Döden fick Lawrences liv att vibrera

För D H Lawrence var döden och kärleken för alltid
sammanklibbade. Kristoffer Leandoer reflekterar över en
författare som närmade sig livet genom dess upphörande.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Utanför The Royal Exchanges tempelliknande fasad i London stod
bödeln beredd. Det var vintern 1915, mitt under första
världskriget och samhällskroppen skulle renas med eld. På samma
plats där den gamla monarkens död och den nyas tillträde än idag
tillkännages offentligt, brände bödeln upp de 1011 kvarvarande
exemplaren av D. H. Lawrences roman ”Regnbågen”, dömd för
obscenitet. Från den dagen såg Lawrence all bokutgivning som ett
nödvändigt ont, likvärdigt med själens behov av att anta
förgänglig jordisk gestalt.


När han senare ställde ut sina målningar plockade polisen ner
tretton tavlor som allmänheten inte skulle få se. Och hans sista
roman kunde utges först 30 år efter hans död, efter en rättegång
och en lagändring. Mycket kan man kalla Lawrence, men inte
konflikträdd. Han var likgiltig för den bekräftelse som bor i
igenkänning och sympati. Han uthärdade villigt ogillande, både
sitt eget och andras.


Hur blir man så oberoende? Vad var hemligheten bakom denna
självsäkerhet?


En viss känsla av utvaldhet är nog ofrånkomlig. ”Mannen som dog”
från 1929 är historien om den uppståndne Jesus, skriven som
självporträtt när Lawrence visste att hans eget liv skyndade mot
sitt slut. Berättelsens underliggande tema är hans egen känsla av
stundande befrielse. Äntligen fick han vara lika suverän och
bekymmerslös som han ville, utan tyngande omtanke: döden gav
frihet att bli den övermänniska som var Lawrences ideal. ”Så
skönt det är att ha fullgjort mitt uppdrag”, säger den uppståndne
i ”Mannen som dog”. Nu inser han att det var fel att lägga sig i
människornas tillvaro: ”Läraren och frälsaren är döda i mig; nu
kan jag syssla med mitt. Nu kan jag vara ensam, och lämna allting
i fred”, säger han.


Lawrence såg sig själv som död, och han såg sig
själv som älskad. För honom var döden och kärleken hopplöst
sammanklibbade. Redan i en av sina första dikter beskriver han
fysisk kärlek som att man dör ”och finner döden god”.
Sammanblandningen förblir systematisk genom författarskapet:
döden är inte så mycket slut som klimax.


Hans stora reseskildring ”Skymning i Italien” börjar rentav med
krucifixen, de stora snidade träkorsen längs vägen i Alperna, där
den korsfäste Jesus gestaltas förvriden av sitt lidande: ”Döden
gav inget svar på själens oro. Det som är, det är. Det upphör
inte när det skärs av. Döden kan varken skapa eller förgöra. Vad
som är, det är.”


Det bergsbönderna dyrkar i form av korset, menar Lawrence, är
inget annat än döden och den fysiska smärtan som livets kulmen.


Påfallande många av hans litterära skapelser längtar efter
bortgången, vare sig den är deras egen eller hela den mänskliga
artens. Men riktigt så enkel är inte Lawrences egen syn på saken.
För honom framstår döden som en intim del av livet på samma
självklara sätt som den ter sig för hans samtida Rilke, men
dessutom ett ingrepp, något obegripligt och främmande som
invaderar våra liv.


Det han vill formulera är aldrig det som förenar utan alltid det
som särskiljer individer, klasser, folk, arter och tillstånd från
varann: han söker sig ständigt till det mest främmande, till
största möjliga olikhet. Han skyr sympati, skyr vänlighet och
talar med fasa om ”givandets glupskhet”. Det han för egen del
önskar är att intresserat få existera sida vid sida med det
främmande.


Och det tillstånd som är mest främmande av allt för en människa
är döden. Just därför, menar Lawrence, drivs hon att undersöka
detta tillstånd. Att han själv var beredd att gå ovanligt långt i
denna undersökning stod klart redan för samtiden. ”Man kan
glädjas”, konstaterade Rebecca West vid Lawrences bortgång 1930,
”över att vår tid frambringade en konstnär lika uppriktig som
kyrkofäderna, en konstnär som i likhet med dem inte fick någon ro
förrän han upptäckt vad som får människan att hungra efter
döden”.


En diagnosticerad tuberkulos vid sexton års
ålder gjorde honom i praktiken dödsmärkt (”han kanske får leva”,
sa doktorn), samtidigt som storebror Ernest dog och platsen som
mammans favorit blev ledig. Lawrence och modern hade ett närmast
symbiotiskt förhållande, hon bråkade med honom och yvdes över
honom och knuffade honom framåt med en gränslös ambition – i
hennes ögon var han någon, långt innan han var det i någon annans
– och därför förblir moderns död den avgörande händelsen i hans
liv.


I ”Söner och älskande” fångar han denna bortgång i en bild som är
oförglömlig genom sin förening av lätthet och oåterkallelighet.
Romanens huvudperson, Paul Morel, har tagit en tillfällig paus
från sin mors dödsbädd och gått ner i köket för att röka en
cigarrett. Han tycker sig se lite cigarrettaska på rockslaget och
försöker borsta bort den, men upptäcker då att det inte är aska
utan ett av moderns långa gråa hårstrån, som svävar bort från
honom och in i den öppna köksspisen, där den försvinner upp i den
svarta rökgången och är borta. Därpå följer sonens minnesbild av
hur han borstar och flätar sin mammas gråa hår – sedan återkommer
han till askan, spisen, brasan, den grå askfärgen och
slocknandet, det röda skenet från brasan som han vet kommer att
slockna för alltid när mamman är borta – och så fortsätter det
ändå tills mamman är död och begraven.


Lawrence förstod själv vilken halsbrytande bild
detta var, en utplåning i mikroformat, en krematorieugn i
pocketupplaga. Hårstrået går i förväg och visar vart resten av
kroppen är på väg. Och beviset på att han förstod det är att han
återanvänder den, detalj för detalj, formulering för formulering,
i versifierad form i dikten ”Sorg”.


Döden är bara sorgsna män som tar av sig sina skjortor, heter det
i en tidigare dikt, men skjortan klibbar tätare mot kroppen ju
närmare det egna slutet Lawrence kommer. Insatsen växer i hans
sena dikter, men det gör även vinsten. Döden är inte bara slutet,
utan lika mycket en mörk och komplicerad början på något
fundamentalt främmande, som varken kan förklaras eller
förmänskligas. I sin lyrik möter han den som han tidigare mött
djurriket: utan anspråk på att tämja. Så här lyder i Gunnar
Ekelöfs översättning en dikt:


Så låt mig leva att jag må dö,


förväntansfullt lämnande livets virrvarr


för dödens äventyr, förväntansfull,


som inför skönheten, vänd emot döden,


mot döden av ännu en skönhet


färdig att blomma i döden.