Underskatta inte oss som lever på havets botten

Räkna inte ut undulater eller svårbegripliga författare. Och inte
heller djuphavsfiskarna som kan vänta i evigheter på en fallande
val. Aase Berg berättar om livet i mörkret.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Den här tidsåldern heter inte Antropocen. Den heter Narkissocen.
Förr var det onda gudar som ställde till naturkatastrofer, nu tar
vi själva på oss ansvaret för undergången. Det är hybris, och
klimatskammen är en sorts humble bragging.


Den dolda bekräftelsehungern är mycket mer fascinerande än den
öppna. Ett introvert beteende till exempel, det kan maskera ett
sammanbitet storhetsvansinne, så grandiost att man inte
bevärdigar populasen med en blick. Att varken gud eller instagram
hyllar min existens beror bara på att jag själv har valt att leva
i en bortglömd biotop.


Det här gäller till exempel oss författare som
inte fixar att vara sådär skamlöst kommersiella som de
massproducerande populärförfattarna är. Vi som gör oväntade
språkliga grejer ibland och skriver sånt som inte kan efterapas
av en AI. Vi får sällan några belöningar, är nästan alltid panka,
och när vi av misstag råkar stöta ihop med varandra i det
asociala grumlet pratar vi bara om pengar. Vi kallas för
kultureliten, men påminner mer om djuphavsfiskar, de där som
lever på en nattsvart havsbotten som gud glömde. Där ligger vi
och lurpassar med gungande lanternor i antennerna och väntar på
ett stipendium. Förr eller senare inträffar kanske underverket
som kallas whalefall, det vill säga att det sjunker ner en död
val. Eller åtminstone en Pripps blå. Besvärjelse: ”Plötsligt
händer det!”


Det är bara det att det gör det inte.


Nej, när nånting plötsligt händer är det oftast skitdåligt.
Plötsligt kommer en pandemi.  Plötsligt pajar tvättmaskinen.
Plötsligt befinner man sig mitt i en snöstorm i Gävle. Det är
sällan man får vara med om ett whalefall i människolivet. Snarare
tvärtom. Oftast är det man själv som är den döda valen.


Osynliga kvalitetsförfattare hamnar längst ner i gruvan, i den
djupaste djuphavsgraven, i näringskedjans bottenslam och
ekosystemens yttersta avkrok. Vi är typ vattenlik, och förlagen
och bokbranschen tar stora tuggor av vårt svampiga kött. Vi har
det ungefär som Vedius Pollios slavar i romarriket. Pollio
gillade nämligen muränor, de där ålliknande monstren med stickig
blick som utstrålar tom ondska. I den vackra boken
”Vattenvarelser” från 2021 skriver Jacob Christensson att Pollio
”i omsorgen om sina muränor inte ens /lär/ ha dragit sig för att
utfodra dem med slavar”. 


Christensson skriver också om jättesköldpaddornas vidriga öde i
klorna på sjöfarare. Djuren placerades upp- och ner på
fartygsdäcken och kunde leva i veckor utan att minska nämnvärt i
vikt innan de svalt ihjäl. De var rika på både protein och
C-vitamin och motverkade skörbjugg. Jag ser framför mig hur de
väldiga, värdiga djuren ligger på rygg och dör en långsam död i
stekande sol för att bidra till upptäckarnas
rovdrift.  


Själv vill jag varken ätas eller äta. Jag vill varken dölja mig
eller bli beundrad. Jag vill inte kriga om vem som ska ha mest
fiskmat. Jag vill ha något fräschare än olika nivåer av
förnedring eller makt. I Narkissocens hierarkier är osynlighet
lika med förnedring. Makten ligger i stjärnglansen.


Jag sätter mitt hopp till djurvärlden. Där finns det gott om
livsformer som har en helt annan attityd, som är totalt far out
och fattar noll av de antropocentriska motivationssystemen. Till
exempel just valar.


