Jag trodde Jon Fosse skulle lära mig att dö

I Septologin följer Jon Fosse sin huvudperson Asle till det
yttersta. Maria Edström följer med och tänker att så länge
berättelsen pågår, kommer hon att leva.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes
ursprungligen den 7 februari 2023.


När jag var allvarligt sjuk och tänkte mycket på döden började
jag läsa Jon Fosses Septologin – först på nynorska, sen i
Lars Anderssons lysande översättning. Fosse har alltid varit en
favorit, inte minst som dramatiker, och i allt han skriver umgås
de levande och de döda otvunget med varandra. Men det var först
här som han gav mig den där speciella, liksom hypnotiskt
meditativa effekten som jag tror andra finner hos säj Proust
eller Norén. De tre volymernas sju delar rymmer en textmassa på
ungefär ett och ett halvt tusen sidor och formar sig till något
likt en stor nebulosa i rymden; en formation, inte av stjärnstoft
utan av ord; om konst, Gud, kärlek, uppväxt, ensamhet, missbruk,
död. Nuet och det förflutna tvinnas samman likt resor i rumtiden
som tar plats i huvudpersonen konstnären Asles ”nebulosa”, i hans
medvetande, i hans hjärnas slyngor.


Det märkliga var hur tröstande dessa böcker var för mig, likt en
saga läste jag ett stycke varje kväll. Nu ska jag läsa
Fosse-gubben, tänkte jag, han blev till en sagofarbror med sin
sjungande stil, sina omtag, upprepningar och med sin vaggande och
hållande rytm. Som en på en gång tröstande som smärtfylld sång.
Fosse har liknat sitt skrivande vid såväl dödsmetall som
countrymusik – smärta och sentiment. 


Ur textens nebulosa framträder en handling som utspelas under sju
veckodagar strax för jul. Asle, målare, änkling, konverterad
katolik, nykter alkoholist, före detta storrökare bor i ett
gammalt hus i Dylgia, en liten ort vid Sognefjorden en bit norr
om Bjørgvin (det gamla namnet för Bergen). Med sitt allt gråare
hår i en liten hästsvans och med sin svarta rock, sin
sammetskavaj, sin axelremsväska i läder, sin sjal runt halsen har
han i princip sett likadan ut sen han blev vuxen. Den döda
hustrun Ales plus grannen Åsleik och hans gallerist Beyer är
egentligen de enda som nu finns i hans liv. Han ber sina böner
med hjälp av sitt radband, sin rosenkrans, filosoferar över Gud
och går tidigt upp och tidigt i säng. Och så målar han,
oavbrutet. En äppelodlares son uppvuxen på Vestlandet som blivit
konstnär. 


Fosse beskriver ett liv som strävar efter
känslan av att vara hållen, buren av det omständligas enkla
skönhet, där såväl den älskade farmorns gamla filt som
spännramarna på vinden har sin givna plats. Där hunden Brage
rusar runt och färgar snön gul med sin kisstråle, där ljudet av
traktorn som plogar snön och lukten av stekt fläsk och ägg i
Asles kök skapar en trygg sinnlighet, och där Asle slår sig ner
och ser på sitt landmärke, ett skär ute i sjön där ett slags
samtal med de döda och det förflutna drömlikt uppstår. Ett liv
där oro, rädsla och missbrukets mörker hålls i schack av rutiner,
böner och av en avståendets, accepterandets och trons etik. Och
Asles metod att hålla oron stången blir som en lugnande
meditation även för mig när jag läser. 


Men han är också väl tankspridd och valhänt, packar inte upp sina
matvaror, tänder inte eld i spisen, glömmer att ge hunden mat.
Faller liksom ut i tankar, drömmar och minnen. Men ta dig samman
karlskrälle, tänker jag mer än en gång, som en gnatig och orolig
fru. 


