Fire Island – de queera drömmarnas ö

Ett semesterparadis, och en del av en queer litteraturhistoria.
Men författarnas och frigörelsens idylliska Fire Island rymmer
också baksidor, reflekterar Kristofer Folkhammar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Fire Island är en långsmal sandbank till ö strax utanför New York
City. Ön är sagolikt vacker, omgiven av ett glittrande hav, utan
bilvägar och bara en kort båttur från den stora staden. Den har
sedan 1800-talet tjänat som semesteridyll. Och under lång tid,
har den i olika skepnader varit känd som en gayvänlig
turistdestination, där otaliga välkända queers tassat längs
träspångarna, över vidderna, in i de svalkande
skogarna.  


Jag har aldrig besökt Fire Island, men jag
känner mig ändå väl bekant med ön. Inte bara som plats, men som
ett återkommande berättelsemönster i amerikansk populärkultur. En
bögisk trop, en gaymannens uppgång och fall-kurva, som börjar med
frigörelsen i det soliga och öppna, eskalerar till besatt
njutningskult och slutar i tragedi och död.


Starkt i min sodomitiska minnesbank lyser inledningen av
tevefilmen The Normal Heart, filmatiseringen av författaren och
sedermera Act up-aktivisten Larry Kramers pjäs med samma namn.
Det är 1981 och en båt lastad med glada, vackra män anländer till
Fire Island. Huvudpersonen Ned Weeks knäpper sin tunna
sommarskjorta i mötet med de smidiga Adoniskropparna, som trippar
runt överallt på ön i färgglada speedos. Först tittar Ned
nyfiket. Sedan är det som om de perfekta kropparna tittar
tillbaka på honom, på hans håriga och otränade författarlekamen.
Och hans sätt att stå vid sidan av festen, där han ler ansträngt
åt sina extatiska vänner, och med nästan uppgiven blick sedermera
ansluter till en osande orgie, rymmer så mycket av de
melankoliska aspekterna av Kramers verk och gärning: Var det inte
mer än såhär? Är det detta vi kämpat för? Innebär inte
frigörelsen annat än excess? 1981 i New York står Aids-epidemin
för dörren. Sex kommer att få dödliga konnotationer. Kramer
kommer att radikaliseras. Som aids-aktivist riktas hans vrede
både mot den homofobiska, passiva staten som låter människor dö,
men också mot en naiv och njutningsfixerad bögkultur.


I boken Fire Island – Love, Loss and Liberation in an American
Paradise, tar den brittiske litteraturforskaren Jack Parlett sig
an ön utifrån idén om ett paradis. Och begreppet paradis använder
han kritiskt. Fantasier, skriver Parlett, är obegränsade och
tillhör i teorin vem som helst, men detsamma går inte att säga om
semesterorter. Med hjälp av författaren Toni Morrison betonar han
hur paradiset som plats alltid skapas av dem som inte tillåts
komma in i det.


Så med lika delar upphetsad fascination, politisk granskning och
litterärt nörderi formulerar Parlett i sin bok Fire Islands
queera, och framför allt bögiska, litteraturhistoria.


Walt Whitman och Oscar Wilde. WH Auden,
Tennessee Williams, Carson McCullers och Patricia Highsmith.
Edmund White och Andrew Holleran. Alla vistades de vid olika
tider på ön. Arbetade. Älskade. Dansade. Söp.


Parletts stora idol, poeten Frank O'Hara skrev en otrolig dikt
under en vistelse på Fire Island där solen pratar med honom, ett
exempel på O'Haras poetiska signum ”personism” – där diktens
tilltal är riktad direkt till någon, eller något: ”enklare för
mig att tala med dig här / ute. Jag behöver inte leta mig ner /
mellan byggnader för att du ska lyssna.”


O'Hara dog tragiskt på ön 1966. Han blev påkörd i mörkret av en
av öns få bilar, efter att hans sällskaps strandtaxi fått
motorstopp.


Författaren James Baldwin åkte till Fire Island för att arbeta.
Han förhöll sig avvaktande mot den dominerande vita, manliga
gaykulturen, som var lika rasistisk och exotiserande som det
övriga USA, under åren för medborgarrättsrörelsen. Dessutom
tyckte Baldwin överlag illa om bohemeri. Han har skrivit om hur
han inte gillade människor vars främsta syfte var njutning. Och
han ansåg att det fanns få saker här i världen som var mer
förödande än jakten på meningslösa sexuella erövringar.


Parletts bok är skriven med lätt men tålmodig hand. Han låter sin
ambivalens inför Fire Island få utrymme. I sin beskrivning av
kopplingarna mellan plats, sexualitet och konst tecknar han
verkligen skönheten och möjligheten till utlevelse som förvärvats
i denna friska, soliga avskildhet. Och han lyfter fram de samtida
konstprojekt som vill göra platsen mer inkluderande, till en
tillgänglig getaway för fler än bemedlade, vita cis-bögar. Men
han klarlägger också problemen, områdena där paradiset avgränsas
eller solkas. Utöver rasismen och klassaspekten, skriver han om
sina egna ätstörningar och alkoholproblem i förhållande till en
kroppsfixerad och festorienterad bögkultur. Skam och
internaliserad homofobi, som uppkommit utifrån men som känns
inuti, är knappast de enda faktorerna som förhindrar ett
hälsosamt sexuellt liv, skriver Parlett. Hans bok tycks undra:
Hur kommer man in när man kommit ut? Och till vad? Boken är
ofrånkomligt lika mycket en litteraturhistoria som en innerlig
och infallsrik undersökning av vad ett community skulle kunna
vara.


Kanske är det för det turkosa vattnet som omger
Fire Island, men jag kommer att tänka på prideflaggan, när jag
läser Parletts bok. Regnbågsmönster har genom historien använts
av olika sociala rörelser. Som symbol för Gay Pride började den
användas under sent 1970-tal i San Francisco. Efter västvärldens
enorma mainstreamifiering av prideflaggan under 2000-talet, har
den uppdaterats i flera omgångar. Exempelvis med bruna och svarta
fält för att belysa icke-vita pionjärer inom rörelsen, och ett
blå-rosa-vitt mönster för att sätta fokus på transpersoners kamp
och historia.


Men det är inte första gången flaggan reformeras. Redan ett par
år efter premiären i San Francisco reducerades de ursprungliga
åtta färgerna till sex stycken. Det illrosa fältet, som sägs ha
representerat sex, och det turkosa, tänkt att symbolisera konst,
plockades bort av produktionstekniska skäl.


Det diskuteras huruvida flaggans designer, konstnären Gilbert
Baker, verkligen hade en tanke om att varje färg i prideflaggan
skulle symbolisera en särskild kraft eller egenskap, eller om det
är en efterhandskonstruktion. Men när jag läser Jack Parletts bok
kommer en bild för mig. Den av hur ett lysande turkost fält,
flimrande av berättelser och bilder, uppstått ur den spretiga
priderörelsen, glidit ut från dess tydligaste symbol för
rättighetssträvan, och blivit hängande intill den, en bit utanför
atlantkusten.


Turkos är en kluven färg, mellan blått och grönt. Lugn och
samtidigt lekfull, andlig och ändå intensiv, lika delar
kontemplativt vatten som rusigt neonljus.


Frank O'Haras dikter gav Parlett tillgång till
något som kändes som ett personligt språk för erfarenheten att
älska andra män. Dikterna och längtan efter ett queert community
lockade honom till Fire Island.


Konst kan man ha till mycket. Bland annat kan man i konsten söka
ett sammanhang, ett fält som sköljer igenom en, som om vartannat
speglar och utmanar, vidgar och stör. Låt oss säga att detta fält
är turkost. Låt oss säga att detta fält till sin karaktär är
sandaktigt, fullt av undflyende skum, och samtidigt vasst av
historiens bråte.


 


 


Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker


 


Översättningen av Frank O'Haras diktcitat är artikelförfattarens
egen.