För den som bläddrar är hela universum inom räckhåll

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några
rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska
läsandets särart och skönhet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2020-06-18.


Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några
människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att
vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok.
Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja
titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak – den
franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami.


Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig
hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske
medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte
någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt
sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det
något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i
en fiktiv värld som skapats för länge sedan – medan resten av
världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de
sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma
läsare.


Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare
för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som
idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att
bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer
respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se
bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag
ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå,
slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste
några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny.
Tills jag hittade något som passade just den dagen – och gav mig
sedan hän åt läsningen från början till slut.


Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag
det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har
läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag
då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska
svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar?


För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som
står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna
orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka
till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa
dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara
vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut – så
länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över
en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga
böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem,
känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara
en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en
sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett
särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden.
Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en
dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García
Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och
guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag
istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från
sidorna.


Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för
bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa
Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel
diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara
några förstrukna rader – som jag bläddrar mig fram till.
Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och
slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå,
känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia
Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en
omtöcknad känsla, som om hon ”kröp fram ur ett spindelnät”. Eller
när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag
1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i
hundratal i deras kronor.


Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske
filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och
1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar – kompakt
mörka och illusionslösa – som när han på ett ställe konstaterar
att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det
viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så
bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att
bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen
under någon minut, innan man spottar ut den igen.


Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i
de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros
djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra
i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När
jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den
tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och
vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar
till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur
Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från
slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan
igen.


Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten
har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att
bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra
situationer – som under krig och förföljelse – när vi inte kan
vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken
vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma
sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig
en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men
det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när
inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig
sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de
darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting.


Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan
fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med
tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader
eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar
flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att
verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen
av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser.


Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske
tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när
man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer – som
kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är.
Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är
lätta, går knappt att urskilja – andra är tyngre och susande.
Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga
fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara
för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den
exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan –
och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i
Bryssel.


Henrik Nilsson, författare och essäist