Vem var jag under Göteborgskravallerna?

Kan ett gammalt foto få dig att återupptäcka den du en gång var?
Christine Antaya reflekterar över ett borttappat fotografi och
ett misslyckat minnesarbete och varför det är ok att minnas fel.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Jag var 19 år och hade precis tagit studenten när jag åkte
till Göteborg för att demonstrera under EU-toppmötet 2001. Jag
minns väldigt lite därifrån. Jag vet namnen på några jag var där
med – Erik, Martin, Nanna, Kerstin – men vi har inte haft kontakt
på länge.


Jag vet att jag greps på Viktoriabron (att bron hette så har jag
insett först i efterhand) och jag vet att jag satt några timmar i
en provisorisk arrest. Det var som burar av hönsnät. Jag minns
att de tog min klocka och mina skosnören. Jag fotograferades, och
fick fotot när jag släpptes. Det var fyrkantigt, utskrivet på
väldigt tunt papper.


På bilden stod jag i mitten flankerad av två poliser i tjocka
uniformer som höll mig i var sin arm. Poliserna var långa och
kraftiga, deras ansikten överstrukna med svart tusch. Mitt hår
var kortklippt och rödfärgat, men det syntes inte för fotot var
svartvitt. I födelsedagspresent några månader tidigare hade mina
vänner samlat ihop till ett presentkort hos en frisör, så jag var
tvungen att göra något radikalt. I juni hade det vuxit ut till en
tufsig frisyr som i kombination med mitt mjuka ungdomshull fick
mig att se ännu mer ut som ett barn.


På fotot hade jag en bylsig Miljöpartiet-tröja på mig. Jag var
inte engagerad i partiet, jag måste ha fått den där i Göteborg.
Jag var i en ålder då jag gladdes över allt som var gratis. Min
blick var riktad lite ut ur bilden, nedåt. Jag såg uttråkad ut.
Jag minns inte fototillfället, men jag antar att det gick väldigt
snabbt, de hade många att fotografera.


Jag hade kvar fotot länge men nu är det borta,
försvunnet i någon flytt. Jag var dum som inte digitaliserade
det, men det finns kvar som en ungefärlig bild i mitt huvud. Jag
tyckte om fotografiet för dess motiv – det fick mig att känna mig
radikal och speciell – men jag tyckte även om det som objekt. Det
var så tunt och provisoriskt, lite mystiskt i sin form. Det var
ett bevis på att något verkligt hade hänt mig, att jag hade
befunnit mig i händelsernas centrum. Jag har inga andra bilder
därifrån. Jag minns inte om jag ens hade med mig en kamera dit.


Nils Petter Löfstedts dokumentärfilm om
Göteborgskravallerna, På Hvitfeldtska bodde vi, bygger på
hans fotografier från den gymnasieskola där
demonstranterna skulle sova, som polisen omringade den första
dagen av toppmötet. I filmen söker Löfstedt upp några
av personerna som figurerar på bilderna och intervjuar dem
om vad de minns. De har aldrig sett bilderna tidigare, och ibland
har de svårt att identifiera sig själva. En av dem tvekar med
pekfingret över ett fotografi som föreställer en stor grupp
som sitter i något slags stormöte på skolgården: ”Är det där
verkligen jag?”


Konstnären Moyra Davey har beskrivit hur djupdykningar i
fotografiska arkiv börjar med oro över att man inte ska finna det
man letar efter. Men ofta är det i slutänden tillfredsställande,
lite som att dyka ned i det undermedvetna och återupptäcka
bortglömda versioner av jaget. 


Några dagar innan jag skulle se filmen greps jag
av en känsla av hopp om att jag skulle få syn på mig själv. Jag
var inte en av dem som blev fast inne på Hvitfeldska och
jag hade antagligen inte fångats av Löfstedts kamera, men
kanske skulle bilderna svara mot liknande bilder som jag hade i
min egen minnesbank, och blåsa liv i dem. Jag såg fram emot att
få hjälp med att minnas.


