Hämnden sitter djupt i den mänskliga kulturen

Det tycks inte finnas några hinder för den som är beredd att ge
igen. Michael Azar reflekterar över hämnden som överlevare och
förgörare.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det är den 13 mars, 1940. Vi befinner oss i centrala London.
Udham Singh, en fyrtioårig indier från Punjab, har planerat sin
hämnd i mer än tjugo år. Nu ska det äntligen ske. I just denna
stund är han så nära sin fiende att han enkelt kan sätta en kula
i honom. Udam Singh avfyrar sitt vapen och snart ligger måltavlan
– Michael O’Dwyer – livlös på marken.


Under rättegången förklarar Udam Singh att mordet var en
vedergällning för den brittiska kolonialmaktens massaker på
hundratals civila i staden Amritsar, den 13 april 1919. ”Han
förtjänade det”, säger Singh. Som britternas tidigare guvernör i
Punjab var det Michael O’Dwyer som låg bakom beslutet att mörda
oskyldiga män, kvinnor och barn.


”Jag har varit ute efter hämnd i tjugo år. Och nu har jag
äntligen fått den!”


La vendetta, oh, la vendetta!


”Hämnden, ah, hämnden!”, sjunger don Bartolo i Mozarts Figaros
bröllop.


Begäret efter hämnd är i sanning en mäktig drivkraft. Det tycks
inte finnas några hinder för den som är fast besluten att ge
igen. Tjugo år är i sammanhanget inte särskilt lång tid.


I hämnarens inre värld kretsar allt kring den
handling som en vacker dag ska återställa den ordning som en gång
vridits ur led. Blod ropar på blod. Först genom fiendens död kan
den förorättade försona sig med världen. Hämnden är ljuv, som man
brukar säga. Den är rentav ”sötare än honung”, för att tala med
Homeros.


Udam Singh är en Achilles, en Elektra, en Hamlet. Han är bara en
av alla dessa oräkneliga gestalter som betalar sin skuld mot
dräpta släktingar och vänner genom att tvinga ner deras bödlar i
underjorden. Och så kan det fortsätta – utan ände. Ibland kan det
räcka med en enda droppe blod för att hämndens smitta ska slita
sönder hela samhällen.


Nej, det är ingen lätt uppgift att sätta punkt för en blodsfejd
när den väl tagit fart. Statsmakterna har genom historien försökt
reglera våldets excesser genom att kräva ensamrätt på
våldsanvändningen. Mot släkternas och gängbildningarnas förmodat
irrationella och ändlösa våld ställer de den sublimerade hämnden,
den exakt utmätta hämnd som består i en precis likvärdighet
mellan offrets och förövarens smärta. Eller som det heter i kung
Hammurabis välkända lagar, formulerade i Babylonien för snart
fyra tusen år sedan:  


”Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga;
om någon slår sönder en annans lem, då skall man på honom slå
sönder hans lem; om någon slår ut en annans tänder, då skall man
på honom slå ut hans tänder.”


Och så vidare.


Problemet är naturligtvis att sådana eleganta ekvationer sällan
låter sig göras. Om någon dödar en medborgares barn – bör
staten då också utplåna mördarens barn?


Och vad händer om det tvärtom är staten själv som kastar den
första stenen – såsom den brittiska kolonialmakten gjorde i
Amritsar och på så många håll?


Än svårare att beräkna är de kränkningar som slår mot
människohjärtat. Hur viktar man de osynliga stenar som skymfar en
människans namn, självkänsla och anseende?


Tänk bara på Medeas själsliga plågor i Euripides klassiska drama.
Den man som hon offrat allt för, Jason, beslutar sig
plötsligt för att förskjuta henne för en annan kvinna och ett
annat liv. Till en början förefaller Medea tyna bort i sorg och
uppgivenhet. Men snart grips hon av hämndens lika livgivande som
dödsbringande raseri. Hon tänker inte gå under i tysthet. Buren
av ett oförsonligt hat angriper hon sin forna kärlek där det
smärtar honom som mest: Medea dödar inte bara Jasons nya
maka, utan även de två barn hon själv tidigare fött honom.


Så mycket för principen om öga för öga och tand för tand.


Allt våld kan givetvis inte förklaras genom
hämndens måttlösa dialektik – men det är ändå gåtfullt att
så många av de stora filosoferna, historikerna och sociologerna
negligerar en verklighet som litteraturen, konsten och filmen
alltid placerat i centrum.


Så intensiv tycks den mänskliga hämndfebern vara, att den även
spiller över på just de som ibland antas kunna rädda oss från den
– gudarna. Inte ens himlens herrar verkar kunna vända andra
kinden till när det väl kommer till kritan. Om vi inte lyckas
straffa våra plågoandar här på jorden bönfaller vi de eviga
makterna att lösa saken åt. Och det med råge. Vilken outsläcklig
hämndlystnad döljer sig inte bakom den religiösa idén om ändlösa
helvetesstraff!? 


Somliga menar att det trots allt finns vissa grupper av människor
som inte drivs av simpla hämndbegär – och att just dessa
därför kan befria oss från hämndens bittra våldsspiraler.
Proletariatet har inte något eget att värna, säger man till
exempel ofta inom marxistisk tradition. När de förtryckta
massorna reser sig mot sina förtryckare handlar det aldrig om ren
och skär vedergällning, utan om en kamp för hela mänsklighetens
väl och ve.


Tyvärr finns det inte mycket stöd för en sådan
förhoppning. Kanske måste man tvärtom medge att det hör till vår
natur att vara både lättkränkta, långsinta och snara till hämnd.
Ur ett kortsiktigt evolutionärt perspektiv är det å andra sidan
kanske precis så det måste vara. Den som helt saknar förmågan att
slå tillbaka riskerar förvisso att snabbt duka under för
fientliga grannar. Och sådana finns det ju uppenbarligen gott om.


På längre sikt riskerar emellertid hämndens honung att förvandla
jordelivet självt till ett helvete. Risken är nämligen
överhängande att det är just vårt behov att skydda oss från
varandra som en dag ska driva oss alla över stupet.


Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria