Ortnamn: Sveriges karta visar vägen till hemligheterna

Varje dag använder vi namn på orter utan att tänka på vad de
betyder. Men den som vill veta kommer att upptäcka en värld av
hemligheter och fascinerande historia. Nils Markus Karlsson
guidar oss dit.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2023-09-21.


Karesuando, Nattavaara, Duortnisjávri, Morjärv, Bastusund,
Ljusträsk, Kåtaliden, Blattniksele, Nattlägertjärnen,
Jormvattnet, Vindeln, Handöl, Frösön, Skärsjövålen, Korskrogen,
Njutånger, Vasselbodarna, Svabensverk, Torsåker, Stöllet,
Nopikoski, Ena, Öna, Byn, Gustav Adolf, Skinnskatteberg,
Rabbatsbenning, Morgongåva, Harg, Svartlöga, Bagarmossen,
Himmerfjärden, Frändesta, Zinkgruvan, Kolmården, Roma, Smiss,
Mathem, Vättern, Hedekas, Island, Pater Noster, Naum, Sötåsa,
Intäkt, Småland, Byxelkrok, Kristianopel, Utlängan, Tattamåla,
Immeln, Glädjelida, Frillesås, Derome, Abild, Mölle, Kvärk,
Ålabodarna, Tittente, Skanör.


Ortsnamnen beskriver en rörelse, som om vi åkt – låt säga bil –
för här är många småorter, knappt byar ens, som passerats längs
vägen, ringlande från norr till söder.


Den som har en känsla för detta avlånga lands sätt att uttrycka
sig vet att Nattavaara är främmande för Skanör, att Njutånger
inte är granne med Glädjelida. Vissa ortsnamnselement finns bara
i vissa trakter – och det är så det är.


Den som bekantar sig med ortnamnsforskningen
finner svar, finner att en karta full av ortsnamn är en episk
berättelse om hur markerna i det här landet en gång mötte
människorna, då dessa sökte sig fram efter den smältande isens
tillbakadragande. Det är en oslagbart rik, allomfattande, och
omväxlande journal. Emellanåt en smula enahanda med sina
omkväden. Som ”red”, ”röd” och ”ryd”. Älvsered, Studseröd,
Målryd. Götalands alla -red, -röd och -ryd skvallrar om hur någon
någongång arbetat hårt och länge, och röjt i en obrukbar, stenig,
risig skog. Fornsvenskans rydh kommer från ett ännu äldre ord –
och det betyder just röjning. Orter med denna ändelse är än idag
ofta små, lite avsides.


Av namnen går att dra slutsatser om hur gammal en plats är, hur
länge sen det är som den namngavs. Efterled som ”-arve”, ”-böle”,
”-lösa” och ”-måla” kommer från olika och överlappande epoker.
Ställen med ”tuna” i namnet har varit centralorter i en
förhistorisk samhällsordning. De med ”vi”, ”ve” och ”vä” avslöjar
en förkristen helig plats.


Jag finner det outsägligt rörande att folk idag går omkring och
använder dessa namn – utan att veta vad de väcker. Och att man på
en digital karta kan zooma in och ut, svepa i alla väderstreck
och läsa, smaka, undra: Vad? Vad är nu detta för en plats? Med
detta namn.


Namnen har alltid ett ursprung, om än svårfunnet. En
ortsnamnstolkare hämtar sina verktyg från så olika fält som
lingvistik, geografi, växtlära, zoologi, ekonomisk historia,
geologi, människohistoria, arkitektur, lantbrukshistoria,
sjöfart, fortskaffningshistoria, kultur, etymologi, estetik.
Lokalkännedom är en nyckel, likaså en känsla för dialekten.


För den som söker sig in i ortsnamnen blir de till kapslar
kvarlämnade av människor, individer, folk, tillhörande en viss
kultur, en viss erfarenhetssfär, med vissa avsikter, och de
berättar om hur dessa en gång kom till en viss trakt, många
gånger aldrig formad av mänskliga präglare, av hålla-påare – och
de gav platsen namn. Ibland fanns en viss avsikt men oftare blev
det vad det blev, utan annat uppsåt än att med ord märka ut en
plats, som ett sätt att orientera sig, att upprätta punkter i
landskapet. Ska du till Snögrinde? Nej, jag ska längre, till
Loggarve. Namnen kultiverar obygden, gör den brukbar för den
mänskliga tungan.


