Kartans landskap: Mamma sa åt mig att aldrig släppa kartan

Baklänges i tiden längs en linje, det är temat för de reseböcker
som Katarina Wikars har grottat ner sig i. Följ hennes färd på
och utanför kartan.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
2023-09-19


Det var min mamma som ritade Uppsalas stadskarta på fyrtiotalet.
I basker och dräktjacka med hårt stoppade axlar drog hon upp
konturerna av Övre Slottsgatan på stadsingenjörskontoret innan
hon tog bussen hem till tant Berta i Eriksberg där hon hyrde ett
rum på övervåningen. Det tog lång tid att rita hela Uppsala,
vartenda kvarter, varenda sevärdhet skulle prickas ut.  Det
fick inte råda någon tvekan. Hur många steg från Gustav Vasas
grav till domkyrkans utgång, hur många meter till botten av
Fyrisån? Mamma doppade ritstiftet i kolsvart bläck. Hon sa: Vart
du än går, flicka, så släpp aldrig taget om kartan. Då kommer du
bort.


Och jag vågade aldrig släppa taget om kartorna. När jag var barn
lekte jag resebyrå och ritade egna öar med berg, skogar, floder
och städer, var det dit jag skulle? I tonåren samlade jag
kartorna på hög för framtida bruk: Kairos. Berlins. Dom södra
förorternas. Och när jag väl började resa såg jag ingenting av
omvärlden och medmänskorna, men älskade dom prickade strecken för
svårorienterade gångstigar, tänkte ofta på mamma och undrade: Har
jag kommit till Bort nu?


Hur ska man egentligen resa? Längre ut eller bara längre ner? Hur
gör de andra?


Den danska författaren Dorthe Nors reser längs
en enda linje i ett helt år. I periferin, utmed Nordsjökusten,
Skagen, västra Jylland och längs Frisiska öarna. En enslig
Toyotatripp längs sanddynerna med några surfare och sälar i
fonden. Boken som blev heter till och med ”En linje i världen”.
Sandens flyktighet gör det är svårt att dra upp en beständig
yttre linje men den halvt imaginära är också Dorthe Nors
 egen linje, för den är en del av barndomen. Och trots att
hon inser att det aldrig går att återvända till samma landskap
som man minns bestämmer hon sig för tråckla ihop resan med just
sina föräldrars sönderfallande kaffefläckiga vägkarta som
ciceron.


En annan människas linje, tänker hon, skulle kunna sträcka sig
från Alaska till Mexiko, eller från Gibraltar till
Godahoppsudden. Jag med mitt mikroperspektiv och mamma för ögonen
kommer att tänka på det gamla mastodontverket Med Dalälven från
källorna till havet. Som jag lusläste som barn och där det stod
angående min badsjö ”att Gimmen vill inte ha folk.” Det betydde
att ingen någonsin drunknat där till skillnad från älven som
gärna ville ha folk.


Vad finns det då på Dorthe Nors linje? Det som hon där ute i
världen alltid längtat tillbaka till. Hård kuling. Träd som tar
stryk så de kravlar utefter marken. Salt på huden och av kråkris
sönderrivna vader. Man måste gå i sidled utmed hennes linje. Till
och med husen hukar. Allt mals ner till salt och sand. Grå
horisont men också något hon kallar sund ensamhet.


Hur många berättelser kan det finnas på en
linje? Det finns inga gränser för dem, man måste bara gå in på
linjen, snitta upp den varsamt med en skalpell och se efter,
skriver hon i det inledande kapitlet. En metod hon själv inte
riktigt lever upp till då hon reser mer i minnet än att hon slår
sig i slang med lokalbefolkningen.  


Men kanske är det om platsens kraft hon ska berätta. Om
minnesfragmenten som ligger kvar, som vid återkomsten lyfter som
damm och dansar i ljuset. Alla ögonblicken som undsluppit en, kan
de ligga kvar vid Hirthals fyr? Eller vid föräldrarnas pyttelilla
sommarstuga mittemot kemifabriken vid Limfjorden?


