Kartans landskap: Med lusten att härska förändras kartan

Pontus Kyander står nästan helt stilla i denna essä. Ändå rör han
sig över kontinenter, tider och mellan olika sätt att betrakta
världen. Sändes första gången 2019-06-13.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad: 2019-06-15.


Min far samlade på kartor. Jag står i tamburen och betraktar en
av dem. Den är tryckt 1586 och återger den då danska ön Ven i
Öresund. Där styrde adelsmannen Tycho Brahe i feodal stil. Brahe
var inte bara en bondeplågare av rang, utan också en av sin tids
främsta astronomer. Det är den aspekten som kartan berättar om.
På Ven byggde Brahe sitt berömda Uranienborg, vida känt för sina
avancerade stjärnkikare. Med hjälp av dessa blev Brahe del av den
vetenskapliga revolution som startade med Copernicus. Copernicus
introducerade som bekant ett heliocentriskt solsystem, där jorden
och de andra planeterna kretsar kring solen istället för ett
universum med jorden i sin mitt. Copernicus teori fick inget
omedelbart genomslag, dels för att den gick emot både teologisk
och astronomisk ortodoxi, men också för att hans bok var svår att
förstå och baserad på otillräckliga observationer.


Det var för att skaffa bättre data som Tycho Brahe lät bygga sin
tids främsta observatorium. Med tillförlitliga observationer
skulle han bevisa att Copernicus hade fel. Vi behöver inte
fördjupa oss i Brahes egen modell av världsalltet. Det räcker att
veta, att Brahes observationer gjorde Johannes Keplers moderna
modell av solsystemet möjlig.


Kartan i min tambur visar med stor exakthet plan och
genomskärning av Uranienborg. Man kan se rummen och hur de
användes och byggnadens tidsenliga barockarkitektur återges
detaljerat. Mindre noga är det med ön och dess geografi. Ön är
visserligen färglagd och grann, men den är lite ungefärlig, med
byggnader i skiftande perspektiv och skalor. På ängarna betar
millimeterhöga små får, hästar och kor; någonstans tycks även en
räv smyga. Var ön befinner sig i förhållande till andra platser
tycks sakna relevans; världen finns där bara som ett ensamt skepp
stävande västerut. Det är en ö – isola – isolerad från alla
övriga geografiska sammanhang.


Det finns en tradition av kartbilder och texter
om öar. Isolario, böckerna om öar, är en tidig gren av den
moderna kartografin. Den uppkom och försvann under 14- och
1500-talen och är släkt med portolanon – lotsboken – också den
upptagen med enskildheter som öar och hamnar. Genren är
förknippad med Medelhavet och tar sin utgångspunkt i det
kulturellt dominerande Italien. Den första boken om öar, som
hette just Isolario, kom ut mot slutet av 1400-talet och var
skriven av pseudonymen Bartolomeo da li Sonetti – en pseudonym
som reflekterar att bokens 48 öar tryckta i träsnitt
ackompanjeras av lika många sonetter. På samma sätt som gränserna
mellan vetenskap och teologi länge var upplösta, var Isolarion
från början lika mycket skönlitteratur som kartbok.


Att den just hänger upp sig på öar har en bakgrund i antikens
reselitteratur och epik. Homeros Odyssén kan ses som en
berättelse om öar, liksom bitvis Vergilius Aeneiden. Hjältarna
färdas med sina skepp mellan öar befolkade av exotiska varelser.
Själva förflyttningen har författarna inte lika mycket att säga
om, och det är ett vågstycke att ens någorlunda lokalisera var de
övervägande fiktiva platserna egentligen kan vara belägna. Det är
framkomsten och till sist hemkomsten som räknas; målet, men inte
vägen. Havet, det är stort men också måttlöst, utan hållpunkter.
Sjömännen spejar mot horisonten; de spejar efter en ö. Odysseus
och Aeneas är sjömän vars världsbilder är knutna till Medelhavet.
Utanför detta innanhavs gränser sträcker sig inte deras
föreställningar. Strängt taget är det inte havet som intresserar
dem, utan öarna.