Ortsnamn röjer vad forna tiders människor sökt
och tittat efter. Som att ta sig över en å. Hästar finner
lämpliga platser för vadande, alltså: Hästevadet och Horsvad –
men även Kedevad, killingarnas vadställe. Ulva i Uppland hette en
gång Ulvavadh. Det var där vargar tog sig över Fyris – ett
ortsnamn som fungerar som en varning. Andra talar om jakt, och
fångstmetod, som Björnbåset i Östergötland, eller Rävgrav i
Gästrikland. Ålkistan i Solna. I Agnsjön togs bete att agna med.
För en biolog kan namnen ge upplysningar om vilka arter som
funnits i vilka trakter. Laxsjön, Gäddsjön, Abborrvattnet,
Mörttjärn. Sjöar har som regel uppkallats efter den bästa fisken
som fanns i sjön. Alltså går det att genom namnen dra slutsatser
om både vad som levt – och inte levt – i ett visst vattendrag.


Och så uroxen! Den sista uroxen lär ha dött i den polska
Jaktorów-skogen 1627. Men i trakterna kring Uranäs, Uren och i
Urshult, strövar den ännu fritt – till namnet.


Som inom alla fält finns utmarker, apokryfer, vilda spekulationer
och vita fläckar. Trakter som vissa av oss bara måste uppsöka. Ta
detta med noa-namn – noa: ett ord från Söderhavet, så långt bort
på planeten man kan komma. Ett noa-namn används istället för det
riktiga namnet då uttalandet av detta antas kunna frammana
olycka, kanske en viss guds vrede. Ett typiskt exempel är ordet
”ulv” som ingen människa, rädd om sitt skinn, tordes uttala förr
i tiden. Istället alltså ”varg”. Eller ”gråben” eller ”gullfot”.
Det skulle gärna vara smickrande, som ”gull”. Gränsälven mellan
Västergötland och Värmland hette en gång Amn – idag finns namnet
bevarat i sockennamnet Amnehärad. Men älven heter numer
Gullspång, och gullspång betyder guldspännet. Ett namn som
använts för att fjäska och lugna älvens farliga och heliga
vatten. Det som förr hette Blåkulla döptes redan på 1500-talet om
till Jungfrun – för säkerhets skull. (Namnen har sedan
sammanblandats till dagens Blå Jungfrun.) Till och med ett namn
som ”Vänern” är omtvistat. Det kan också vara ett noa-namn. Tänk
om Sveriges största sjös egentliga namn är dolt för oss!?


Det finns mer, men ja, de mest laddade, de mest förborgade
namnen, vågar jag förstås inte nämna i ett sammanhang som detta.
Och dessutom: Det händer att forskarna går bet. De når inte fram
till orten, kommer inte inunder dess ljud. Många namn på åar vet
man inte vad de betyder. De är för gamla. Men då vet man ändå,
att genom att bruka detta namn – jag är själv uppvuxen vid
Viskan, vars namn ingen lyckats tolka – så ingår man i en
mångtusenårig gemenskap. Jag tar över ett namn, ett ljud, som de
före mig tog över av de före dem som tog över det av de före dem,
som...


För hur många tusen år sen gick namnets innebörd förlorad för
människorna vid åns lopp?


Så är somliga av dessa ortnamn tomma kapslar,
namn som blivit till ljud allena. Några av dem bär antagligen
bortglömda gudars namn, som Ludgo och Göteve. Namnen öppnar
gruvgångar in i historiens tysta berg, in i övergivna tempel med
omkullslagna urnor, fallna fallosar. Mjärdevi, Nalavi, Närby –
belägg för att gudinnan Nerthus, eller Njärd, har dyrkats i detta
land. Eller? I de obegripliga ortsnamnens undervegetation surrar
och viskar det alltjämt, av något, något. Kanske kan de brukas
till åkallan. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Viskan, Ätran,
Nissan, Lagan...


Nils Markus Karlsson, kulturarbetare


 


Länkar och boktips


Lantmäteriets karta: https://minkarta.lantmateriet.se/


Institutet för språk och folkminnen – på hemsidan finns mycket om
ortsnamn och länkar till ännu mer
https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-ortnamn-i-sverige


Institutet för språk och folkminnen, Isof, bjuder också på ett
ortsnamnskviss
https://www.isof.se/lar-dig-mer/kviss/kviss-om-ortnamn


Jöran Sahlgren: Vad våra ortnamn berätta, Albert Bonniers
boktryckeri, 1944.


Staffan Nyström: Smånamn och andra ortnamn,
Riksantikvarieämbetet, 2003.