Läskramp – vi är många som förlorat förmågan att förlora oss själva

Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett
större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och
andras oförmåga att sjunka in i litteraturen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2018.


Att inte kunna skriva, det vill säga att vilja skriva men för
tillfället inte kunna det, är ett välkänt och lite uttjatat
fenomen – det kallas skrivkramp, och sägs vara en
författarens “värsta mardröm”. Författare som tystnat efter en
stor succé, till exempel Donna Tartt efter "Den hemliga
historien" eller Harper Lee efter "Dödssynden", får i princip
kultstatus tack vare det.


Något som det talas mindre om är läskramp, det drabbar dessutom
både författare och vanligt folk. Men googlar du det så hittar du
inte mycket, bara några bokbloggare som drabbats av det, kanske
är det en bokbloggares “värsta mardröm”, annars är det en
sällsynt icke-omskriven kramp. I alla fall på svenska.


För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och
ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom:
bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i
huvudet.


Det betyder inte att den oviktig. För dem som älskar att läsa är
läskramp värre än både hjärtsjukdomar och cancer, står det på
ordbokssajten Urban Dictionary. I en artikel i The Guardian från
2008 kan man läsa att 75 procent av engelsmännen har någon bok
liggandes som de läser i då och då men inte lyckas ta sig igenom.
Samtidigt är, eller var engelmännen, åtminstone 2008, de som
spenderade mest pengar på böcker.


Även här i Sverige säljs många böcker, men långt ifrån alla blir
lästa.


För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och
ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom:
bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i
huvudet.


Det ligger en fet hinna över texten som hindrar en från att
verkligen uppleva berättelsen. Man är utestängd. I digitala
srkiv- och läsgrupper efterfrågas med jämna mellanrum tips på
böcker som passar den som älskar att läsa, men fallit ur det.
Desperationen är påtaglig. Kanske har det börjat med att inga
böcker tillfredsställer en: allt man läser lämnar en likgiltig
eller till och med irriterad. Det är som ett förhållande som
dött, man vet att man älskade varandra men nu kan man inte känna
det. Men att skiljas från läsningen är en synd, inte ett
alternativ. Den som en gång älskat att läsa, kommer aldrig sluta
se sig som en läsare, utan bara som en läsare bestulen på sin
läsning.


Det borde inte vara något att få panik över, bara var tredje
vuxen svensk läser skönlitteratur varje dag.


Själv upplevde jag läskramp första gången någon
gång i slutet av tonåren, efter att hela barndomen och de tidiga
tonåren ha varit en så kallad bokslukare, läsning är vanligast i
åldersgruppen 9-14 år. Jag gick medieprogrammet med journalistisk
inriktning och därför var mina klasskamrater såklart också
läsande och skrivande personer. Den plötsligt upplevda
konkurrensen, att inte längre vara ensam om läsandet och
skrivandet, måste ha tagit bort det oskuldsfulla med
litteraturen. Nu fanns det titlar, hundratals, man borde läsa –
och förstå. Jag kastade mig inte över Dostojevskij eller Flaubert
bara för det, eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna
tävla med dem som verkligen läste och förstod. Min styrka låg
inte i att läsa snabbt, utan att försjunka i en ny värld. Men nu
gick inte ens det längre. Den där feta hinnan över sidorna
uppenbarade sig. Den som gör att man förstår meningarna, men inte
meningen. Och vetskapen om de böcker jag inte läste, la mörka
moln över de jag faktiskt läste.


För den som börjat se sin läsning utifrån blir läsandet snart en
egocentrisk akt: vad finns det för mig, mitt anseende, att hämta
här?


Man missar tjusningen med att läsa, och vad som kanske är själva
förutsättningen och även poängen med att läsa: att förlora sig
själv. “Läsandets tillstånd består i jagets totala utplåning”,
som Virginia Woolf skriver. Den där oskuldsfullheten, den som
barn har, suddas ut i samma sekund som vi ställer oss vid sidan
om oss själva och betraktar vår duktighet.


Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från
”Anna Karenina".


Och läskrampen har aldrig riktigt släppt för mig. Tolstojs "Anna
Karenina" har jag försökt läsa i sex år. Det värsta är att jag
tycker den är bra, jag blir bara så omotiverad när jag läst i
flera dagar och inte ens kommit en fjärdedel in. Jag tänker på
alla böcker jag går miste om att läsa under tiden. Och så läser
jag dem istället. Allt jag läst de senaste sex åren har varit
pausläsning från ”Anna Karenina".


Så jag läser ju en del ändå. Antagligen på grund av den starka
identitet som “läsare” alla före detta bokslukare går och bär på.
Att tvinga sig att läsa behöver inte vara dåligt, även om det kan
vara jobbigt, som att gå genom seg lera. Och den senaste tiden
tycks faktiskt min läslust ha börjat återvända efter tio år.
Därför hoppas jag slutligen kunna skänska lite hopp åt den som
drabbats av läskramp.


Ett par saker har varit avgörande för mig. För det första har jag
skrivit två böcker, det vill säga fått ur mig en del av vad jag
själv ville skriva och som kanske fyllde min hjärna så pass att
det inte fanns plats för några andra ord. Det är inte alla som
har möjlighet till det, eller ens vill skriva själva, men poängen
är att det hos alla med läskramp troligtvis finns något som
ligger och blockerar. En stress över något som borde, måste,
göras, och som läsningens kontrollförlust påminner en om. Då tror
jag att man ska lägga boken åt sidan och försöka göra det som
måste göras istället.


För det andra började jag läsa om andras
läsning. Jag läste Zadie Smiths "Changing my mind" där hon
förklarar sin fascination för Zora Neale Hurston, en författare
jag aldrig hade hört talas om tidigare fast jag kanske borde, jag
läste Sara Danius "Husmoderns död", där hon tar ens hand och för
en till en strand i Nice när hon är arton och läser Sartre, jag
läste Linda Skugges "40: Constant reader" där hon hela tiden
refererar till sin dagliga läsning: Barbro Lindgren, August
Strindberg, Paul Auster, Joan Didion, Rebecca Solnit, Joyce Carol
Oates, Jeanette Winterson.


“Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att
ha tappat kontrollen fullständigt” skriver hon.


Avundsjukt har jag sett dessa författare bli läsare och gå in i
andra världar, och jag har flytt in i deras läsning. Deras
fascination har inspirerat mig att precis som dem glömma mig
själv, ge mig hän åt fiktionen. Trots att den när man har nog med
sitt eget liv och vardag, inte verkar så viktig.


Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i
ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de
viktigaste egenskaperna


Siri Hustvedt skriver, i essän “Om läsning”: “Öppenhet inför en
bok är av avgörande betydelse, och öppenhet är helt enkelt en
beredvillighet att låta sig förändras av det man läser”


Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i
ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de
viktigaste egenskaperna, för vem vill förlora sig och riskera att
komma på efterkälken i livets race?


En annan väg att gå är ju att acceptera att man inte längre är en
läsande person, precis som merparten av alla andra vuxna
människor. Det finns ju tv-serier. Att sluta läsa är lika
enkelt som att öppna en dörr. Kanske kommer du inte ens att märka
att du egentligen stänger den.


Anna Axfors, författare