Georg Henrik von Wright vid avgrundens rand

Filosofen Georg Henrik von Wright (19162003) hade två sidor i
sitt tänkande. Mattias Hagberg funderar över balansen mellan
undergångsromantik och en rimlig kritik av människans framfart.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Jag tillhör de som förfördes av Georg Henrik von Wright. Redan
som tonåring, i slutet av åttiotalet, satt jag med näsan i
”Vetenskapen och förnuftet”, den finske filosofens omtalade, för
att inte säga omsusade, uppgörelse med det västerländska
industrisamhället och dess kunskapssyn. Jag kan nog påstå, utan
att överdriva alltför mycket, att min världsbild formades i intim
samklang med von Wrights klara men något träiga prosa. Jag
övertog hans syn på den ekologiska krisen och jag läste girigt om
industrikapitalismens sociala baksidor – men framför allt var det
hans kritiska uppgörelse med det vetenskapliga systemet som
fångade mig. Genom att teckna hela den västerländska
idéhistorien, från antiken fram till och med nittonhundratalet,
visade von Wright hur vi skapat ett ohållbart system, byggt på
vanföreställningar om rationalitet, kontroll och herravälde över
naturen.


Mitt första exemplar av ”Vetenskapen och förnuftet” är sönderläst
och borta, men även mitt andra, en billig pocketutgåva, är slitet
och fullt av understrykningar och anteckningar.


Men, så fanns också de där raderna, de som i
efterhand blivit så omtalade, och som verkar blottlägga ett stråk
hos von Wright som skär sig mot det försiktiga och noggranna
språkbruket i övrigt. I några korta, avslutande reflektioner om
framtiden skriver han:


”Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att
mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art.
Perspektivet har ofta i tider av oro och omvälvningar upprört
människor [–-] Jag kan inte för egen del finna det särskilt
upprörande. En gång skall med säkerhet människan som art upphöra
att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par
sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus. När man
betänker, hur många arter människan själv tagit kål på, kan en
sådan naturens nemesis kanske tyckas rättvis.”


Och han fortsätter, med en hänvisning till Sigmund Freud och
Fjodor Dostojevskij, med att tala om människans dödsdrift, om
hennes själsliga längtan efter utplåning.


Det var som om textens sista sidor blottade en avgrund, en
nattsida som inte funnits där tidigare. I mitt gamla exemplar av
boken har jag satt ett tunt frågetecken i marginalen – det är
allt.


von Wright var en motsägelsefull tänkare. Hans
professionella filosofiska gärning rörde sig tryggt inom logiken
och den analytiska traditionen. Han skrev på engelska och tog
sällan ut svängarna. Han var, märkligt nog, en filosof som höll
sig till de akademiska och vetenskapliga ideal han själv
kritiserade hårt i böcker som just ”Vetenskapen och förnuftet”.
Det var som om hans identitet var splittrad i två, som att hans
personlighet var delad – en Dr. Jekyll och Mr. Hyde, om man så
vill. På dagarna sysslade han med den rena, klara logiken och med
den anglosaxiska filosofin. På nätterna lät han sig förföras av
Oswald Spenglers pessimism i ”Västerlandets undergång”, av det
irrationella stråket i Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från
underjorden” och av förnuftskritiken i Lev Tolstojs filosofiska
skrifter. Resultatet av dessa nattliga äventyr blev en lång rad
dystra essäer på svenska om allt från kvantfysikens upplösning av
den enhetliga världsbilden till det moderna samhällets närmast
magiska tro på framsteg och utveckling.


von Wrights kritik av moderniteten var hård, men väl underbyggd.
Samtidigt fanns där alltid något annat, något undflyende som
rörde sig bort från det begripliga. Det är åtminstone så jag
läser honom.


Vad var det egentligen som von Wright önskade?


Var hans välformulerade civilisationskritik i själva verket en
förklädd undergångsromantik, en freudiansk dödsdrift maskerad
till skrivbordsessäistik?


I boken ”Den okände von Wright” har de båda
finska forskarna Joel Backström och Thomas Wallgren samlat ett
sextiotal texter av von Wright som mestadels inte publicerats i
bokform tidigare. Här finns den uppmärksammade kritiken mot
Vietnamkriget, ursprungligen publicerad i Hufvudstadsbladet i
november 1967, och här finns hans omtalade inhopp i den finska
EU-debatten från början av nittiotalet. Men framför allt finns
här några äldre texter som skrämmer – och som det kan vara värt
att dröja vid. von Wright verkar under trettiotalets inledande år
ha haft en dragning till fascismen och nazismen. Framför allt
verkar han ha haft en dröm om att dessa ideologiska monster
skulle rena de europeiska samhällena och ge dem en ny start. 1934
beskriver han nazismen och fascismen som missförstådda och som en
del av en ”oändligt rik världsrörelse”, åtminstone ur ett andligt
perspektiv. Och senare samma år tillägger han i en text: ”Den är
framför allt en dynamisk process i tiden, en väldig omvärdering
av alla värden, som ännu är i sin linda, men en gång skall förena
de till synes mest skilda andliga områden till en enhet.”


 Senare i sitt liv passerade von Wright dessa texter med
tystnad, samtidigt som han tog kraftfullt avstånd från trettio-
och fyrtiotalens våldsideologier. Någon nazist eller fascist var
von Wright aldrig, men han lockades uppenbarligen av tidens
föreställningar om en ideologisk stormvind som skulle riva sönder
den befintliga världen.


Eller som han själv uttryckte saken 1941: ”Om den ’nya anda’, som
ska efterträda den gamla, vet vi ännu mycket lite, dess verkliga
karaktär avslöjar sig kanske först efter en mansålder.”


von Wright var en man som tidigt tänkte i tidsrymder långt utöver
det vanliga. Ett perspektiv han behöll livet ut. I en av de sista
texterna i samlingen ”Den okända von Wright” med den talande
titeln ”Slutord”, ursprungligen publicerad 1995, väller
undergångsromantiken fram igen: ”Nytt liv föds med smärta. Regeln
gäller inte bara för människobarn och djurungar. Den förefaller
att gälla också för de kollektiva livsyttringar som kulturens
uppkomst och brytningsskeden är.”


Kanske skulle von Wrights märkliga vurm för
undergångens smärta vara en kuriositet, i ett i övrigt intressant
författarskap, om det inte var så att hans texter genljuder av
troper som ekofascister och högerradikaler gjort till sina – det
vill säga civilisationens fall till förmån för en ny och ren
värld.


Det är ingen lätt balansgång människan står inför. På ena sidan
ignorans och likgiltighet inför vår skadliga framfart, på den
andra ett mörkt förakt för hela eller delar av vår art. Och där
emellan: En rättmätig och produktiv kritik, som en smal passage
mellan två avgrunder.


Mattias Hagberg, författare och kulturjournalist


Litteratur


Joel Backström och Thomas Wallgren (red): Den okände von Wright –
tidskritik och andra texter av Georg Henrik von Wright 1926–1997.
Appell Förlag, 2023.