Fotografins och selfiens historia är tätt sammanknutna

Selfies, turistfotografier och snapshots. Fotokonstens
framgångssaga tycks bygga på människans lättja och behov av
kravlöshet. Pontus Kyander funderar på vad som syns i bilderna vi
tar i flykten.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2022-04-11.


Cogito ergo sum hävdade filosofen Descartes. Jag tänker, alltså
är jag. Så kan bara den säga som inte har ett eget Instagramkonto
och aldrig rört en selfiepinne. Numera tycks det existentiella
tvivlet ha flyttat bort från tanken som medvetandeakt. Istället
handlar det om att synas för andra: du finns, för du är sedd. Och
inte bara du själv, utan också ditt vinglas i motljus vid
Medelhavet, eller ditt härliga smørrebrød på lunchrestaurangen i
Köpenhamn. Det blir så fint på bild, och det är så lätt. Låter
det banalt? Som en ”fotografins olidliga lätthet” – för att
travestera enboktitel av Milan Kundera – när mönstret upprepas om
och om på sociala medier?


Det var inte så länge sedan som varje fotograf var tvungen att
tänka en gång extra före det avgörande trycket på utlösaren. Ännu
på 90-talet var det fysisk film i de flesta kameror. Varje film
rymde som mest 36 futtiga bildrutor. Åter hemma låg
överraskningarna på lut i filmens stålkapsel. Ibland hade allt
hakat upp sig på någon teknisk fadäs, bilderna var kanske
suddiga, felexponerade eller filmen helt blank.


Ännu värre var det i fotografins barndom. Fotograferna hade stora
stativ och bälgkameror som drogs ut som dragspel för att få rätt
exponering och skärpa, och de fotograferade på dyra glasplåtar,
en bild i taget. Fotografen under ett svart dok kunde bara
någorlunda se om bilden var skarp, och att exponeringens längd
blev rätt byggde lika mycket på skicklighet som på en from
förhoppning. Lätt var det inte, men fotografins olidliga lätthet
har ändå en förhistoria.


Jag bläddrar i en bok om finlandssvenska resenärers fotografier
med titeln Med kamera och koffert. Resefotografier före
massturismen (SLS, 2021). Jag fascineras av hur kameran snart
blir ett förmöget för att inte säga aristokratiskt tidsfördriv,
men också en syssla med kvinnliga förtecken. De finlandssvenska
adelsfruarna och -fröknarna fotograferar från sina
vintervistelser i Sydfrankrike, den nygifta baronessan släpar med
sig stativ och bälgkamera på inspektionen av sina plantager i
Indonesien. Vindsvepta står damerna på stranden under kamerans
fladdrande dok, i Indonesien står inte bara plantagepersonalen
och tar emot, cheferna i vitt linne, arbetarna i bakgrunden med
mörka grövre kläder. Där står även en hel blåsorkester. Bilden är
suddig och glasplåten har spruckit. Här öppnar sig en värld av
motsägelser: ett klassamhälle där aristokratin ännu har företräde
och ett resande präglat av kolonialismens ekonomi och perspektiv
på världen; men också ett område, fotografin, där kvinnans
gradvisa emancipation blir synlig.


Historiens första selfie togs förmodligen av amerikanen Robert
Cornelius 1839. Det tog 15 minuter att exponera ett blekt
porträtt av en man med besvärad blick och rufsigt hår.
Fransmannen Hippolyte Bayard tog året efter en bild på sig själv
som drunknad. Bilden var en hämnd för att landsmannen Daguerre
fått erkännande och pension för fotografins uppfinnande, men inte
han själv. Bayard var med full rätt arg, och därför säkert
omedveten om att han just uppfunnit en fotografisk genre.


Själviscensättningen är en genre där kvinnliga fotografer
excellerat. Claude Cahun laborerade med könsgränserna på
1930-talet, och i vår närtid blev Cindy Shermans bilder krönet på
genren. Hennes filmstillbilder till filmer som aldrig existerat
blev ett genombrott, och hon fortsatte med en lång rad
iscensättningar av sig själv i olika roller, alltid med en
kritisk udd. För några år sedan började hon visa groteskt
manipulerade selfies på Instagram. Men hennes selfies varvas med
konsertbilder, jul med barnbarnet och reklam för egna och andras
projekt. Medieplattformen blir inte bara föremål för kritik, men
också en helt konventionell plattform för självlansering. Var går
gränsen mellan att å ena sidan kritisera ett medium, och att å
den andra sidan bli en influencer – och därmed slukas av mediet?


Långt från stjärnfotografernas glamour tog barnsköterskan Vivian
Maier mer än 150 000 fotografier och filmer under sina promenader
på Chicagos South Side från 1950-talet och framåt. Först efter
hennes död upptäcktes fotoskatten. Många av dem är självporträtt
i speglar, kromade billyktor och i butiksfönster. I dessa
lågmälda iscensättningar öppnas inga glipor till den egna
personen. Maier väljer att vara skuggan i bilderna, fotografen
som höll i kameran, men inte mycket mer. Det är varken
självutlämning eller förställning, utan ett spel med små
variationer i gestaltningen av den egna personan, men en oändlig
variation i leken med reflektioner i en ordinär stadsmiljö.


Vivianne Maiers bilder är ögonblicksbilder, möjliggjorda av
fotografins tekniska utveckling. Med filmtillverkaren Kodaks
Instamatic-kameror blev ”snapshots” en realitet. Kameran saknade
andra reglage än utlösaren, och filmen var packad i en sluten
kassett som man bara stoppade in i kameran utan några tekniska
krusiduller. Upplev ”a Kodak moment” sa reklamen för det
världsdominerande företaget. Kodak gick under, men snapshotet
består.


Ett snapshot ska vara fångat i flykten och behöver inte ha
perfekt komposition eller skärpa. Fransmannen Jacques-Henri
Lartigue var en föregångare med sina champagnelätta bilder av
överklassens utflykter i Boulognerskogen utanför Paris eller
badande på Rivieran under det lättsamma 1920-talet. Liksom Vivian
Maier var Lartigue en ivrig amatör som inte såg sig som
fotokonstnär – han levde i vanföreställningen att måleriet var
hans rätta uttryck. Kanske är det ur den hållningen som lättheten
kommer. Det fanns inget krav på att publicera, att avslöja något
missförhållande eller att tänja på förväntningarna. Lättheten är
en ogenomtränglig hinna i Lartigues fotografier. Det är världen
sådan den borde vara: konfliktfri, enkel och rolig. Är det lögn?
Delvis, för alla bilder formas av fotografens intention. Och vem
påstod att fotografier alls är sanna?


Konstnärsduon Fischli & Weiss ägnade många år åt att ta
snapshots från sina resor. I boken Sichtbare Welt (König, 2000) –
Den synliga världen – ordnas tusentals fotografier med något
slags systematik efter hur de vagt liknar varandra. Bild går över
i bild, det är djurparker och flygplatser, motorvägar och
solnedgångar, soluppgångar och vyer från flygplansfönster. Ingen
bild är så värst speciell, de är alla likgiltigt registrerande.
Upprepningen blir besvärjelse, och just kring det lätta formas
ett tomrum som inte låter sig fångas i ord.


Fotografins lätthet behöver inte vara olidlig. Dess lätthet kan
skava på ett sätt som är undflyende och gäckande. Det är som
ornamentiken på gamla hus och föremål, en upprepning med en liten
variation. När ornamentet görs för hand blir varje del lite olik,
men det är helhetens mönster som spelar roll. Ögonblicksbildernas
upprepning är ett ornament som löper varv efter varv i
oändlighet. Nu ser jag något nytt i dina bilder av vinglasen i
motljus. En undflyende lätthet, ett ornament. Kanske är det
konst.


Pontus Kyander, konstkritiker och konstkurator