Därför uppfanns rullväskan så sent

Rullväskan duger inte symbol för lycka eller olycka. Thomas
Steinfeld belyser den djupa skillnaden mot den klassiska
resväskan.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Om det någon gång skulle skrivas en historia om den moderna
konstens mest använda föremål, så skulle den handla om resväskan.
Inte den moderna sorten, den som har hjul, så att man kan dra den
efter sig som en följsam hund, utan den gamla, fyrkantiga
resväskan, den som tillverkats av någon sorts härdad kartong som
klätts med plast eller läder, den som har ett handtag, två
snäpplås och kanske ett snöre bundet runt mitten. En hel vägg av
sådana väskor kan beskådas på ett museum i Gdansk, som är
tillägnat minnet av andra världskriget, en hög av sådana väskor
ligger i “Mémorial de la Shoah“ i Paris, och i Liverpool finns
ett konstverk bestående av väskor i betong, till åminnelse av
alla som lämnat staden, mestadels för USA. Och så kan man
fortsätta, med hundratals exempel från konsten, men också från
litteraturen. Vad vore Karl Rossmann, hjälten i Franz Kafkas
ofullbordade roman ”Den försvunne”, även känd som Amerika, utan
sin resväska? Och vilket slags väska hade „the Rolling Stones“ i
sinnet, när de år 1971 framförde: “Well, I followed her to the
station, with my suitcase in my hand”, i en låt som bär titeln
“Love in Vain” och som ursprungligen sjöngs av bluesmusikern
Robert Johnson? “Jo, jag följde henne till stationen, med min
resväska i min hand.“


Väskan, som måste bäras, är en symbol för själva resan, både den
lyckliga och den olyckliga. I den lyckliga versionen bär den
klistermärken från hotell i fjärran länder, och skrapmärkena
berättar om allehanda äventyr som berikade livet. I den olyckliga
varianten står resväskan för flykt och fördrivning, för de få
ägodelar som möjligen kunde räddats ur en förstörd tillvaro, för
nöd och förtvivlan.


Båda varianter förenas i sin melankoli, men också i det att de
uppstod i samband med resans mekanisering. På den gamla tiden,
när man reste med en droska, red på en häst eller gick till fots,
hade man inga resväskor, utan olika säckar, och för de större
förflyttningarna användes kistor. Resväskan kom med tåget, den
följde med bilen – och så förblev det, så länge de mer välmående
kunde ropa till tjänstefolk och de fattiga inte hade något annat
val än att bära väskan själv. Rullväskan uppfanns först under
sjuttiotalet, och de dröjde flera decennier innan den blev
populär, inte minst för att den i början brukade tippa åt sidan.
Rullväskan blev dock aldrig ikonisk, som den gamla väskan, den
rektangulära med handtag och lås.


Men hur kunde det dröja så länga innan
rullväskan tog över? En väska som bär sig själv – idén är ju
lysande men knappast hisnande innovativ. Väskan fanns, hjulet
fanns. Men rullväskan blev en av de där uteblivna uppfinningarna,
de man tycker att någon borde ha tänkt på, men inte gjorde. Som
stigbygeln, som varken de gamla grekerna eller romarna kände
till, så som lien, som uppfanns först under medeltiden, så som
hjulet, som nådde den amerikanska ursprungsbefolkningen först med
den europeiska kolonisationen? Det har sagts att den burna väskan
var ett uttryckt för ett samhälle dominerat av män. De förmådde
att bära väskan, de förväntades att kunna bära sitt öde själva.
Kvinnan däremot behövde hjälp med den tunga lasten. Och så ansågs
rullväskan vara ett feminint redskap. Insikten bär dock inte
långt, inte bara för att det fanns stora och små resväskor, inte
bara för att också männen insåg rullväskans fördelar, utan
framför allt för att den burna väskan och rullväskan har olika
ursprung: Den första modellerades efter skåpet, den andra efter
säckkärran.


Den burna väskan står för ett undantag. Hela tillvaron skall
rymmas i en låda, I förminskad form, med en mer eller mindre
strikt begränsning av det nödvändiga och enbart för en begränsad
tid. Den franske konstnären Marcel Duchamp skapade under sena
trettiotalet „la boîte en valise“, en resväska som innehöll små
reproduktioner av alla verk som han hade arbetat med. Denna låda
är ett mönster för alla burna resväskor, de lyckliga liksom de
olyckliga. Annorlunda är det med rullväskan. Den står inte för
ett undantag, utan för mobiliteten själv. Den formar en enhet med
människan, gemensamt vandrar, går, springer de genom flygplatser
och tågstationer, hotellhallar och konferenslokaler med väskan
släpandes efter sig med den ena handen och mobiltelefonen i andra
handen. Eller är det tvärtom, så att rullväskan puttar människan
framför sig, över släta stengolv, asfalt och mattor? Ty också
underlaget tillhör rullväskans symbolik: Den fungerar bara på
banade vägar, bara på ställen, som har byggts för att användas av
otaliga i ohindrade framfart. Varje försök att dra en rullväska
över kullerstensgator, grusvägar eller till och med över en
gräsmatta mynnar ut i ofrivillig komik. Övergången från den burna
väskan till rullväskan är därför inte bara ett ergonomiskt
framsteg eller ett uttryck för en förändring i förhållandet
mellan könen. Den är ett tecken på att själva tillvaron
förändrats, för en stor del av mänskligheten.


Den gamla resväskan hade en motpart. Den var
hemmet, och den oändliga sorgen som ligger i de många konstverken
som består av väggar eller högar av gamla väskor grundar sig i
vetskapen att de som en gång ägde dessa medtagna föremål, hade
förlorat sin plats i livet. Rullväskan saknar en sådan motpart.
De står för en livsform där resan och uppehållet går in i
varandra, utan avbrott eller paus. Var man än är, så är man redan
nästan borta, och vart man än kommer, så når man aldrig dit. Och
så fortsätter det, från ort till ort, från station till station,
från land till land, i en ström utan strand. Ty människan med
rullväskan är aldrig ensam. Den är enbart en del av en gigantisk
rörelse av likartade nomader, som alla drar sin bullrande
tillvaro med sig. Aldrig kommer rullväskan i hårdplast att
utvecklas till ett konstens favoritföremål så som den gamla
resväskan blivit. Den duger inte som en symbol för lycka eller
olycka, för hopp eller förtvivlan. Den får inte ens skrapmärken,
för att inte tala om bucklor, och när den går sönder, så knäcks
den med en gång, i stället för att långsamt falla isär så som den
gamla resväskan gjorde, som ett tecken också för hur minnen blir
suddiga ju längre tiden går.


“Tonight I’ll be staying here with you”, sjöng Bob Dylan någon
gång I slutet av sextiotalet, på ett album med titeln “Nashville
Skyline“, “ikväll skall jag stanna här med dig”. Texten börjar
med att sångaren slängar sin resebiljett ut genom fönstret, sedan
följer resväskan. Aldrig skulle han gjort detsamma med en
rullväska.


Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap