Muserna skriver tillbaka: Nio gudinnor som hamnade på gatan

De klassiska muserna har fallit. Ner i det mänskliga. Ner mot
gatan och köket. Rebecka Kärde reflekterar över ett skifte som
berättar om konstens förändrade roll i kulturen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2023-11-13.


Minnet är konstens moder. I alla fall om man ska tro den grekiske
poeten Hesiodos. Enligt honom resulterade en nio dagar lång
förbindelse mellan Zeus och minnets gudinna Mnemosyne i att den
senare födde lika många döttrar. De fick namnen Kleio, Euterpe,
Erato, Polyhymnia, Melpomene, Ourania, Therpsichore, Thaleia och
Kalliope. Tillsammans kallas de för muserna. Från dessa nio
systrar flödar den poetiska inspirationen, och den som vill
dansa, dikta, sjunga eller ägna sig åt någon av de andra musiska
konstarterna måste göra det med deras välsignelse.


Hur får man kontakt med muserna? I Hesiodos fall kommer
uppvaktningen oväntat. En dag, då han som vanligt vallar sina får
på berget Helikon, dyker systrarna plötsligt upp från ingenstans.
De börjar förolämpa den blivande poeten. Du lantliga fä, ropar
de, i Ingvar Björkesons översättning – du som ”bara tänker på
buken!” Sedan säger de att mycket av det de berättar i själva
verket är lögn. Men när de så har lust, kan de också tala
sanning. Hesiodos förses med en stav och en lagergren. Hans bröst
fylls av en ”gudomlig röst för att sjunga om svunnen tid och
kommande”. I ett slag är herden redo att dikta. Muserna har gjort
honom till poet.


Episoden återges i den episka lärodikten ”Theogonin”, som
Hesiodos komponerade omkring år 700 före Kristus, och som därmed
är den äldsta bevarade källan till myten om muserna. Frågan är
vad som hänt med dem sedan dess. När man talar om systrarna idag
är det ju oftast i en rätt så annorlunda bemärkelse. För det
första uppträder de i singularis, som musan. För det andra är
denna musa mänsklig. Kanske var hon gift med en berömd manlig
1900-talskonstnär, i vars bilder eller dikter hon återfinns, och
som hon gav upp sitt eget konstnärskap för att vårda. Att vara
någons musa – nej, det är för de flesta ingen lockande roll. Som
den amerikanska poeten Louise Glück skriver i en dikt: ”Ingen
vill vara musan. När allt kommer omkring, vill alla vara Orfeus”.


Hur blev det så här? När förvandlades musan från
generativ kraft till stum sköterska? Kanske kan man närma sig ett
svar genom den franske konsthistorikern Georges Didi-Huberman. I
boken ”Ninfa moderna” diskuterar han en besläktad figur, nymfen,
och hur hon har gestaltats genom århundradena. Didi-Huberman
utgår från det bildmaterial som i början av 1900-talet samlades
ihop av den tyska kulturhistorikern Aby Warburg. Denne ägnade
sina sista år i livet åt ett ofullbordat jätteprojekt som han
(med hänvisning till musernas moder) kallade för Bilderatlas
Mnemosyne. Warburg var intresserad av hur former och motiv från
antiken lever kvar i senare tiders europeisk bildkonst. Atlasen,
som består av ett sextiotal stora planscher med fastnålade
fotografier och konstreproduktioner, är hans försök att i
collageform kartlägga släktbanden. Till exempel kan en
renässansmålning placeras bredvid en romersk skulptur. Det som
förbinder konstverken är en gemensam detalj: ett plagg som faller
snarlikt över en skuldra, en hand som gör en identisk gest. Det
är som om antiken hemsöker moderniteten.


Didi-Hubermans undersökning, som sträcker sig från antiken till
den florentinska renässansen, bygger alltså på Warburgs atlas.
Och när han betraktar nymferna upptäcker han något märkvärdigt.
Nymfen har fallit. Ju längre bort från antiken vi kommer, desto
tydligare närmar hon sig marken. Hon sjunker från gudinnans
höjder längst upp i bilden till dess nedre kant. Där förblir hon
liggande. Samma öde drabbar hennes kläder. De tidiga, grekiska
nymferna är draperade i långa, mantelliknande klädesplagg. Men
med tiden blir nymfen mer och mer avklädd. Axlarna blottas, under
renässansen brösten. Tizian porträtterar henne som i princip
naken. I hans målning ”Nymf och herde” ligger hon med ryggen och
baken vänd mot betraktaren, med ett ynka tygstycke kring midjan.
I en annan, ”Backanal på Andros”, återfinns hon med bakåtböjt
huvud i bildens högra hörn. Brösten och könet är blottade, liksom
strupen. Draperingen ligger slängd som en eftertanke över armen.
Nymfen är redo att intas.


Didi-Hubermans och Warburgs nymfer är nu inte identiska med vare
sig muserna eller nymfen som vi känner henne från den grekiska
mytologin. Snarare syftar de på en arketyp i form av en
gudinnelik kvinnogestalt – ung, vacker, lekfull, med svallande
hår och suggestiv blick. Ungefär så brukar också muserna
avbildas. Och man skulle kunna hävda att något liknande hänt med
dem. Muserna har sjunkit från Helikon, ner till jorden, till
köket och gatan. Kanske börjar fallet redan efter Hesiodos. Hos
många senare antika författare är muserna några man åberopar,
snarare än uppsöks av. Samtidigt betvivlas deras existens. Den
romerska poeten Horatius ber i ett av sina oden musan Kalliope
att stiga ner till honom från himlen, men säger sig vara osäker
på om rösten han sedan hör verkligen är hennes, eller om han
drabbats av ett ”ljuvligt vansinne”. Propertius, en annan romersk
diktare, talar ofta om sin musa, som om en av dem stod redo just
för honom. Så skulle Hesiodos knappast formulera sig. Muserna är
inte hans – det är ju han som är deras!


Långt efter antiken fortsätter muserna dyka upp
i konsten. Dante åkallar dem i ”Den gudomliga komedin”, till
exempel i Skärselden, då han ber dem om hjälp med att besjunga
ting ”som knappt tanken fattar”. Men när man säger ordet ”musa” i
samband med Dante tänker de flesta på Beatrice. Hon uppträder som
en guide genom paradiset i den sista delen av ”Den gudomliga
komedin”, och var med viss sannolikhet en sublimering av Dantes
ungdomskärlek med samma namn. Inspirationen härrör alltså från en
levande, högst verklig person – som, till skillnad från de antika
muserna, knappast delat med sig av den medvetet. Samma gäller
Laura i den något yngre Petrarcas sonetter. Ännu senare, hos
Baudelaire, har musan blivit prostituerad. I dikten ”La muse
vénale” – ungefär ”den köpbara musan” – förtjänar diktens du sitt
uppehälle genom att gå på gatan.


Mycket kan sägas om kvinnosynen i de nämnda dikterna. Men det är
knappast så enkelt som att musans nya skepnad motsvarar en
parallell omvandling av könsordningen. Snarare speglar den
konstens förändrade betydelse, från kollektiv praktik till
uttryck för individualitet. Det säger ju sig självt att den
diktare som själv är gudomlig inte kan vara underställd en skara
bråkiga systrar.


Fast vore det verkligen så illa? Finns det inte något frigörande
i att tänka på dikten så som Hesiodos: som något som kommer
utifrån, ovanifrån, snarare än från den rädda lilla själ man bär
inom sig? Litteraturen är ju trots allt inte ens egen. Den föds
ur de texter som föregått den. Dess moder är minnets gudinna –
och minnet är något gemensamt.


Rebecka Kärde, litteraturkritiker och grecist


Litteratur


Georges Didi-Huberman: Ninfa moderna – essä över fallen
drapering. Översättare: Jakob Svedberg. Bokförlaget Faethon,
2023.


Hesiodos: Theogonin och Verk och dagar. Översättning: Ingvar
Björkeson. Natur och kultur, 2003.