Med växande medvetenhet om den övriga världen förändrades både
kartografin och den europeiska epiken. I antik efterföljd skrev
portugisen Luis Vaz de Camões 1572 verket Lusiaderna. Boken är
rik på kopplingar till Odyssén och Aeneiden. Men gudarnas roll är
underordnad bokens hjälte, den historiske Vasco da Gama, som
stävar fram på väg mot Indien. Den koloniala expansionen i öster
var en triumf för Portugal, ett litet land med stora
imperiedrömmar. I denna kolonialismens genombrottstid saknas
kritiska perspektiv. Istället är det föreställningar om
kristendomens och den västerländska civilisationen världsvälde
som behärskar berättelsen. Överordning och makt präglar alla
skildringar av de folk som möter. Här är epiken liksom kartan ett
instrument för makten. Men till skillnad från Odyssén är läsaren
av Lusiaderna noga underrättad om den relativa geografin. Med
fingret på kartan kan vi följa resan.


Även kartografin utvecklades med kolonialismen. För den som vill
erövra världen gäller det att kunna styra rätt på de vida haven.
Makt och navigation hänger ihop, och ju mer exakt kartan är,
desto precisare blir maktens logistik och utövning.


En helt annan världsbild möter när jag vänder
mig mot ytterligare en karta i hallen: den är holländsk, tryckt i
Amsterdam 1660, och återger en region som ytterst få hade verklig
erfarenhet av, Nordpolen och Arktis. På kartuschen i nedre högra
hörnet ses kartans enda inslag av lättsinne, två inuiter i
vänligt samspråk med en isbjörn.


I kartan är den kartografiska vetenskapen noga redovisad med inte
bara longitud och latitud, utan också allsköns hjälplinjer och
bågar. Medan Tycho Brahes Ven återgavs i naiv förenkling mindre
än hundra år tidigare är kartan över Arktis djupt allvarlig och
vederhäftig. Jag är imponerad: alla kustlinjer är inte utritade,
men där är Island, väsentliga delar av Grönland, Baffinbukten,
Kanadas östkust och Newfoundland. Du kan mer eller mindre
navigera efter denna karta. Den är liksom Luis Camões Lusiaderna
en lovsång till kolonialismen och ett redskap för dess
maktutövning.


Kartor speglar förhållandet till världen. En gång såg jag en
grönländsk karta snidad på alla sidor av ett stycke drivved, att
läsas med handen medan man samtidigt spejade mot kustlinjen. Den
kartan var fysiskt förbunden till platsen och personen, en privat
och taktil karta, brukbar främst för sin skapare och endast på
det aktuella kustavsnittet.


Jag står kvar i hallen och fångas av en annan kartografisk logik.
En vägg täcks av dussinet kartor från Korea. Dessa träsnitt från
1700-talet visar de många gravplatserna för en klan med namnet
Li. Här råder en helt annan logik och estetik än i västerländska
kartor – men nog finns här en kanske tillfällig släktskap till
den grönländska kartan av drivved. Varje karta vänder sig inåt,
sluten i sig själv böjer sig också bergsformationerna mot kartans
mitt. De ser ut som abstrakta tryck av Kandinsky eller Miró. Vad
säger dessa kartor om sitt samhälle? De speglar det koreanerna
kallar ’pungsu-jiri’ och kineserna ’feng shui’, en tro på
naturkrafter i balans, och vidare berättar de om
familjerelationer byggda på hierarki och lojalitet – men också om
ett samhälle utan expansiva tendenser. Varje familj är en ö,
omgiven av andra öar och en klan. Allt där utanför saknar
relevans.


Här i min tambur knyter jag samman en egen berättelse om kartor.
Den börjar med ett hårt stycke drivved som snidats att följsamt
passa ägarens hand, den fortsätter i de medaljongartade bilderna
i koreanernas kartor. Dessa är kartor bara för den enskilde och
de närmaste. Men med lusten att härska förändras kartan. Greppet
om världen och kartan hårdnar. Vi har längesedan lämnat våra öar.
Den som äger kartan äger också världen.


Pontus Kyander, konstkritiker