Fotnoterna visar vägen till evigheten

Kommentaren är inte bara ett redskap för att förtydliga,
komplicera och bygga ut litteraturen. Mattias Hagberg menar att
dessa förklarande tillägg rymmer en åskådning med existentiella
konsekvenser.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


När Dante Alighieri år 1294 presenterade sina dikter om den
älskade Beatrice var det med en litterär gest som skulle få
långtgående konsekvenser. I ”Vita nuova” prövade han ett nytt
sätt att uttrycka sig – självkommentaren. Samlingen bestod inte
bara av poesi, utan framför allt av en serie noggranna
utläggningar kring dikternas tillkomsthistoria och innehåll. Det
var som om Dante genom sina kommentarer auktoriserade sin egen
diktkonst, samtidigt som han lät den ta plats bland de stora
antika och medeltida texterna – texter som vid denna tid alltid
åtföljdes av en omfattande sidolitteratur i form av lärda
utläggningar, inte sällan insprängda i själva originaltexten
eller i dess marginaler.


I ”Vita Nouva” berättar Dante om sin ungdoms
kyska kärlek till grannflickan, och om denna kärleks sublimering
till poesi. Det går att betrakta detta verk som ett tidigt
exempel på autofiktion. Med kommentarens hjälp iscensätter Dante
en litterär historia som skickligt och lekfullt balanserar mellan
fakta och fiktion. Det är inte konstigt att en del har velat
utnämna honom till världens första författare. Dante klev rakt in
i litteraturen, in i själva texten, på ett sätt som nästan ingen
annan gjort tidigare.


Sett från denna vinkel framstår Dantes tilltag som ett slugt
litterärt grepp för att stärka sin egen image. Med valet av
kommentaren som litterär strategi gav han dikterna en tyngd de
knappast fått annars.


Men det går också att se på Dantes djärva tilltag som något mer
och något större. Med sin intrikata konstruktion skapade han ett
litterärt klangrum som öppnade dikten mot evigheten.


För att fullt ut förstå vad Dante – och andra som arbetat i samma
anda – gjorde kan det vara värt att ta en omväg via den rabbinska
judendomen.


 


I Talmud, den judiska kommentarslitteraturens epicentrum, finns
ett berömt citat som tillskrivs rabbinen Hillel: ”Det som är dig
själv förhatligt ska du inte göra mot din nästa. Det är hela
Torahn. Allt annat är kommentarer. Gå och läs!”


Ja, kanske kan man sammanfatta hela den rabbinska
tolkningstraditionen just så enkelt; det är inte systemet utan
kommentaren som är den legitima formen för ett närmande till
sanningen. En spricka eller en oklarhet i en urkund är aldrig en
brist utan en möjlighet, en väg framåt i en evig, och ibland
konfrontativ dialog. Författaren Amos Oz har sammanfattat denna
etiska och kunskapsteoretiska hållning i ett citat som tål att
upprepas: ”Judisk kultur heligförklarar oenigheten i himlens
namn.”


 


Nu kan man i och för sig invända att den
litterära kommentaren har en dubbelnatur. Den kan, som i det
judiska tänkandet, fungera som en expansion av texten, som ett
litterärt arbete i sin egen rätt. Men den kan också fungera som
ett fängelse, som ett litterärt tilltag med enda mål att låsa
fast texten vid en enskild och auktoritativ tolkning.


Psykoanalytikern och essäisten Mikael Enckell har en gång hävdat
att skillnaden mellan judendomen och kristendomen står att finna
i just detta förhållande.


I samlingen ”Själen som vägrade krympa” för han fram idén att det
judiska tänkandet alltid har präglats av en inställning som
betonar ”både och”, medan det grekisk-kristna tänkandet fastnat i
en rationalistisk diskurs där saker alltid är ”antingen eller”.


Mikael Enckells tes är problematisk eftersom den är just så
kategorisk som han vill undvika att vara. Men samtidigt bär den
ändå på en fungerande, om än idealiserad bild, som det kan vara
värt att dröja vid. Den judiska kommentarslitteraturen, med alla
sina tusentals sidor med oavslutade utvikningar, diskussioner,
debatter och betraktelser, utgör en vacker och konkret
manifestation av ett tänkande i rörelse och dialog. Det räcker
att bläddra i den stora kommentarssamlingen Talmud för att inse
vidden av denna öppenhet. Varje uppslag är redigerat så att man
förstår att diskussionen expanderar i alla riktningar.


Men även Dante, som i högsta grad var en kristen författare, rör
sig mot samma öppenhet. Hans texter ger aldrig intryck av att
vara slutna enheter. I ”Vita nuova” heter det till och med att
han överlåter åt ”någon annan kommentator” att fortsätta arbetet.


 


Walter Benjamin, kanske den moderna författare och tänkare som
mer än någon annan gjorde kommentaren till sitt litterära
verktyg, betraktade konsten och litteraturen som ett
”reflexionsmedium”, som ett ting öppet för ändlösa kedjor av
tolkning och omtolkning. I sitt första större verk, ”Begreppet
konstkritik i den tyska romantiken”, gick han till och med så
långt att han påstod att den tolkande kommentaren är det som
realiserar konstverket, som får det att bli till.  


Ur denna tanke utarbetade han ett högst individuellt skrivsätt
som kombinerade citat, tolkning och kommentar till en helhet som
aldrig blev helt sluten, eller för den delen avslutad. Målet för
Benjamin var inte en text som naglade fast sanningen, utan
snarare, precis som för talmudisterna, lät den stå öppen mot
oändligheten.


Man kan säga att även han, på sitt alldeles egna sätt, ville
”heligförklara oenigheten i himlens namn”.


 


Om Benjamins förhållningssätt till kommentaren
var djupt allvarlig har andra, likt Dante, närmat sig formen på
ett mera lekfullt sätt. Vladimir Nabokovs ”Blek låga” är i dag en
postmodern klassiker som skickligt utnyttjar kommentarsgenrens
alla möjligheter. Romanen, om man nu ens kan kalla den en roman,
utgörs till nästan nio tiondelar av kommentarer till en fiktiv
dikt, kommentarer som snabbt förvandlas till en högst personlig,
för att inte säga bisarr, tolkning av den ursprungliga texten.


Samma sak händer i Dag Solstads ”Arman V. Fotnoter till en
outgrävd roman”, med enda skillnaden att vi här saknar
originaltexten och får nöja oss med författarens anmärkningar. I
fotnot nummer 70 heter det till exempel: ”I den osynliga romanen
kan man tänka sig, jag gör i alla fall det, att om dessa oskrivna
rader, som denna fotnot är en fotnot till, hade grävts fram och
ut skulle det ha visat sig några meningar nu som hade ett helt
annat tonläge, en helt annan dramatik, förtvivlan, ja
undertryckta känslor, än vad som här uttrycks i denna fotnots
nyktra markeringar…”.


Ja, tydligare än så kan nog inte kommentarens litterära kraft
sammanfattas. Fotnot nummer 70 pekar mot evigheten. Den osynliga
romanen kan innehålla precis vad som helst. 


Mattias Hagberg, författare och skribent