Jon Fosse: från Vestlandet till världen (från 2015)

Med det norska Vestlandets karga miljö som skådeplats har Jon
Fosses pjäser satts upp över hela världen och lyckats sätta
fingret på de universella frågorna. Maria Edström reflekterar
över hans Trilogin.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes
ursprungligen 10 november 2015.


"Jag skriver inte om någonting, jag har inte det förhållandet
till det jag skriver utan för att dra mitt favoritcitat: En dikt
ska inte mena något utan vara något. Sen är det ju så att när man
läser söker man en mening och i den bästa dikten är det kanske så
att man känner igen någonting som man vetat eller upplevt men
inte precis med de orden."


Ungefär så säjer Jon Fosse i samtal med NRK:s Siss Vik i
Bokprogrammet från 2013. Och när man läser Fosse förstår man lite
hur han menar. Som en litterär countrysångare har han också
liknat sig, att skriva är som att hantera ett musikinstrument,
som att spela och sjunga. Upprepningarna, omtagen, pauserna är
som musik och kanske också som naturen tänker jag - vindarna,
blåsten, vågorna och regnet. Inte för inte har Fosse skrivit en
pjäs som heter "Jag är vinden".


Men samtidigt fångas en mening, ett uttryck och olika teman in i
det här ordflödet, i brusandet och stillnandet och i den nya
boken "Trilogin" finns allt detta. Den består av tre berättelser
"Sömnlösa" från 2007, fem år senare kom "Olavs drömmar" 2012 och
2014 kom så "Kvällning".


Det hela börjar med hur det unga paret Asle och Alida går runt på
Björgvins gator, ett gammalt namn för Bergen. De söker
nattkvarter, de är inte gifta och Alida är gravid och överallt
blir de avisade. Den bibliska associationen kommer ju rätt
omgående men här handlar det kanske mer om det Fosse kallar
negativ mystik, om det frånvarande, det såriga.


Asle och Alida är ett slags inverterade Josef och Maria, deras
uppbrott från Dylgja är fyllt av konflikter. Alida och hennes mor
kommer inte överens och Alida stjäl med sig mat och pengar och
slår sin mor. Asles handlande är än mer dunkelt och misstänkt. De
två är ett slags missanpassat par och känns igen från Fosses
författarskap i olika inkarnationer.


Ofta förekommande är den unge mannen som hamnat i en korseld
mellan skapande och våld eller missbruk. I pjäsen "Barnet" från
1997 som just nu spelas på Dramaten i Stockholm är den unge
mannen liksom riktningslös, vill mest dricka öl även om han vill
ha kärleken och barnet. Ibland som i en av de tidiga romanerna
"Båthuset" från 1989 är den unge mannen helt oförmögen till
relationer "Jag går inte ut längre, en oro har kommit över mig
och jag går inte ut" som omkvädet lyder men han har spelat på
danser och nu försöker han skriva om sin oro.


Eller som i "Melancholia" från 1995 om landskapsmålaren Lars
Hertervig - "alla målare ska inte dödas" är hans kryptiska kväde,
också han i brytpunkten mellan kanske snarare vansinne och
kreativitet. Också Asle har gåvan efter sin försvunne far
Sigvald, att spela fiol, "att man spelade upp sig sakta, från
nästan ingenting och så mot det väldiga" som fadern lärt honom.
Men som också sagt att spelmans öde är ett olycksöde:


"Alltid ge sig själv till andra, sa han


Alltid det, sa han


Aldrig få vara hel i sitt eget, sa han


Alltid försöka göra de andra hela, sa han"


Också Asle älskar sin Alida, vill henne och det väntande barnet
väl. Och Alida älskar sin Asle och ser inte vad han är mäktig.


Fosse skriver utifrån en helt icke-moraliserande utgångspunkt,
istället är det svårigheterna för dessa unga människor att hitta
sin plats i tillvaron som stiger upp i språket om det så utspelas
på 1980-talet eller på Fosses gammelmorföräldrars tid, så finns
där temat om att bli vuxen, bli ansvarig och separera från
föräldragenerationen och det temat varieras i en mängd av hans
gestalter.


Första delen av "Sömnlösa" slutar: "det är det stora svävandet
som är viktigt, det har spelandet lärt honom, det är väl en
spelmans öde att veta sådant, och för honom heter det stora
svävandet Alida".


I andra delen av "Sömnlösa" föder Alida deras barn, här sker det
bakom stängd dörr men i "Morgon och kväll" från 2000 är Olai
tagen av sin son Johannes födelse "Han är fin Ja du store tid Du
har fått dig en son och mjukt och vått och så detta underliga
lugna lugn".


