Har vi förlorat förmågan att glömma?

När bilder gick från att vara ägda objekt till delade filer
tappade vi kontroll över vår egen historia. Hanna Johansson
funderar på vad som händer när vi förlorat rätten att glömma.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad: 2023-02-15.


Det var en varm aprildag när jag och en vän av en slump passerade
en kuriosaaffär i Berlin, full av udda prydnadssaker och gamla
VHS-filmer. Ingenting som var till salu där verkade vid första
anblick värdefullt. Men precis utanför ingången fanns någonting
som höll oss trollbundna en lång stund. Det var en stor kartong,
fylld till bredden med fotografier.


De flesta var svartvita. De föreställde människor som befann sig
”mitt i livet.” Tre män sittande sida vid sida, leende mot
kameran, en av dem fingrande på en cigarett han var i färd med
att dra ur paketet. Två män och två kvinnor på var sin sida om
ett bord framför ett fönster, och utanför fönstret ett hav; det
såg ut som om bilden var tagen på en färja. På bordet stod
ölflaskor, dricksglas, en bok och ett par glasögon som någon i
sällskapet måste ha tagit av sig inför fototillfället.


Ett foto stack ut genom att vara i färg. Det
föreställde en kvinna klädd i gult, framför en gul vägg, och en
brandgul soffa med en rund, gul kudde. Färgskalan fick bilden att
likna František Kupkas berömda gula självporträtt, och faktum är
att blixtreflektionerna i kvinnans sminkade ansikte åstadkom
något som liknade penseldrag. Fotografiet verkade vara
förhållandevis nytt, taget på åttiotalet, kanske, snarare än på
fyrtio-, femtio- eller sextiotalen, som de andra. Denna
omständighet gjorde bilden särskilt kuslig. Det gick att begripa
att de svartvita människorna var döda, antagligen sedan länge.
Men den här kvinnan kunde vara vid liv. Hon borde vara vid liv.
Varför hade då hennes porträtt hamnat här, liggande löst i en
kartong utanför en kuriosaaffär? Vem var hon? Och vem var det som
hade glömt henne?


I The End of Forgetting: Growing Up With Social Media skriver
författaren och medieforskaren Kate Eichhorn om hur spridningen
av fotografier och filmer på sociala medier på ett radikalt sätt
har förändrat människors förmåga att minnas – eller, rättare
sagt, att glömma. Förr i tiden, skriver hon, var det möjligt att
fysiskt utplåna gamla bilder som inte längre bekräftade nuets
självbild. På så vis gick det att utöva en viss kontroll över hur
man själv framstod, och att lämna saker bakom sig för gott. Det
privilegiet har inte den som vuxit upp på Internet. I de sociala
mediernas barndom, på chattrummen och forumens tid, fanns ett
löfte om att kunna pröva olika identiteter och glömma vem man
var. Många sociala medier utvecklades istället till platser som
förhindrar glömska, till klumpiga och dåligt organiserade men
välfyllda arkiv.


Glömskeförlustens pris är förlusten av skönhet. Den som hemsöks
av souvenirer och bevis för den egna existensen kan inte lika
enkelt romantisera och mytologisera det förflutna. Man berövas
möjligheten att förtränga vissa saker, att återberätta händelser
– även för sig själv – på ett sätt som får dem att kännas
uthärdliga. Medan det är möjligt att presentera en redan från
början romantiserad och friserad version av sitt liv på sociala
medier, visar Eichhorn hur det är nästintill omöjligt att återta
kontrollen över en bild eller film som fått spridning bortom den
egna tidslinjen. Berättelsen om det egna livet blir då mer
”sanningsenlig”, skulle man kunna tänka sig. Mer komplex.
Samtidigt finns det erfarenheter man kanske bara kan leva med
genom att ljuga en smula, från pinsamheter till rena trauman. Det
dokumenterade livet på sociala medier innebär ett löfte om att
aldrig kunna bli bortglömd, men också ett hot om att alltid kunna
bli upptäckt.


