Vad ska vi göra med sophögarna av familjefotografier?

Våra telefoner och hårddiskar är fulla av fotografier som vi
knappt tittat på. Men vad begär alla dessa bilder av oss? Det
frågar sig konstnären Anna Strand, som botaniserat bland
bortglömda foton.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


En vän ger mig ett par negativalbum som hon hittat på
loppmarknader. Ett av dem visar sig innehålla familjefotografier
tagna i Schweiz på 1940-talet och drygt arton år framåt. Albumet
inleds med bilder av ett nyfött barn. Under barnets tre första år
räknar jag till 162 fotografier, sedan börjar fotografen att ta
bilder med något lägre frekvens. Nästa dag går jag igenom
mina hårddiskar och räknar till 4895 fotografier av min son under
samma tidsperiod. Få av dem har lämnat min dator.


Vad ska vi göra med det överflöd, eller för att vara cynisk, de
sophögar av fotografier som omger oss och som fortsätter att
växa. Det går inte att o-se dem på loppmarknader, i telefoner och
i hem. Inte heller att låta bli att föreställa sig alla
de bilder som flyter omkring på överfyllda, bortglömda konton i
digitala moln. De sistnämnda ropar efter hackers, digitala
arkeologer, nya yrkeskategorier. 


En som bokstavligen grävt i sophögar är den
franske samlaren, konstnären och redaktören Thomas Sauvin. Med
850 000 bortkastade negativ som samlats in från
återvinningsstationer runt om Peking grundade han 2009 arkivet
Beijing Silvermine. Arkivet innehåller negativ från 1985, när
fotografisk film började användas brett i Kina, till 2005, då
digital fotografi började ta över det privata dokumenterandet.


Sauvin har bland annat öppnat arkivet för konstnärsduon Klara
Källström och Tobias Fäldt för att låta dem vaska fram
ett meningsskapande urval. Samarbetet resulterade i
verket On This Day, som blivit utställning och bok 2021.
Datumstämplade och intima familjefotografier tagna i Kina har
parats ihop med information från webbplatsen onthisday.com. På
webbplatsen listas, utifrån årtal och dag, politiska,
kulturella och andra händelser av till synes allmänt intresse,
men ur övervägande nordamerikanskt och europeiskt perspektiv.


Tvärtemot förenklade uppdelningar mellan det privata och
offentliga, nu och då, här och där, viktigt och oviktigt,
upprättas i verket On This Day ett rörligare
och rörigare fält som betraktare själv tvingas navigera vidare i.
Det är oemotståndligt och provocerande, ska vi behöva tänka
vidare och göra mening av allt det här? Ja, svarar materialet.


Eftersom jag som bildkonstnär arbetat med funna fotografier så
vill ytterligare vänner ge mig nytt, eller ja egentligen är det
ju gammalt, material. De vet inte vad fotografierna vill och
hoppas att jag ska befria dem – och fotografierna. Mina
vänner vill bli befriade från ansvar och något av allt det som
fyller deras överbelamrade hem. Fotografierna vill i sin tur bli
tillfrågade om sina begär. 


Det låter kanske märkligt att tala om
fotografiers viljor och begär. Men i boken What do
pictures want föreslår författaren och professorn i
konsthistoria W J T  Mitchell att vi ska tänka på, och att
vi redan mer eller mindre tänker på, bilder precis
så. Mitchell prövar att på ett mer medvetet plan behandla
fotografier som något som vill oss något. Och understryker
att de behöver oss som uttolkare av deras begär.


Om vi avstår från att läsa fotografier kritiskt, blir det tydligt
hur beroende de är av vår vilja att låta dem påverka
oss. Vår makt och vår maktlöshet, liksom fotografiernas,
synliggörs i samma andetag. Att på allvar fråga vad fotografier
vill kan leda till något som liknar en konversation mellan oss
och dem.  


