Kan vi stå tacksamma inför döden?

Den finns inte längre självklart i vår vardag och helst låter vi
bli att tänka på den. Är det den moderna synen på döden som något
slutgiltigt som gjort den så outhärdlig? undrar Helena Granström.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


För ett par år sedan var jag, under en kort period, övertygad om
att jag hade en allvarlig form av cancer. Det skulle så småningom
visa sig att allt jag hade var en vårdcentralsläkare som låtit
sig ryckas med – han levererade berättelser om en tidigare
patient med ”mycket mindre knölar” än mina över telefon just som
jag stod i begrepp att hämta min son på dagis. ”Ja, och han dog
ju sedan”, konstaterade han krasst.


Hur som helst – under de kanske två veckor som hann gå innan en
mer professionell vårdinstans kunde avfärda misstankarna,
förändrades min blick på världen radikalt. Nuet och allt som
fyllde det övergick till att vara ett slags avsked. Jag såg mina
barn le mot mig, och allt jag kunde tänka var att jag snart
aldrig mer skulle få se dem le igen.


I verket Förinta gestaltar den franske författaren Michel
Houellebecq ett liknande tillstånd. Hans cancersjuke protagonist
Paul tycker sig, ställd inför sin nära förestående död, upptäcka
ett ”underligt och kvarvarande slags liv, helt vid sidan av, där
helt andra saker stod på spel än för de levande”. Han drabbas av
avundsjuka gentemot de människor omkring honom som ”i morgon, i
övermorgon, kanske i tiotals år framåt” ska få fortsätta att
existera i världen, medan det för honom själv inte finns
någonting kvar.


Så snart som jag för egen del befunnits kärnfrisk återgick min
blick till vad den varit innan. Jag besvarade återigen mina barns
leenden som om denna glädje aldrig skulle tas ifrån mig, och som
om inget leende någonsin skulle vara deras sista. Jag återgick,
kort sagt, till att låtsas att döden inte finns.


Att denna illusion i hög grad är ett modernt
privilegium – eller, om man så vill, ett modernt problem –
framgår med all önskvärd tydlighet vid läsning av antologin
Dödens idéhistoria, sammanställd av en trio litteraturvetare och
idéhistoriker: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin
Wiklund. Idag tenderar vi, påpekar bokens redaktörer, att
förutsätta att vårt liv ska bli långt och ta sin ände först i
ålderdomen. Tidigare kunde döden drabba oväntat och till synes
helt urskillningslöst, en granne som var frisk igår kunde imorgon
plötsligt vara död.


Men å andra sidan är det först i vår sekulärt präglade tid som
denna död börjat förstås som ett slut i ordets absoluta
bemärkelse. Forna tiders människor har, nästan undantagslöst,
gjort sig föreställningar om ett efteråt, som visserligen lika
ofta kan ha tett sig hotfullt som ljuvt, men som åtminstone burit
på en tröst i denna mest fundamentala mening: Att det fortfarande
kommer att finnas ett jag som kan uppleva det ena eller andra.
Att förbereda sig för döden blev därmed i många avseenden att
förbereda sig för livet efter detta, och hur dessa förberedelser
skulle gå till var förstås i högsta grad beroende av vilket
dödsrike man tänkte sig. I många tidiga kulturer tycks de ha
varit neutrala platser där de döda, oberoende av personliga
förtjänster, förde en gemensam skuggtillvaro. Så småningom kom
de, inom bland annat judendom, kristendom och grekiskt tänkande,
att anta en moraliskt dömande karaktär.


Men oavsett vilket tycks detta att förbereda sig inför döden vara
något som människor i det förgångna ägnat stor kraft, om inte
annat genom att ständigt påminna sig om livets ändlighet – och
också ofrivilligt påminnas om den genom att bevittna döden
överallt omkring sig. I vår tid är det inte enbart förbättrad
sjukvård och minskad barnadödlighet som gjort döden frånvarande
utan, som många tänkare observerat, ett aktivt undanhållande av
den från det vardagliga livet.


