Mänsklighetens fåfänga försök att fånga sig själv

När mänskligheten försöker bevara minnet av sig själv, finns det
risk för att väsentligt går förlorat. Boel Gerell funderar över
vad som försvinner och vad som blir kvar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Huset jag bor i är över 110 år gammalt och överallt finns spår av
vardagar som passerat. Pumpens handtag är slitet av fingrar som
greppat och pressat, trappan är nött av generationers steg och i
det som vi kallar stallet – men som numera är ett lager för
allsköns bråte – finns fortfarande märken från en sedan länge
avliden hästs tänder i spiltkanten.


Själv har jag och min familj bott här i mer än tretton år och
också våra händer, fötter, lekar och rutiner har lämnat märken i
miljön omkring oss. Inte minst trädgården har förändrats under
åren här och det som tidigare var en minutiöst skött liten täppa
påminner nu mest om en glänta i skogen. Det är mitt fel, jag vet.
Åren har gått och annat har varit viktigare, texter har skrivits,
måltider har lagats, lekar har lekts och plötsligt syns inte
kullerstenarna längre av allt ogräs som har tillåtits växa och dö
och bli till jord för nya växter att slå rot i.


Tills jag en dag tar tag i saken. Trär på mig
trädgårdshandskarna och greppar en hacka och ger mig i kast med
att blottlägga den gamla stenläggningen igen. Det är ett tungt
jobb men lager på lager går det och under arbetets gång inser jag
att det är en arkeologisk undersökning jag gör. I översta skiktet
återfinns en tesked från en inte alltför avlägsen fikastund. Lite
längre ner hittar jag en skärva från ett fat jag tappade för
flera år sedan och allra längst ner är en av yngsta
tonårsdotterns en gång så älskade leksaksbilar inkilad mellan två
kullerstenar.


Och jag kommer på mig själv med att ångra arbetet jag gjort.
Kanske skulle dessa avlagringar fått vara kvar som minnen av våra
liv här, för någon annan att upptäcka och tolka i en existens
fjärran från vår. Som en tidskapsel.


Att vara människa är att veta att vår tid på jorden är begränsad.
Från att vi föds lever vi med vetskapen om att vi ska dö och ett
sätt att tackla sorgen och frustrationen är att försöka göra
avtryck och skapa något som överlever oss själva. För tanken att
precis allt vi förstått och känt ska upphöra och bli till inget
är svår att bära. Något måste leva vidare, om inte våra kroppar
och våra jag så erfarenheterna vi gjort och kunskapen om vilka vi
varit. Men vad är det då vi väljer att spara, om vi får chansen?


I boken ”Flaskpost till framtiden” skildrar författaren Johan
Joelsson och fotografen Jonatan Jacobson ett antal projekt runt
om i världen som har för avsikt att bevara det mest oumbärliga
från vår tid till kommande generationer. För den österrikiske
keramikern Martin Kunze kom tanken till honom vid drejskivan där
han arbetade. Plötsligt insåg han att informationen som han själv
lagrade i hårddiskar och molntjänster snart skulle gå förlorad. I
källaren hade han redan ett antal disketter som inte längre kunde
läsas, eftersom tekniken som tillgängliggjorde dess data var
ohjälpligt föråldrad.


I jämförelse var vasen han drejade mer bestående och ur insikten
föddes idén att skapa ett arkiv med fakta, bilder och berättelser
tryckta på plattor av lera. I en gruva i Hallstatt fanns kamrar
djupt inne i urberget, som han beräknade kunde stå emot allt från
kärnvapenkrig till naturkatastrofer. Och med gruvägarens goda
minne tog han sig för att fylla hålrummen med det som skulle
komma att bli arkivet Memory of Mankind.


I en första fas kontaktade Martin Kunze museer
och institutioner i Wien som dokumenterade och tryckte delar av
sina samlingar på lerplattorna. Dessutom gavs privatpersoner
möjlighet att köpa plattor. På köpet fick de en pollett med en
karta där platsen för valvet är markerad. Tanken är att
polletterna ska grävas ner runt om i världen och leda framtidens
varelser till gruvan. En av dem som nappade på erbjudandet var
den amerikanske skådespelaren David Hasselhoff som valde att viga
sin plats i evigheten åt en beskrivning av sin enligt egen utsago
bländande karriär.


Och varför inte?


Om vi nu ges chansen att leva för alltid, är det förstås i vår
allra bästa och mest välansade version vi vill bevaras. Rätt
sällan är det den dunkla novembermorgonens bleka ansikte efter en
sömnlös natt som vi laddar upp i molntjänstens fotoarkiv eller
lägger ut på sociala medier. Mycket lite överlag av det
vardagliga tjafset, kampen och ledan som också är livet
dokumenteras och det som består blir i stället de förmodade
höjdpunkterna, de breda leendena, de blå himlarna och
reminiscensen av det som vi hoppas ska framstå för andra som
något slags lycka och framgång. Men som lika lite som de
välregisserade tidskapslarna representerar vår tid och våra liv.


Med åren glider dagarna samman och när jag ser i gamla fotoalbum
minns jag inte längre vilken högtid som firas eller var vi
tillbringar semestern. Det är heller inte viktigt och jag finner
att det som fotografen en gång fokuserade på; den fina tårtan,
den påkostade julgranen eller den vackra utsikten inte alls
intresserar mig. Hellre söker jag efter det till synes
ovidkommande; mönstret i en bordsduk jag plötsligt minns och som
framkallar andra, mindre tillrättalagda minnen. Flyktiga bilder
som flimrar till och försvinner, som en doft som förångas och
aldrig kan kännas exakt likadant igen.


I sin bok ”Tingen” närmar sig fotokonstnären Jenny Lindhe en
kartong som stått orörd i hennes hem i tre decennier. Kartongen
har följt henne under hennes vuxna liv, hon har sparat den men
inte förmått öppna locket. Inte förrän nu, när arbetet med boken
tar sin början. I lådan finns några av Jennys storasyster
Cecilias saker, som i all hast samlades ihop efter att hon tagit
sitt liv på en psykiatrisk klinik för snart trettio år sedan.
Cecilia hade varit några år yngre än jag om hon fått leva och när
jag betraktar bilderna av hennes ägodelar är det mitt eget knappt
tjugoåriga jag jag ser.


Inte som jag framstår på de fotografier som finns bevarade, utan
som jag såg ut när jag trodde att ingen annan tittade. Innehållet
i lådan är inte sållat eller sorterat, lika lite som
leksaksbilen, skärvan och skeden är begravda med avsikt i jorden
som hopat sig på min kullerstensgård. I tvärsnittet av livet som
var blir det just det tillfälliga och futtiga som blir
betydelsebärande, allt det där som bara finns och som vi tror
saknar värde; en komihåglapp, en skiss till ett brev, en hårsnodd
med några blonda strån kvar i knuten. Små saker som ofta slängs
redan nästa dag, om det finns en nästa dag.


Och jag märker att jag än en gång söker i
detaljerna och det som ligger strax utanför bilden efter en
förklaring. Men vare sig döden eller livet kan enkelt förklaras
eller för den delen sammanfattas och sparas i en kapsel eller på
en lertavla. Är för motsägelsefullt och omöjligt att famna ens i
nuet och än mindre i evigheten. Kvarstår gör frustrationen över
allt som spretar och går förlorat tillsammans med insikten om att
det är så det måste vara. Att förlusten är villkoret för att vi
alls får finnas till.


Boel Gerell, författare och kritiker