Jag är den perfekta läsaren för såna här intentioner, för jag
vill tro att under speciella ljusförhållanden börjar de döda röra
på sig, kan man se dem hasta runt där i sin tid.


Hon hittar stigar. Stigar har alltid en anledning, har hon lärt
av Kerstin Ekman, de är landskapets minnesarbete. Hon ser
turister, men hon söker de åldrade badmödrarna hon minns från sin
egen barndom, de tatuerade hårdhudade som ägde vattnet. Farmor
förstås, brorsorna, sommarlovet. Vinthundarnas andar vid
badhotellet. Det är som hela resan till slut blir några utfrätta
diabilder.


I På vägen till Babadag, den polska författaren
Andrej Stasiuks reseskildring från mitten av 00-talet valde han
också konsekvent bort storstäderna för byarna, spriten, flugorna.
På hans hackiga tidslinje finns de rumänska, moldaviska och
ungerska byarna, de i gränstrakterna som har namn på flera språk.
Det är som om han söker universum i en lastbilshytt, eller
snarare som vägen till självinsikt går genom stillaståendet, det
är som om han vill hitta en värld som påminner om hans barndoms
sommarlov.  Ibland frågar han sig: Varför reser jag? När det
är nästan likadant hemma i min by i Polen.


Min favorit i genren resa baklänges i tiden längs linjen är den
motvilliga resenären Jenny Diski. Hon var ständigt på resa, i bok
efter bok:  I ”På tunn is” sökte hon intigheten på Antarktis
tillsammans med en grupp uppspelta amerikanska änkor och
brittiska fågelskådare men tänkte mest på sin kylslagna mamma. På
Nya Zeeland tänkte hon: ”Det enda trygga avståndet till ens hem
är det mycket stora”. Hon blev oroad av inplanerade framtida
händelser, bäst om det påminde en om en annan upplevelse man
redan haft.


Finns det en slutsats att dra av detta. Är en resa bara en halvt
igenvuxen stig till den ursprungliga ensamheten? Om så bland
gamla Mercor och lervällingar? Eller genom saltängar, förbi
horder av surfare? Att bland valrossarna på Antarktis skymtar
alltid mamma? Går alla stigar bakåt?  


Min pappa som hade varit en skicklig orienterare i sin ungdom
lämnade ändå efter sig lådor fulla av kompasser. Det är väl lite
av en ödets ironi att jag som produkten av en kartriterska och en
orienterare är kroniskt förvirrad av en verklighet som inte ville
passa ihop med kartorna. Kan det vara dags att ta ett kliv över
kartans kant?


Det är väl inte försent att tillämpa Tove
Janssons råd, hon är ändå alla farliga resors urmamma. Och skrev
så här: Att det viktigaste är att lära sig att bemästra en och
annan farlighet. Och att det allra farligaste kanske inte ens
syns. Det kan bara anas, som en skälvning, som en skugga, som ett
stråk av frost i fjolårsgräset och om man träffar nån därute som
om möjligt är ännu räddare än en själv, så tvingas man kanske bli
den modigaste, bita Mårran i svansen.  Så. Släppa taget om
kartan, det finns faktiskt helt obemärkta platser, dit inget
stadsingenjörskontor i världen kommer att hitta. Så slå av
GPS:en. Avvik äntligen från rutten. 


Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen


Litteratur


Dorthe Nors: En linje i världen – Ett år på Nordsjökusten.
Översättare: Ninni Holmqvist. Ordfront förlag, 2023.


Andrzej Stasiuk: På vägen till Babadag. Översättare: Tomas
Håkanson. Ersatz förlag, 2015.


Jenny Diski:


På tunn is – en resa till Antarktis. Översättning: Meta Ottosson.
Alfabeta, 2004.


Främling på tåg – hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte
mig runt Amerika. Översättare: Meta Ottosson. Alfabeta, 2005.


Den motvilliga resenären. Översättning: Cecilia Franklin.
Alfabeta, 2007.