Kan fasaderna skapa sämja i arkitekturstriden?

Idag återskapas fasader i gammal stil, men förstår vi egentligen
vad de dekorerade husen säger? Arkitekten Rasmus Waern
reflekterar över ornamenten i puts och gips som bokstavligen
hänger löst.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna


Fasader dras med ett tvivelaktigt rykte. Den som visar upp en
fasad, döljer något bakom den. Också inom arkitekturen, där
fasaden ju är en helt oundgänglig del, har idealet länge varit
att den ska födas ur själva strukturen. Är denna tillräckligt
intressant behövs ingen fasadgestaltning. Men det är få hus som
förärats en så intressant stomme att utsidan ritat sig själv.
Fasaden var därför länge arkitekturens huvudnummer.


Idag återskapas också några av de fasader som i mitten av det
förra seklet rensades på allt utanverk. För det hörde länge till
god ton att begära om inte rivning, så åtminstone en rejäl
avhyvling av den puts och gips som försökte spegla renässansens
och barockens djupa ornamentik. Man förstod helt enkelt inte vad
grannlåten från det hatade 1800-talet skulle vara bra till. Nu
ser vi på denna tid med större respekt, men frågan är om vi för
den sakens skull förstår oss på dess fasader.


På den förr så överdådiga Stureplan i Stockholm
börjar dekoren nu ta tillbaka terrängen. En rekonstruerad fasad
avtäcktes våren 2023 och fler står på tur. Att husen återfår sina
fasader är en välgärning, men de politiska ambitionerna gör idag
inte halt vid rekonstruktioner. I många kommuner, ja också
internationellt, förväntas också nybyggen svara mot klassicismens
ideal. Detta är lättare sagt än gjort. Dels för att vi inte
bygger hus på samma sätt som förr, men också för att det
ornamenten manifesterade är främmande för oss. Ändå, eller kanske
just därför, fortsätter den förmoderna arkitekturen att locka.


Det här är inget att förvånas över. Den europeiska staden så som
vi fortfarande känner den, formades till stor del kring förra
sekelskiftet. Det var den dittills mest kraftfulla vågen av
urbanisering världen sett och den drog fram i takt med industrin.
Klassiska fasader blev civilisationens sinnebild.


Att klassicismen satte tonen berodde på att
arkitekturutbildningen på École des Beaux-Arts i Paris var
mönsterbildande, och staden bevisade gång på gång sin status som
1800-talets huvudstad. Dessa hus och stadsrum, med gator lika
breda som husen var höga, satte normen för Europas växande
storstäder. London, som hellre byggde uppförstorade radhus längs
vindlande vägar, fick aldrig samma inflytande, trots det
brittiska imperiets oerhörda makt. De parisiska principerna tog
plats också bortom sina ursprungliga förutsättningar. Grunda, så
kallade franska balkonger, tillkom exempelvis för att förhindra
skador på husen då högt lastade vagnar tog sig fram på smala
gator. Men idén fick snabb spridning, liksom tanken om en
enhetlig stadsbild som frukten av tydliga regelverk. 


Omvandlingen av Paris under mitten av 1800-talet
var det största stadsomvandlingsprojekt världen dittills
skådat.  Aldrig tidigare hade heller en stad smyckats med så
mycket skulpturer. Även om den progressiva konsten gjorde vad den
kunde för att ta avstånd från den cancansprittande nybarock som
vällde fram över fasaderna, gick den inte att bortse från.
Ornamentiken blev också ett redskap i länder med behov av att
hävda sin självständighet. Såväl i Finland som i Ungern bars den
nationella särarten fram av arkitekturen när länderna
reste sig mot rysk eller österrikisk överhöghet. Motståndet
skapade säregna modeller av den europeiska staden.


Arkitekturens varianter berättar om Europas historia, men också
om dess geografi och geologi. Den som sett Tallinns fasader i
kalksten och granitbjörnarna i Helsingfors har också fått en
blick in i både berggrund och i en kulturhistoria som går bortom
det pittoreska. Husens ornament är tysta men närvarande
följeslagare på vandringar genom städer som byggdes för att
betraktas. Värdet i arkitekturen berodde på hur spirituellt
arkitekterna gav de stumma byggnadsmaterialen liv.


Den svenska arkitekturen har aldrig uttryckt den självhävdelse
som präglat länder vilka klämts mellan sköldar. De skulpturer som
Tessin planerade för att kröna Stockholms slott kom till exempel
aldrig till utförande. Det lågmälda uttrycket har sedan dess
varit en följeslagare i svensk arkitektur, men varken sparsamhet
eller funkis tog kål på dekorationerna. Det var snarare
1950-talets rationalism och det industrialiserade byggandet som
satte ornamenten åt sidan.


Också ointresset för berättande fasader har sin historia.
1800-talets idealism firade sin sista stora triumf vid
världsutställningen i Paris år 1900. Därefter dog den, för att
senare återuppväckas av fascistiska och kommunistiska diktaturer.
Detta faktum gjorde den därefter länge fullkomligt obsolet,
vilket bidrog till att den revs bort. Arkitekturhistorikern John
Summerson skrev 1941 att arkitekturen, med vissa svårigheter,
frigjort sig från ornamenten men inte från rädslan för ornament.
Orden är ännu aktuella. Det är svårt att upprepa en ornamentik
som i grunden syftade till att berätta något. Det är inte bara
bildspråket som fattas, utan också en vilja att påstå något
bortom självklarheter. Detta är dagens fastighetsbransch sällan
särskilt intresserad av.


För att se vad våra städer har och saknar,
behöver vi se på andra. I en stad som Budapest bjuds vandraren på
säregna berättelser. De gamla husen är fyllda med politiska,
humoristiska, erotiska, religiösa eller bara pretentiösa
signaler. Hur staden förmådde att skapa ett sådant överdåd av
gatuunderhållning är häpnadsväckande i sig.  Men risken är
att denna stadsbild som länge varit Storstadseuropas emblem,
inte har många år kvar. Ornamenten i puts och gips hänger
bokstavligt talat löst, och sedan de en gång statligt ägda husen
i forna öst sålts ut lägenhet för lägenhet, tar ingen längre
ansvar för utsidan. Lämnar figurerna fasaderna finns det inte
mycket kvar. Kostnaden för att återskapa så pass enkla fasader
som de vid Stureplan, gör det tydligt att rekonstruktioner aldrig
kommer kunna bli ett storskaligt alternativ. Husen måste räddas
medan de ännu står upp. Det gäller förstås inte minst de i
Ukraina.


Att rädda dekorerade fasader kan också väcka insikter om
innebörden i dessa valv och profiler. Då hamnar man snart i
kroppens betydelse som förebild. Den gamla ornamentiken var mer
eller mindre tydliga abstraktioner av den mänskliga kroppens
kontur, dess balans, proportioner och karaktär. Detta skulle
också den nya arkitekturen kunna visa.


Att husen ska bekräfta oss är ingen orimlig
begäran. Kanske skulle heroiska idéer om fasaden som en onödig
mask och konservativa förväntningar på en ny årgångsarkitektur
kunna mötas i en gemensam strävan efter fasader som bjuder på ett
slags mänskligt sällskap. Det vore något för arkitekturen att
berätta om. För alla vill nog att städer ska vara både
spirituella och egensinniga.


Rasmus Waern, arkitekt och arkitekturhistoriker