en hektisk
ämbetsmannakarriär och drog sig tillbaka till sitt slott där han
tillbringade resten av livet i sitt tornbibliotek, sysselsatt med
ingenting utom författandet av de öppna, reflekterande texter som
han kallade sina ”Försök”. Sina ”Essais”.


I oavkortad utgåva fyller Montaignes essäer tre tjocka volymer,
och i en av de första skriver han ”Om sysslolöshet”: hur han från
början haft avsikten att låta den vara sitt eget ändamål – tanken
med att dra sig tillbaka var att låta själen ”stanna upp och vila
i sig själv” – men hur han efter en tid märker hur den börjar
plågas av rastlöshet: ”att den tvärtom beter sig som en förrymd
häst och/…/framföder åt mig så många chimärer och inbillade
monster, de ena efter de andra, utan sammanhang och utan mening,
att jag för att i lugn och ro begrunda deras fånighet och
besynnerlighet har börjat föra bok över dem, med en förhoppning
om att med tiden få själen att själv skämmas över dem.”


Montaignes idé var alltså inte att dra sig
tillbaka för att skriva. Tvärtom, hans skrivande – och med det,
kan man säga, hela den litterära essägenren – uppstår ur ett
misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig
i ensamheten och sysslolösheten, och som skrivandet försöker
besvärja och bringa under kontroll. Den engelska essäisten Jenny
Diski plockar upp tankegången i sin bok ”Den motvilliga
resenären”, som i original just har den mycket montaigneska
titeln ”On Trying to Keep Still”, ”Om att försöka hålla sig i
stillhet”. Jenny Diski beskriver ett försök att dra sig tillbaka
till en enslig stuga i norra England, där lugnet snart rubbas av
olika neurotiska tvångsföreställningar: varför har hon tagit sig
ut i naturen om hon ändå bara ska sitta inomhus och uggla? Borde
hon inte åtminstone ta en promenad ibland? Det hela utmynnar i en
essäbok, som bland annat skildrar en resa till Nya Zeeland. Ännu
ett misslyckande, alltså.


Och förstås: samtidigt inte. För både Montaigne och Diski är
essän någonting som uppstår ur en havererad ordning, en förlorad
kontroll. Den kraft som då visar sig är en subversiv kraft. Den
amerikanske litteraturhistorikern John Snyder har talat om essäns
ursprungsgest som en akt av frigörelse. Att dra sig tillbaka från
det sociala livet är inte bara en rörelse bort från världen – det
är också ett sätt att skapa distans till makten, en passiv
motståndshandling som essän blir det logiska uttrycket för, med
sin frihet från genrekonventioner och nyttoförpliktelser. Essän
som livshållning ställer sig på ett demonstrativt sätt i
motsättning till det rådande ekonomiska systemet med dess påbud
om lönearbete, konsumtion och ekonomisk tillväxt.  Kanske är
den det närmaste man idag kan komma det ideal som Karl Marx
beskrev när han försökte föreställa sig livet i det framtida
kommunistiska samhället, där människan skulle kunna ”jaga på
morgonen, fiska på eftermiddagen, valla boskap på kvällen och
skriva kritik efter kvällsmaten”.


En utopi, javisst. Historiskt får man konstatera
att essäistiken har varit de förmögnas tidsfördriv. Många av de
författare som ingår i dess kanon – som Cicero, Montaigne och
Virginia Woolf – har varit ekonomiskt oberoende. Andra har fått
ägna sig åt essäistiken på lediga stunder; engelsmannen Charles
Lamb, exempelvis, försörjde sig hela sitt liv som bokhållare.
Controller, skulle det väl heta idag. Om det på dagens marknad
för essäprodukter finns något utrymme för fackliga frågor är väl
tveksamt, men för den som idag vill ta den essäistiska utopin på
allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän
basinkomst. Som Paul Lafargue skrev i ”Rätten till lättja” måste
den arbetande människans frigörelse ytterst vara en fråga om att
få rätt till den subversivt produktiva overksamhet som är
”konstens och de ädla dygdernas moder”. Essäister i alla länder:
försök!


Dan Jönsson, essäist


Litteratur


Emma Eldelin: Att slå dank med virtuositet – reträtten,
sysslolösheten och essän. Ellerströms, 2018.