What do pictures want kom ut redan 2006 och en kollega
frågar suckande om inte trenden med att arbeta med fotografiska
arkiv snart ska mattas av, men fotografierna fortsätter att vilja
oss något. Kanske att vi ska tala med dem innan vi tar
nya. Att låta dem bli del av något nytt. Återbruk
av fotografier är knappast något övergående, lika lite som annat
återbruk.


Fotografier trillar över mig av ren slump. Jag
tittar in i skjulet vid ett rivningshus. På en hylla ligger ett
album och kallar på mig. Jag tittar motvilligt
igenom det, eftersom ansvaret att göra något när
jag väl fått tag i bilder eller de i mig väger för
tungt.  


I det här fallet låter jag albumet vara, med en vag idé om
att återkomma. När jag väl gör det ligger allt i
en container, husen är rivna och albumet kommer inte att hamna i
någons händer. Några av bilderna har fastnat i mitt minnesmoln
och i mitt dåliga samvete. Jag frågade inte på allvar om de ville
vara i fred eller återuppfinnas.


Allt jag kan säga är att den handfull fotografier som särskilt
fastnade var från en maskerad, unga kvinnor som var män, unga män
som var kvinnor. Bredvid albumet låg ett medlemskort till en
pensionärsklubb som gått ut några år tidigare. Det fick mig
att tänka osammanhängande kring tid, förgänglighet och
igenkänning. Men jag såg snabbt något annat,
scrollade vidare.


De senaste åren har jag återkommande tipsats om
instagram-konton, som på olika sätt lyfter fram funna
familjefotografier. Museum of lost memories är ett
sådant exempel. Följarna skriver i kommentarsfälten till
oräkneliga inlägg om hur sorgligt och märkligt det är att
fotografierna hamnar på loppmarknader
och antikvariat. Jag tänker på mina
hårddiskar, på deras och min död. Förflyttningen till en digital
plats, med många följare, är förmodligen en mycket spännande
sak att vara med om för privata fotografier på glid. 


Ett av målen för upphovspersonen bakom Museum of lost
memories är att, med följarnas hjälp, lokalisera människorna
på bilderna eller deras släktingar. Den tysta överenskommelsen
säger att fotografierna helst av allt vill komma hem. Men
dessa femton sekunder av synlighet online, är mer än vad de
flesta fotografier får, till och med från sina
fotografer och deras efterlevande. Vet fotografier på
villovägar vad de vill, vet de sitt eget
bästa?                                             


Jag tänker med oro på att jag lägger mer tid på
att ta fotografier av min son, än på att hantera de digitala
filerna, låta dem materialiseras och titta på dem efteråt. Sedan
lugnar jag mig med något som fotografen Anders Petersen sa
till min klass under en förberedande fotoutbildning för över
tjugo år sedan. Att det inte är fotografiet i sig som är det
mest intressanta utan fotografens möte med den som fotograferats.
Ur det perspektivet kan fotografier ses som
restprodukter efter mer eller mindre laddade situationer.
Och vi kan låta dem vila i frid. 


W J T  Mitchell ber oss att fråga
bilder vad de vill, men skriver själv att
svaret mycket väl kan vara ingenting. Plattformar där filmer
och fotografier förångas efter att de kunnat ses under en
avgränsad period framstår plötsligt som en
välsignelse. Kanske vore det en lättnad om fler fotografier
kunde upplevas så, bortom sociala medier.


Jag får ett meddelande om att det digitala moln som är kopplat
till min dator och telefon är överfyllt och inte längre kommer
att uppdateras. Jag ignorerar meddelandet.


Anna Strand är bildkonstnär.


Litteratur:


Tobias Fäldt och Klara Källström: On This Day. BBB books, 2021.


W J T Mitchell: What Do Pictures Want? University of Chicago
Press, 2006.


 


Webbplatser:


https://www.onthisday.com/


https://www.instagram.com/museumoflostmemories/