I boken ”Att prata val” skriver Tom Mustill om
valforskningens framväxt, och om försök att kommunicera med valar
genom AI, men först redogör han för människans massutrotning av
de mäktiga djuren. Det var faktiskt så sent som i slutet av
1900-talet som valjakten trappades ner, främst för att det fanns
så få valar kvar att de blev svåra att hitta. Men innan dess hann
man nästan utrota exempelvis blåvalen. ”Det är svårt att ta in
denna globala hetsjakt”, skriver Mustill, ”vars motsvarighet
skulle vara att man dödade alla på hela jorden utom Bulgariens
invånare”.


Sen citerar han Arthur C Clarke: ”Vi känner inte till den sanna
naturen av det vi förstör.” Men går det att förstå valarnas sanna
natur? Ställer vi ens rätt frågor?


Enligt Mustill tror forskarna att valarnas klickljud är ett slags
morsekod. Man kan förledas att tro att det går att avkoda med
hjälp av AI. Men hur ska en AI kunna härbärgera de filosofiska
djupen i mötet? 


Även om språket inte vore extremt avancerat, så skulle valarna
ändå att prata om en värld vi inte kan föreställa oss, ur sinnen
vi inte trodde fanns. De lever t ex i ständigt mörker, och
använder ljud som omvandlas till visuella bilder. Det är som när
man ska förklara hundarnas luktsinne: de ser med lukten eller
hörseln.


Eller är det bara oförmågan att föreställa sig något annat än ett
bildtänkande som gör att forskningen drar denna slutsats? En
ljudkarta utan bilder inblandade borde väl funka lika bra om man
är en ljudvarelse och lever i en värld av mörker och sång.


Nej, att tro att man kan prata med valar med hjälp av AI är
tyvärr lika korkat som att tro att man kan prata med sina djur
via medium. Ta bara exemplet med djurviskare: när de översätter
till exempel hundars budskap brukar det oftast röra sig om saker
som ”Jag vill ha en kompis” eller ”Jag är sugen på kyckling”.


VILL folk att deras husdjur ska framstå som själsgrunda idioter?
Om någon ska förmedla vad mina djur vill säga – just nu
visserligen bara två undulater och jag tvivlar på att nån
kvacksalvare har kommit på tanken att specialisera sig på den
arten – så vill jag höra poetiskt nyanserade beskrivningar av
deras fantastiska ljudvärld, varför de skriker högt av glädje när
diskmaskinen drar igång, varför de älskar zombieserier på teve,
och jag vill veta allt om de magiska färgerna de ser – de har ju
syn för en helt annan färgskala. Det jag inte vill är att betala
tusen spänn till nån narcissistisk auratomte för att få höra är
att mina fåglar är sugna på hirskolvar.


Men vänta – nu märker jag att jag använde ett
förringande språkbruk om mina fina fåglar, jag sa att jag bara
har undulater, som om jag omedvetet anslöt mig till synen att de
tillhör bottenskrapet i husdjurens hierarki. Som om det till
exempel vore coolare att ha en grå jako, som är mer människolik
eftersom den är bättre på att härmas.  


Å andra sidan ska man inte underskatta bottenskrapet. Varken
undulater eller svårbegripliga författare. Glöm inte hur det gick
för ubåten Titan, som skulle dyka efter fartyget Titanic.
 Äntligen! ropade djuphavsfiskarna när ubåten sjönk.
Whalefall!


Det var inte precis några panka poeter som imploderade i
plåtskorven. Så kan det gå även om man har så mycket makt och
pengar att man kan katastrofturista bland vraken. Det finns trots
allt fördelar med att vara en genomskinlig slemkropp som livnär
sig på resterna från ovan. Lågstatusvarelser är härdade, allt de
har är sin egen pragmatiska överlevnadskonst. Så till skillnad
från maktmiljonärer i ubåtar hopsnickrade av hybris står
djuphavsfiskarna faktiskt på riktigt pall för trycket.


Aase Berg, författare och kritiker