Eichhorn skriver om en reklamslogan för en av de
tidigaste pocketkamerorna, från 1913: ”I ögonblicket – glädjen i
att ta en bild – efteråt ägandets njutning.” När Instagram exakt
hundra år senare lanserade en ny slogan löd den: ”Fånga och dela
världens ögonblick.” Där den förra formuleringen betonade ägandet
låg nu emfasen på delandet: världens ögonblick skulle fångas,
sedan spridas, ibland långt bortom sina ursprungliga sammanhang.
Kontrollförlusten när ett fotografi av dig hamnar i en främlings
händer, löst liggande i en kartong och till salu för några
kronor, äger numera rum i samma ögonblick som bilden publiceras.
Tiden på sociala medier framstår som ett spöklikt evigt nu. Idag
är det din döda väns födelsedag, kan Facebook påminna, skicka en
hälsning så blir den nog glad! – en uppmaning som snart bara
hörsammas av gradvis allt mer avlägset bekanta, innan de också
understödda av algoritmerna till slut ger upp.


Det gula fotografiet påminde också om en scen i Jenny Erpenbecks
roman Natt för gott. Premissen är att huvudpersonen dör i vart
och ett av romanens fem kapitel. Först dör hon som spädbarn i en
by i Galizien, sedan som tonåring i Wien, sedan som ung kvinna i
Sovjetunionen, sedan som medelålders i DDR och, till sist, dagen
efter sin nittioårsdag i Berlin efter murens fall. Till varje död
hör en serie tillfälligheter. Varje död utom möjligtvis den sista
hade kunnat undvikas genom ett slumpmässigt fattat beslut,
antingen av henne själv eller av någon annan. Vid varje död
förändras också tidpunkten och omständigheterna kring den andra
dödens inträde, då när ingen längre ska finnas som har känt
henne.


I romanens sista kapitel kliver huvudpersonens vuxne son in på en
antikaffär i Wien, på jakt efter en födelsedagspresent till sin
mor. Han överväger en vacker och prisvärd utgåva av Goethes
samlade verk, i stort sett felfri sånär som på det nionde bandets
lite avskavda rygg. Men, konstaterar han, det vore för otympligt
att transportera böckerna på tåget till Berlin. Han lämnar kvar
dem i butiken.


Det sonen inte vet är att precis den utgåvan av Goethes samlade
verk brukade stå i hans mors barndomshem, att skadan på det
nionde bandet uppstod i samband med mordet på en av hans
förfäder, och att just de böckerna en gång i tiden varit föremål
för omsorg, noggrant bevarade för framtiden. ”Kanske”, skriver
Erpenbeck, ”äger de här efterlämnade sakerna hemliga krafter.”
Men vad för krafter de än äger kan sonen inte uppfatta dem. Han
går ovetande miste om den sista möjligheten att återföra dem till
den enda människan ännu i livet som, kanske, hade kunnat göra
det.


Samma gäckande känsla av förlorad magi som detta
ingav mig, väcktes också av det gula fotografiet. En känsla av
att det borde finnas någon nu levande människa som skulle kunna
berätta om den främmande kvinnan på bilden, men att det vore
nästan omöjligt att hitta den. Samtidigt fanns det något märkligt
fridfullt i insikten om hur lite bilden berättade för en
främling. På så vis verkade något av kvinnans integritet ha
bevarats. Vem var det som hade glömt henne? Kanske var svaret så
enkelt som att hon själv velat göra sig av med fotografiet,
glömma eller döda just denna bild av sig själv. Och låta någon
annan leva i dess ställe.


Hanna Johansson, författare och kritiker


Litteratur


Kate Eichhorn: The end of forgetting – Growing up with social
media. Harvard University Press, 2019.


Jenny Erpenbeck: Natt för gott. Översättare: Ulrika Wallenström.
Albert Bonniers förlag, 2016.