Barn som föds, eller som i pjäsen "Barnet" dör har stor plats i
Fosses skrivande, kanske för att döden och generationernas gång
också är så betydelsefulla. Men vi lämnar paret i ro:


"Du och jag, säger Asle


Och så lille Sigvald, säger Alida"


Men i den andra berättelsen "Olavs drömmar" förstår vi också
grymheten hos Asle och Alida, har Asle mördat, vad hände med
Alidas mor, med mannen vid båthuset, med hyresvärdinnan? Han är
också girig efter det vackra armbandet trots att de unga tu
egentligen behöver vigselringar för att verka respektabla.
Dessutom har de skrivit om sin historia, de kallar sig nu Olav
och Åsta och kommer från Vik, Olav och Åsta Vik. Det finns något
thriller-artat eller kanske Dostojevskij-artat över mycket av det
Fosse skrivit. En av mina favoritpjäser är "Sonen", en riktigt
svart liten historia om en son som efter lång tid besöker sina
gamla föräldrar. En försupen granne kommer förbi och börjar gå på
om att sonen suttit inne under sin bortavaro och sonen lackar
till och slår ihjäl grannen. Sonen tror att föräldrarna ska
förstå och till och med uppskatta att slippa den jobbige grannen
men de blir bara besvikna "nu är allt bara ännu tommare och
mörkare" som det heter.


För det är någonting med våldet, förstörelsen och skapandet som
hänger samman på ett motstridigt sätt hos Fosse. I "Morgon och
kväll" tänker Olai på sin Guds-bild där "han kan höra lite av vad
denne hans Gud vill säja honom när en spelman spelar bra, ja då
finns han där, för den goda musiken den avvisar ju världen, men
det tycker inte Satan om och därför ställer han alltid till så
mycket bråk och fanskap där en god spelman spelar".


Så kärleken och födelsen, skapandet och förstörelsen finns där i
jämnbredd hos Fosse och hos Alida och Asle i både "Sömnlösa" och
"Olavs drömmar" och där den sistnämnda slutar i döden. Och i den
tredje berättelsen "Kvällning" är det Alidas dotter Ales, syster
till Sigvald, hon sitter nu gammal och gråhårig i sitt hus. Och
modern Alida och hennes liv kommer till Ales och blir märkligt
närvarande, det är som om modern finns i huset, som hennes liv
levs där samtidigt. Det här sättet att låta generationerna och
olika tider liksom lägga sig på varandra, tvinnas in i varandra
har Fosse använt flera gånger. I "Morgon och kväll" får vi inte
bara följa Johannes födelse utan också hans död, där han rör sig
i ett slags mellanrum innan han far - hans dotter Signe ser
prästen kasta jord på hans kista "och Signe tänker att du far
Johannes, du far Johannes".


I "Melancholia" minns Hertervigs syster Oline sin bror som kommer
allt starkare till henne under en dag där hon till slut dör. Och
i romanen "Det är Ales" från 2004 tvinnas en kvinnas minnen av
sin döde man runt andra i släkten generationer tillbaka, också
innan hon dör. Att dö är ett slags passage hos Fosse, där
trådarna bakåt repas upp eller vävs samman till en väv att låta
sig falla i, att någonting tar emot. Ofta finns en bild av hur
naturen, en vind, en våg, ett svävande absorberar och lyfter.


"All sjö är Asle och hon går längre ut och så är Asle omkring
henne som han var den kvällen de träffades när han spelade till
dans för första gången där i Dylgja och allt är bara Asle och
Alida och så slår vågorna över Alida och Ales går ut i vågorna"


Mycket har sagts om Fosses religiositet, numera är han katolik
men länge var han kanske ett slags otrogen kväkare efter sin
morfar och närmast hatisk till norska statskyrkan. Hos kväkarna
finns momenten av tystnaden, av tron på ett ljus hos varje
människa och ting. Kanske det också, tänker jag, finns ett mått
av ett slags förkristen föreställningsvärld, många
natur-religioner har samma förhållande till det heliga i allt,
förfädernas närvaro och födelse och död som ett slags passage.
Men man kan ha vilken religion man vill eller inte ha någon som
helst gudstro - Fosse går att läsa och slår an en sträng över
hela världen.


Har man som jag dessutom som också har en svaghet för science
fiction så kan man läsa in parallella verkligheter, ett annat
sätt att se på tiden och rummet och kanske också ett annat sätt
att se på berättandet.


Som Fosse sa i intervjun i NRK så skriver han inte om nånting,
han låter sig liksom skrivas av nånting. Någonting dyker upp, och
det gäller att få tag i det och skriva ner det fort som fanken,
som Jon Fosse säjer här i intervjun, man måste lyssna efter det
och få fatt i det snabbt.


Maria Edström, kritiker


"Trilogin" av Jon Fosse kommer ut den 27 november 2015 i
översättning av Urban Andersson som också översatt böckerna
"Melancholia", "Morgon och kväll" och "Det är Ales". Romanen
"Båthuset" är översatt av Steve Sem-Sandberg.