För oron och ambivalensen finns där hela tiden, visar sig
egentligen redan i första meningen där Asle målat en tavla som
väcker motstridiga känslor; två korsade streck, ett brunt och ett
lila. ”Ett Andreas-kors” som Asles granne Åsleik säjer på sitt
beskäftiga vis – Andreas, martyren som inte tyckte sig vara
värdig att korsfästas på samma vis som Jesus. Asle som en
Andreas? Tveklöst är han en av Fosses alla gestalter vars oro och
ångest gör själva levandet svårt och där skapandet blir enda
vägen att uthärda. Men där det skapade också kan visa något
skrämmande. Asle strävar efter sanningen, ”det lysande mörkret” i
sina målningar, men den nya bilden verkar hångrina åt honom. Han
tänker liksom tvångsmässigt ambivalent att den är färdig men ändå
inte klar, att den är bra men ändå dålig. Och varje ny del i
Septologin inleds med hur duken står där på sitt staffli som ett
dunkelt hot. 


Så det är inte blott tröst och vila hos Asle, det finns också
något kusligt och ångestfyllt. Fosse underminerar försåtligt sin
avklarande stil, placerar ut skevheter och gåtor. Jag-berättaren
Asle förefaller vara av det opålitliga slaget, betänk de tre
volymernas titlar; han har ”ett annat namn”, är ”en annan” och
får ”ett nytt namn”.


Asle har dessutom en namne, också en konstnär och som är
förvillande lik honom själv. Men Namnen som han kallas är ensam,
försupen, bor i en hyreslänga, är gift och skild flera gånger med
barnen spridda för vinden. En alternativ, negativ
dubbelgångare. 


Asle hittar Namnen i en snödriva, skakande i
fullt delirium och far med honom till sjukhuset och är sen mycket
upptagen av hans tillstånd. En krock mellan två parallella
universum, en störning, en ”glitch” i rumtidsväven, där personer
och tidsplan fördubblas, förtätas och löses upp. De två Asle
verkar vara en och samma och två olika på en och samma gång.
Fosse utmanar hela tiden bilden av sig själv som högstämd, lurigt
för han in moment av skräck, thriller och som här närmast
science-fiction.


Som i en serie scener där olika tidsplan slingrar sig runt
varandra. Asle tycker sig se sig själv som ung i ett kärleksmöte
med Ales i en snöig lekpark, när han kör hem från Bjørgvin. Och
han ser sen vid upprepade tillfällen sig själv som ung gå på
vägen eller titta ut genom fönstret och då se hans, den äldre
Asles lilla vita varubil fylld med målningar och matvaror köra
förbi på vägen. Tiden som en ut-och-invänd mössa.


Och tid som rinner ut, för när jag inser att jag snart måste
skiljas från Asle och hans liv får jag en separationsångest som
nog är dödsångest – så länge jag läser, så lever både Asle och
jag, i ett slags Sheherazade-effekt. Jag anar oråd när de tre,
Asle, Brage och Åsleik ska på julmiddag och båtens färd över
fjorden blir som den över floden Styx. 


 Och målningen med Andreaskorset löper som en dödens
budbärare från början till slut. Som om bilden hela tiden vet
något Asle – och jag – inte vet. Fosse kanske lär mig att dö,
tänker jag och tror mig få en lektion, en övning, en
generalrepetition för det som kommer. 


Men Fosse skriver om minnet, kärleken, skapandet och kanske om
förtröstan. Han vet lika lite om döden som någon av oss och
naturligtvis är han till fullo medveten om detta. Men han följer
Asle mycket nära den där gränsen och försöker föreställa sig
döden som händelse, upplevelse, passage. 


Jon Fosse tar ett så vackert språng ut mot detta
okända, men påminner oss också faktiskt om sitt egentliga mandat
i frågan när han i den sista volymen inledande citerar den gamle
religions-förnekaren Nietzsches: ”Bara narr. Bara diktare”


Målningen, Septologins dödsmask, tas till slut ned från
staffliet. Och jag slutar att läsa och slungas åter, tills
vidare, tillbaks till de levande.


Maria Edström, kritiker


Litteratur


Jon Fosse:


Det andre namnet – Septologien I-II. Samlaget, 2020.


Eg er min annan – Septologien III-V. Samlaget, 2020.


Eit nytt namn – Septologien VI-VII Samlalet, 2021.


Det andra namnet – Septologin I-II. Översättning Lars Andersson.
Albert Bonniers förlag, 2021.


Jag är en annan – Septologin III-V. Översättning Lars Andersson.
Albert Bonniers förlag, 2022.