Men samtidigt var jag rädd att minnena inte längre kunde väckas,
att de hade torkat ihop och dött, likt en gulnad växt som inte
kan bli grön igen hur mycket sol och vatten den än får. Tänk om
det skulle vara som att betrakta något utifrån, något som inte
hade med mig att göra?


Ungefär mitt i dokumentärfilmen började jag gråta, och fortsatte
tills ljuset i salen tändes. Jag grät över att inte längre vara
ung. Hur kan det kännas annat än sorgligt att det är så? Jag grät
över att se tiotusentals ungdomar samlas i idealistisk iver över
en mer rättvis värld utan krig och miljöförstöring, något som
känns omöjligt idag. Jag grät för att jag tyckte synd om
dem som var med i filmen. De såg så små ut. Jag grät när jag
såg polisvåldet.


Men allt det som filmen rörde upp i mig var så kopplat till nuet,
i den mån det var minnen så var de grumliga,
med romantiska idéer om ungdom. Jag hade hoppats att något
mer verkligt skulle segla upp i min hjärna, något som definitivt
fastslog: ”Så var det, så var du då”.


I essäsamlingen Still Pictures. On Photography and
Memory från 2022 skriver den amerikanska journalisten Janet
Malcolm: ”Det mesta av det som händer oss minns vi inte.
Händelserna i våra liv är som fotografiska negativ. De få som
kommer i kontakt med framkallningsvätskan och blir fotografier är
vad vi kommer att kalla minnen.”


Malcolm dog 2021 och boken, som utgår från ett antal gamla
fotografier från hennes personliga arkiv, gavs ut postumt. Den
behandlar inte enbart familjefoton som alltid stått framme,
snarare är det de mer oväntade bilderna som
hon utvinner mening ur: ett suddigt foto från ett
sommarläger på 1940-talet, ett porträtt på några goda vänner till
hennes föräldrar. Hon skriver om det hon minns, vilket sällan är
exakt vilka alla i bilderna är, eller hur och när fotografierna
är tagna.


En essä inleds med ett foto av en väninna iklädd en prydlig
dräkt, med håret lockat under en basker. Flickan hette Francine,
och beskrivs som en ”bad girl” som Malcolms föräldrar inte
gillade. Hon minns att de drack milkshake efter skolan
och att Francine såg upp från sitt glas och sa: ”It
tastes so good”. En så banal sak att minnas. Att de obetydliga
orden stannade kvar i hennes minne medan mer betydelsefulla
samtal har försvunnit beskriver Malcolm som ett exempel på
”minnets perversitet.”


När jag läser henne inser jag att min oförmåga
att minnas – händelserna i Göteborg men även annat i mitt liv –
har fått mig att känna mig dålig. Som att jag inte lever
grundligt nog när jag låter det som utgjort min tillvaro –
händelser, relationer, platser – blekna bort i takt med att jag
åldras. Men Malcolm hjälper mig att acceptera att min fläckvisa
minnesväv inte är ett tecken på personlig underlåtenhet. Det är
helt enkelt så det är att leva. Minnet är perverst. 


Frågan är om det där fotot på mig med poliserna ens såg ut så som
jag nyss beskrev det. Men mitt misslyckade minnesarbete känns ok
nu. Varken minnet eller fotografier kan ge kompletta versioner av
det förflutna. Och även om gamla fotografier får oss att minnas
”fel” saker, och aldrig kan återställa det som har varit, är det
svårt att tänka sig något annat enskilt objekt som på samma sätt
kan ge upphov till nya berättelser.


Jag tycker om tanken på fotografiet som en generator, något som
alstrar nya ord och idéer. Det kan ligga bortglömt i decennier,
utan att förlora sin kraft.  


 


Christine Antaya är konstkritiker och kulturskribent.


 


Litteratur:


Moyra Davey, Index cards (2020)


Nils-Petter Löfstedt (foto), Daniel Möller (text), På
Hvitfeldtska bodde vi (2023)


Janet Malcolm, Still Pictures. On Photography and
Memory (2022)


Film:


Nils-Petter Löfstedt, På Hvitfeldtska bodde
vi (2023)