Omläsningen är en motståndshandling

Att läsa om böcker kan handla om trygghet, att återvända till en
älskad plats. Men det är också ett sätt att få syn på förändring,
menar Eva-Lotta Hultén.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


I en stringhylla, som då ännu inte var retro utan bara omodern
och därför placerad i ett barnrum i ett fritidshus, stod tre
böcker. Ofta stod där många fler men dessa tre stod där alltid.
Rummet med hyllan och böckerna var mitt under somrar, helger och
skollov. Det var så litet att där utöver hyllan bara rymdes en
säng och en smal byrå. Ändå tillbringade jag en hel del tid där,
läsandes. När de medhavda biblioteksböckerna var utlästa tog jag
valfri bok av de tre ständiga och läste om. Om och om igen.


Det handlar om ”Bröderna Lejonhjärta”, Lennart Nybloms ungdomsbok
”Sök vid nymåne” och Jan Mårtenssons skämtsamma deckarhistoria
”Släkten är bäst”. Kan jag ha läst dem femton gånger? Eller
tjugo? Plötsligt saknar jag dem. Kanske inte så mycket Astrid
Lindgrens klassiker som jag läst högt för mina barn, men de båda
andra.


 De hör inte precis till världslitteraturen men de finns i
mitt system. Båda utspelar sig på små öar och har dem på
omslaget. Som vuxen är jag bosatt på en liten ö. En slump?
Kanske.


Jag beställer båda på antikvariat och faller rakt ner i barndomen
när jag börjar läsa Sök vid nymåne. Den underbart muntra boken
handlar om en 1950-talsfamilj som på impuls köper en ö på
Västkusten och bygger sig ett hus. En lång rad udda människor
kommer i deras väg och jag skrattar högt precis som förr.


Omläsning ger igenkänning som kan skapa
trygghet. Små barn hör gärna samma sagobok hundra gånger. Om det
finns någon bok jag är verkligt trött på att läsa högt så är det
Richard Scarrys Vi lär oss ABC. Men även äldre barn kan uppskatta
omläsandets trygghet. I Sök vid nymåne är alla snälla och allt
ordnar sig till det bästa. Jag visste precis vad jag skulle få
när jag tog ner den ur hyllan. Lättsam underhållning och lyckligt
slut. Precis som i en annan av mina barndomsfavoriter ”Vi på
Saltkråkan”. Även den utspelar sig för övrigt på en ö, med en
intrig som är märkligt lik Sök vid nymåne. Nybloms bok kom ut
först.


Men läser inte också många av oss som vuxna om böcker för att det
inger oss trygghet?


Kerstin Ekman konstaterar i sin essäsamling Min bokvärld att det
är nutidsflykt hon ägnar sig åt när hon glider in i Herman
Melvilles Moby Dick. Jag citerar ”På 1840-talet när Melville
skrev om havet hade ännu inga tankfartyg läckt ut tjockolja,
ingen plast drev omkring på sjön, fragmenterades och sjönk neråt
för att slukas som osmältbar föda av valar, delfiner och andra
havsvarelser. Inga motorer bullrade och inga enorma turistfartyg
i flera våningar släppte ut sitt avfall i dessa till synes
oändliga vatten.” Slut citat.


Moby Dick är som bekant ingen munter bok, och det är inte heller
Kejsarn av Portugallien eller Jan Fridegårds En natt i juni, som
jag själv läst om som nutidsflykt. Bara det faktum att de
utspelar sig i en svunnen tid ger möjlighet till en stunds vila
från klimat- och miljöbekymmer. En trygghet så god som någon.


Men de flesta av mina omläsningar i vuxen ålder
handlar inte om trygghet. Jag har återvänt till Månen och
silverslanten av William Somerset Maugham, Det som en gång var av
Helena Granström och Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov
för att de varit omvälvande läsning på olika sätt. Mästerligt
skildrad mänsklig komplexitet; intellektuellt utmanande
existentiella frågor i skönlitterär dräkt; vildsint magisk
realism och samhällssatir. När jag sjunkit in i dem för andra
eller tredje gången har det fortfarande funnits mer tankeguld att
hämta, mer njutning att få.


