Postminne – när andras sår blöder i våra liv

Ett trauma sätter inte spår bara hos den som upplevt det, utan
kan prägla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över
fenomenet som kallas postmemory, eller postminne på svenska.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2023-01-19.


Fotoalbumets pärmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita
familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vänder på det.
Baksidan täcks av text som strukits över med täta cirklar och
streck av blå kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som
förflyttar mig närmare. Långsamt drar jag luppen över det blå
klottret, som likt tusenåriga svårtydda inskriptioner på
pergament, får mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar
fotografiet för min far. Berättar att jag vänder på varje
fotografi. Minnen är alltid i kris, säger han. Texten förblir
omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i
albumet. Människorna här är borta men deras spår kvarstår. 


Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations
förhållande till det personliga, kollektiva eller kulturella
trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar här om
upplevelser som denna senare generation “minns” endast genom
berättelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts så
djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig själva
enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia
University som formulerat begreppet. Förledet “post” ska inte
tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet
och att vi upplever det som historia. Nej, tvärtom reflekterar
“post” här att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer
och människors medvetanden och på så vis blir ett slags gemensamt
upplevd biografi. 


Hirsch utgår från Förintelsen i sin analys men
menar att postminne kan uppstå i många olika sammanhang där
traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en
familj, men familjeband är inte nödvändigt för att postminne ska
uppstå. Vad som är av betydelse är att kunna identifiera sig med
den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för
traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre
generation, också bortom släktskap. Förutsättningen är att där
finns en länk till ett kulturellt eller nationellt trauma som
skapar känslan av att “det kunde ha varit jag”. 


Till skillnad från minnen relaterade till posttraumatisk stress
rör det sig således inte om lagrade och faktiska minnen, utan om
ett slags “icke-minnen” överförda genom “kroppens språk”. Alltså
minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som
skapats av tystnad snarare än tal och av det osynliga snarare än
det synliga. Postminne är att ärva ett stumt och okänt förflutet.
Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat – som
att ha en “främmande kropp” i psyket som begär att få bli
förstådd. 


Att växa upp med överväldigande postminnen gör att de egna
erfarenheterna riskerar att trängas undan och därmed kan en
person indirekt formas av traumatiska händelser tidigare
generationer upplevt. Med Hirschs ord “händelserna
inträffade i det förflutna men deras effekter fortsätter in i
nuet”. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: “Enligt de flesta
/ definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina /
har merparten av mitt liv / tillbringats där.” Postminne är att
“minnas” sina föräldrars minnen som vore de ens egna
erfarenheter. Att minnas deras sår. 


Förefaller det dunkelt? Det är för att det är det. Det mänskliga
minnet är ett landskap som till stora delar fortfarande är dolt
och fyllt av hemligheter.


Muntliga och skriftliga berättelser lämnar spår
men fotografier gör något mer. Fotografiet är en miniatyr av
verkligheten säger författaren Susan Sontag. Filosofen och
kritikern Roland Barthes menar att fotografiet ständigt bär med
sig sitt motiv. Det är ett närvarobevis och ger därmed ett löfte
om tillträde till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: “En
sorts navelsträng, som förbinder det fotograferade tingets kropp
med min blick: även om jag inte kan ta på det blir ljuset här ett
köttsligt element, en hud som jag delar med den som har
fotograferats.” 


För Hirsch är fotografiet postminnets främsta medium. Fotografier
som överlever trauman, som överlever personerna på bilden,
besitter en sällsam förmåga att verka som spöken som hemsöker
nuet menar Hirsch. De visar oss att gränsen mellan de döda och de
levande i själva verket är mycket tunn. Vi tittar på personerna
och de tittar tillbaka. Vi förmår inte lämna varandra i fred.


Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi
representerar ett bestämt ögonblick. Fotografiet säger det var.
Det var en gång ett krig. Det var en gång en familj. Det var en
gång en far som i en hastig flykt valde att ta med ett
fotoalbum. 


Fotografier gör mer än att visa scener och erfarenheter från det
förflutna, de frigör sig från sin, till synes, tvådimensionella,
stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berättelser menar
konsthistorikern Jill Bennett. Vittnesmål som går under huden,
berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i
neurologi, beskriver våra synupplevelser som något fysiskt – det
vi känner i våra kroppar när vi ser någonting. När vi tittar på
fotografier söker vi mer än information. Vi tittar för att bli
“träffade”, “sårade” och “chockade”. Vi tittar för att vi knyter
an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med
liv. 


Fotografiet får även en symbolisk roll. Det refererar till
betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem,
tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och
som blöder från en generation till en annan. 


Därför finns en länk mellan fotografi och kropp som möjligen
förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som
kom före och dem som kom efter.  


Konst som har sin utgångspunkt i den tidigare generationens
trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. När
postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de
“arbetas igenom” för att åter tala med Freud. Inget kan såsom
konsten uttrycka sammanblandningen av närvaro och frånvaro, nu
och då, liv och död, ambivalens och begär. Allt det stoff som
postminnen består av. Kanske kan, genom konsten, postminnen
bearbetas. 


Jag trär på mig de vita tunna handskarna, tar
fram fotografiet och lägger det varsamt med baksidan mot
skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens
kontrast. Jag förändrar brännvidden och kommer sakta närmare.
Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstäver och
ett årtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nära men
jag kommer inte fram. Från originalfotografiet skapar jag en ny
papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av
blått bläck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort
de sista synliga spåren av ord. Minnen är alltid i kris.


Nazanin Raissi, psykolog och konstnär


Litteratur:


Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. Översättning: Mats
Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige. 


Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and
contemporary art. Stanford University Press. Stanford,
California. 


Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships.
W.W. Norton & Company. New York City, New York.


Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. Översättning: Per
Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.


Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative
and postmemory. Harvard University Press. London, England.


Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing
and visual culture after the holocaust. Columbia University
Press. New York City, New York.


Sharif, Solmaz. (2017). Look. Översättning: Ida Börjel och
Jennifer Hayashida. Rámus Förlag. Malmö, Sverige.


Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London,
England.