De flesta av oss konfronteras idag inte med en död kropp förrän
våra egna föräldrar dör, om ens då. Som idéhistorikern Karin
Dirke diskuterar i sitt antologibidrag är det till och med
möjligt att undvika mötet med den djurliga döden, annat än i dess
omskrivna och osörjbara form, som hamburgare eller falukorv.
Redan sjukdomen framstår i vår tid av självförbättring och
kroppskontroll som en genant svaghet, konstaterar Houellebecq,
och döden själv som den yttersta skamligheten. Den rika floran av
fiktionaliserad död i tv-serier och dataspel motsäger inte den
slutsatsen, utan är tvärtom en direkt konsekvens av den
vardagliga dödens tabuisering. Den kan, föreslår redaktörerna för
Dödens idéhistoria, förstås freudianskt som ett klassiskt fall av
det bortträngdas återkomst, i analogi med de förbjudna sexuella
fantasiernas uppdykande i pornografin.


Kanske kan man av detta dra slutsatsen att det är först när döden
förstås som slutgiltig som den blir verkligt outhärdlig? I den
mån tanken på jagets upphörande, eliminationen av själva
subjektivitetens möjlighet, alls går att greppa, är den onekligen
fasaväckande.


Mot bakgrund av den moderna uppfattningen om döden som ett
absolut och oförhandlingsbart slut är det inte konstigt om man,
som författaren Elias Canetti, deklarerar sin avsky: ”Det
modigaste i livet är att hata döden, och föraktliga och desperata
är de religioner som grumlar detta hat”.


Men hatad eller inte kommer den att komma – och
om det att förbereda sig för döden i ljuset av naturvetenskapens
sanningar inte längre framstår som en fråga om moralisk
vidräkning inför efterlivets dom, är det möjligt att hitta en
annan sorts förberedelse, rentav en försoning?


Det är, menar idéhistorikern Martin Wiklund i den djupgående
läsning av Ingmar Bergmans konstnärskap som utgör en av bokens
mest angelägna texter, i så fall en försoning som varken bygger
på att nedvärdera den jordiska tillvaron på grundval av dess
förgänglighet, eller på förhoppningen om ett liv efter detta som
kan kompensera för jordelivets alla brister. Snarare rör det sig
om att som i filmen Det sjunde inseglet bokstavligt talat få
döden som sin följeslagare, förlika sig med förgängligheten som
grundläggande livsvillkor, och försöka skapa mening inom dess
ramar. På samma sätt som att av döden beviljas ett uppskov för
att uträtta ”ett angeläget ärende”, ”en enda meningsfull
handling” har vi alla beviljats detsamma – en tidsfrist mellan
ett utsträckt icke-vara och ett annat, under vilken vi har
möjlighet att skapa mening: nämligen våra liv. Och denna mening,
om vi lyckas nå fram till den, hämtar sin näring inte från
föreställningen om något utomvärldsligt eller evigt, utan från
det bräckliga nu som hos Bergman i sig utgör ”en stor
tillräcklighet”.


Som Wiklund formulerar det kan vi i det turligaste fallet, likt
Agnes i filmen Viskningar och rop, ställda inför vår död fyllas
av den tacksamhet som också genljuder hos Houellebecq: En
tacksamhet över den lycka vi ändå givits, också de av oss vars
liv likt så många andras kantats av lidande och sorg. För denna
lycka är, trots allt, ”mer än ingenting, även om den inte
nödvändigtvis varat mer än ett ögonblick”.


Helena Granström, författare.


Litteratur:


Dödens idéhistoria. Redaktörer: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt
och Martin Wiklund. Appell förlag, 2022.


Michel Houellebecq, Förinta. Övers: Sara Gordan. Albert Bonniers
förlag, 2022.