Den ideala läsaren, menar Ekman, är just den som läser om. Efter
att en av hennes böcker gått som radioföljetong hör flera
personer av sig och berättar att de förstått boken på ett annat
sätt den här gången. Den första läsningen skedde för spänningen,
den andra ledde djupare.


Kerstin Ekman själv återvänder till bland andra Leo Tolstojs Krig
och fred, Thomas Manns Bergtagen, Emily Brontës Svindlande höjder
och Cora Sandels Alberte och Jakob. Hon läser dem mitt i natten
när hon inte kan sova och beskriver en djup och varaktig kärlek
till dem, en sådan man kan känna för en god människa eller en
älskad hund. Det är böcker med förtrollande språk och
underhållande intrig; böcker som förbryllar och böcker som hon
som författare återvänder till för att lära sig mer om
hantverket. Böcker som för varje omläsning ger nya perspektiv,
nya frågor och nya insikter.


En läsupplevelse formas alltid av berättelsen i
kombination med våra egna erfarenheter, känslor och tankar. Som
läsare stiger man aldrig ned i samma berättelse två gånger. Det
här kan vi gärna hålla i minnet när det kommer till läsning i
utbildningssyfte. Är det en litteraturkanon vi behöver, eller
fördjupning? Att läsa för att ha läst eller för att förstå och
utvidga vår tankeförmåga? Att läsa om är att vägra vara effektiv,
vägra prestera och vägra erövra.


Jag minns ännu hur min gymnasieklass fick läsa, och läsa om,
Gunnar Ekelöfs debutsamling Sent på jorden och hur vi tillsammans
tog oss allt djupare in i texten. Denna gemensamma vandring bland
Ekelöfs dikter är ett av mitt livs största läsupplevelser. Inget
skulle bockas av. I stället återvände vi till samma texter och
utforskade dem från nya
håll.          


Alla de böcker som fått ett kapitel i Kerstin Ekmans Min bokvärld
hör till det vi betraktar som höglitteratur: Homeros, Eyvind
Johnson, Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen, Charles Dickens, Moa
Martinsson, Doris Lessing, bland andra. Men inte läser väl
Kerstin Ekman bara om sådan litteratur? I bisatser nämner hon
Jerome K Jeromes Tre män i en båt och Agatha Christies 4.50 från
Paddington.


Vilken bok har hon läst om flest gånger, 4.50 från Paddington
eller Thomas Manns Bergtagen? Varför får den ena en helt egen
essä medan den andra nämns i förbigående?


Kanske kan hennes nästa bok handla om alla de böcker hon
återvänder till för att de ger henne tröst, trygghet och skratt
trots, eller kanske på grund av sin lätthet. Så som Adrian Moles
dagböcker av Sue Townsend både roat och lugnat mig sedan jag
läste de första delarna i tioårsåldern.


Adrian Mole har följt mig genom livet och varje omläsning är ett
besök inte bara i en för mig välbekant bokvärld utan också hos en
tioåring som satt lutad mot väggen i sängens fotända med en bok i
händerna och skrattade åt helt andra saker än en femtioåring.


Vissa, tyngre, böcker i min hylla är fulla av
understrykningar i olika färger. Alla är de mina, gjorda under
decennier. Som 40-åring ville jag markera andra rader än som
20-åring. Genom årtiondena talar jag inte bara med böckerna jag
läser om utan också med mig själv och den jag var när jag läste
förra gången och gången innan den.


Omläsningsböckerna är den bästa sortens vänner; de som hela tiden
öppnar nya skikt i en, men som samtidigt låter en minnas och
bevara den man en gång var.


Eva-Lotta Hultén, journalist och författare


Litteratur


Kerstin Ekman: Min bokvärld. Albert Bonniers förlag, 2023.