Efter döden börjar problemen

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi
inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt
tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt
postuma öde.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad den 10/2 2019.


”Jag började leva först när jag betraktade mig själv som död”,
skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser. Det är en
tankeväckande version av den klassiska idén att vi behöver tänka
på döden för att påminna oss om att vi finns till. Memento mori –
det är först i dödens närhet som livet erhåller verklig
intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar förbi, glider
undan och till slut försvinner, är kanske själva förutsättningen
för våra desperata försök att gripa det, att nagla fast det och
på så sätt uppleva det till fullo.


I ett av den antika grekiskans ord för öde – moira
– möter vi precis denna innebörd: att livet gestaltar sig
som ett unikt öde fordrar att man blott får vara med om en del av
tiden, aldrig hela. Det ingår i människans lott att tiden som
sådan undflyr hennes makt, att hon inte kan få stopp på den hur
mycket hon än försöker. Sakta men säkert – eller abrupt och
brutalt – drar tiden människan mot en destination som
tvärtom sätter stopp för henne.


Eller som den romerske statsmannen och författaren Cicero skrev
om Julius Caesar: ”Vi må vara hans slavar, men han är tidens
slav.”


Under en period av mitt liv, då jag trodde att jag var
allvarligt sjuk, fann jag ett visst nöje i att läsa de stora
konstnärernas tankar om döden. Jag minns särskilt ett av Mozarts
brev till sin svårt sjuke far. Det unga geniet förklarar här att
döden, vid närmare eftertanke, är människans bästa och mest
trogna vän. Ja, kanske är den egna döden vår enda nyckel till
sann glädje. Amadeus finner tröst i tanken att han aldrig kan
vara säker på att vakna nästa morgon. Men det är inte för att han
vill dö, utan för att ett liv utan ändpunkt gör tillvaron futtig
och tom.


Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna
den.


Den rumänske författaren Emil Cioran är på många
sätt lika entusiastisk över döden som Mozart, men han medger
samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken på det väntande
Intet är både ett gift och ett botemedel. ”Ingen tanke”, skriver
han, ”är på samma gång lika uppbygglig och upplösande som tanken
på döden.”


Förgängligheten tycks på samma gång äga förmågan att möjliggöra
– och omintetgöra – all känsla av mening.


Så framträder det hägrande slutet som den mänskliga fantasins
urkälla. Vår föreställningsförmåga när sig på det som inte går
att konkret gripa med tanken, det som vägrar att underordna sig
en fast och tydlig idé. Alla har vi visserligen – i någon
bemärkelse – redan varit döda i miljarder år (och det var ju
inte, vad jag kan minnas, särskilt ansträngande), men att tänka
sig att man inte längre finns när man en gång funnits, det är en
annan sak. Här möter vi en svårighet som resulterat i det
märkliga förhållandet att döden ständigt skjuts på framtiden och
berövas sin karaktär av absolut gräns. Jag tänker inte bara på
det faktum att många religioner och filosofiska system postulerar
något slags fortsättning på livet, om än på en annan ort och i en
annan gestaltning.


På ett djupare plan verkar det också handla om att den mänskliga
libidon aldrig riktigt kan tillfredsställas inom jordelivets
ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om,
alltid finns det något kvar som är ogjort och som pockar på
förverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket glädje och
njutning vi erfarit, det kvarstår alltid några missräknade
lustar.


”Det är för att själen förblir hungrig som den behöver ett liv
efter detta”, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan.
”Som om vi inte hade nog av besvär med vårt begär här på jorden,
nu ska också en del av evigheten ägnas åt att göra upp räkningen
med det hela.”


Hela människans historia vittnar om denna oförmåga att stilla det
kaotiska virrvarr av lustar som inte finner någon ro på jorden.
Den svarta gudinnan må försöka hugga av vår livstråd en gång för
alla, men moirans makt står sig ändå slätt gentemot vår längtan
efter ett postumt öde. Historien uppvisar en lång rad gestalter
som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av
jordelivets banala förnöjelser.


Samtidigt kan man ställa sig frågan, om inte idén om det hotande
helvetet är ett uttryck för vår ängslan över vad de levande
kommer att göra med oss den dag vi lämnat dem.


Om vi ofta är maktlösa i livet gentemot våra
fiender, är det ingenting mot vad som väntar oss i döden. Det
tycks inte finnas någon hejd på alla de smädelser som de levande
riktar mot de döda, ingen gräns för hur eländigt vårt eftermäle
kan arta sig i deras tal och förtal.


De döda slits upp ur sina gravar, de skändas och förhånas. Inte
ens den sköna litteraturen och konsten utgör något undantag. Tänk
bara på vad Dante gjorde med några av sina fiender i Den
gudomliga komedin, eller på Michelangelos angrepp på sina
belackare i Den yttersta domen. Jag tänker till exempel på
den påvlige ämbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet insåg
att Michelangelos målning skulle föreviga honom, utrustad med
åsneöron och omslingrad av ormar djupt nedsänkt i underjorden.


Ett annat hjärtskärande exempel erbjuder Tainofolkets tappre
ledare Hatuey – han som brändes på bål år 1512 för att ha
bekämpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfrågad inför den
stundande döden om han accepterade Jesus som sin frälsare,
svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet – om
det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske
hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt
sådant: idag är hans namn och minne degraderat till en ölsort som
spanjorernas ättlingar gärna berusar sig på när de slår runt på
hans älskade ö.


En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland
er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia.


”Människan”, skriver Milan Kundera, ”kan göra slut på sitt liv.
Men hon kan inte göra slut på sin odödlighet.”


Ändå gör vi vårt bästa för att åtminstone ha ett och annat ord
med i odödlighetens ändlösa rättegångar. Det mänskliga skapandet
är ju också en utsträckt hand mot eftervärlden, ett försök att
vårda minnet av sig själv i framtidens arkiv och museum. I det
avseendet utgör döden inte någon orubblig mur mellan sekler och
generationer. När vi står inför grottmålningar som går tillbaka
tiotusentals år i tiden, kan vi nästan föreställa oss hur dess
upphovsmän sträcker sig ut mot evigheten. En gång var vi här. Nu
är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det –
den dag ni skriver vår historia.


Något liknande kanske kan sägas om de rymdsonder som den moderna
människan sänt ut mot oändligheten. Vem vet – kanske kommer
det en dag, då en helt främmande civilisation upptäcker Voyager 1
svävandes någonstans i rymden. De stannar till, undersöker
skeppet och betraktar nyfiket vår utsträckta hand. I bästa
fall har de dessutom en sinnlighet som liknar vår – för då
kan de lyssna till Mozarts Trollflöjten, medsänd som den är ut i
evigheten, kanske som ett slags postum hämnd på den död som tog
mästarens liv redan vid 35 års ålder.


Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi
lyckades förvandla våra hastigt försvinnande liv till någonting
oförglömligt – och odödligt. Ja, vi finns fortfarande mitt
ibland er, ni därute någonstans i universum. Även om det skulle
hända sig att vi jordevarelser redan för länge sedan, utplånat
varandra.


Michael Azar
professor i idé- och lärdomshistoria