Muserna skriver tillbaka: TS Eliots hemliga musa

T S Eliots hemliga kärlek hette Emily Hale. Men mest älskade han
nog sin egen persona. Amanda Svensson funderar över musans
tragiska dilemma.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2023-11-14.


Sensommaren 1932 avlade poeten T S Eliot en avskedsvisit hemma
hos makarna Leonard och Virginia Woolf. Han stod i begrepp att
resa till USA, för att rädda sin katastrofala privatekonomi – och
inte minst för att undkomma sitt ännu mer katastrofala äktenskap.
Det finns ett fotografi från besöket, taget av Leonard. En milt
leende T S Eliot står axel mot axel med en lika tuff som elegant
Virginia. En bit ifrån de två författarna står en tredje person,
så avvikande att hon ser ut att ha målats dit i efterhand. Hon
ser nästan ut som en docka, vitklädd och med fötterna prydligt
ihop, nedslagen blick och händerna knäppta bakom ryggen. Dockan
var emellertid högst levande. Hon, Vivienne Haigh-Wood, hade bara
oturen att vara gift med T S Eliot. En man vars konst krävde
kvinnor – men vars ego, neuroser och alltmer uttalade misogyni
inte tillät dem att spela någon verklig roll i hans liv.


Många är de konstnärsmän som lutat sig mot en eller flera kvinnor
för att kunna uppfylla sina egna ambitioner. Litteraturhistorien
är full av författarhustrur som renskrivit manuskript,
korrekturläst, skött barn och hem och korrespondens, bistått med
råd och inspiration och pengar och sex, utan att få något
särskilt erkännande i utbyte. Dessa kvinnor kan man med rätta
kalla för litteraturens hemliga muser. Inget är trots allt
viktigare för inspirationen än arbetsron som kommer av att slippa
befatta sig med det världsliga.


T S Eliot var dock inte ute efter den sortens
praktiska museri. Likt Dante med sin Beatrice sökte han en kvinna
att älska på det medeltida sättet – kyskt, överjordiskt, och på
avstånd. Kanske var det därför som äktenskapet med Vivienne
Haigh-Wood, en verklig kvinna med krav och behov, havererade så
till den grad att han var tvungen att spärra in henne på
mentalsjukhus för att slippa undan. Helt fruktlöst var
äktenskapet emellertid inte för den uppåtsträvande konstnären:
”Åt henne gav äktenskapet ingen glädje – åt mig gav det den
sinnesstämning ur vilken Det öde landet föddes”, skrev han själv
på 1960-talet. Det hade Vivienne kanske kunnat trösta sig med, om
hon inte redan hade avlidit på den psykiatriska institution där
hon tillbringade de sista tio åren av sitt liv.


Så långt den mörka inspirationens musa. Men hade Eliot då ingen
himmelsk och ljus Beatrice? Jo, det verkar så. I biografin ”The
Hyacinth Girl – T. S. Eliots Hidden Muse” tecknar
litteraturvetaren Lyndall Gordon ett porträtt av en kvinna, Emily
Hale, vars relation till Eliot var livslång, men försiggick mer
eller mindre i det fördolda. Historien kan ytligt sett framstå
som romantisk. Den USA-födde Eliot mötte Hale redan då han som
ung studerade vid Harvard, och blev omedelbart förälskad. Om den
unga skådespelerskan besvarade hans känslor vid den tiden är
oklart, och han emigrerade hur som helst snart till England. De
upprätthöll en fläckvis korrespondens, som intensifierades när
Eliots äktenskap med Haigh-Wood imploderade. Mellan åren 1930 och
1956 skrev Eliot mer än tusen brev till Hale. Det är dessa brev,
hemlighållna på Princeton-universitetet fram till år 2020 per
Eliots och Hales vilja, som ligger till grund för Gordons
biografi. Några brev från Hale till Eliot finns dock inte
bevarade – eftersom han brände upp dem. Vad musan hade att säga
honom var tydligen inte lika viktigt för världen att få veta som
vad han hade att säga henne. 


Trots alla dessa brev är det inte helt lätt att få fatt i vem
Emily Hale var. Hon älskade teater, och skådespelade under hela
sitt liv, ibland avlönat, ibland som amatör. Hon gifte sig
aldrig, utan försörjde sig som dramalärare och som husfru på
olika amerikanska college. Hon var engagerad i
kvinnorättsorganisationen League of Women Voters och inom
unitarismkyrkan. Och så älskade hon T. S. Eliot. Det får man i
alla fall anta, men den ensidigt bevarade korrespondensen får
Hales känslor att framstå som dunkla. De två träffades mycket
sällan, och hade ingen fysisk relation, förutom en mycket pikant
incident då Eliot ska ha tagit av henne strumporna och strött
kyssar över hennes fötter. Det verkar troligt, men inte
självklart, att hon hade velat gifta sig med honom om möjligheten
funnits. Att skilja sig från Haigh-Wood kom dock inte på fråga
för den kyrklige Eliot: ”Om jag skulle skilja mig vore det den
anglikanska kyrkans största bakslag sedan Newman blev katolik.”
Och när Vivienne avled 1947 var det äktenskap som han i decennier
sagt sig önska plötsligt inte längre aktuellt. I stället gifte
han sig med sin sekreterare Esme Valerie Fletcher.


T S Eliot var en känslodriven poet. Att gestalta
och framkalla känslor var själva syftet med det så kallade
objektiva korrelatet. Jaget ströks ur dikten, men den subjektiva
känsloupplevelsen bestod. Som bränsle för sin egen
känslokatalysator behövde Eliot kvinnor. Hales roll var
hyacintflickans – paradisisk, ouppnåelig. Någon som fanns i en
nostalgisk bild av det förflutna, och i en föreställning om
framtida salighet, men aldrig här och nu. Hon var som marmeladen
i Lewis Carrolls Alice i Underlandet, möjlig att få igår eller
imorgon, men aldrig idag. Konkret influerade hon många av hans
verk – exempelvis skrev Eliot den första av de fyra kvartetterna,
Burnt Norton, efter en vistelse med Hale på en herrgård med samma
namn. Hennes brinnande intresse för teatern kan också ha bidragit
till att han under senare delen av sitt liv primärt skrev pjäser.
Att han själv tillskrev henne rollen som musa nummer ett framgår
tydligt i den del av korrespondensen som rör bevarandet av breven
– han vill att eftervärlden ska se och förstå. ”Det kommer att
finnas så mycket som ger en falsk bild av mig, och så få
ledtrådar till sanningen. /…/ Gång på gång har jag sett vilket
intryck jag gjort och längtat efter att kunna utropa ”nej, ni har
alla fel om mig, det är inte alls så det förhåller sig –
sanningen är mycket enkel och lätt att greppa, och här har ni den
med några korta ord” skriver han till Hale, när hon visar
tveksamhet inför att gå till historien som mottagaren av tusen
brev från en plågad poet.


Och där har vi musans stora och tragiska
dilemma. Å ena sidan – att vara en katalysator för stor konst är
faktiskt inte kattskit. Å andra sidan blir man för evigt
förbunden med en människa vars skugga man aldrig kommer tillåtas
lämna. Alla välmenande försök att dra fram konsthistoriens många
muser ur mörkret och ge dem något slags agens är på förhand dömda
att misslyckas, eftersom intresset för dem står i direkt relation
till de konstnärskap de gött, och som aldrig är deras egna. Eliot
visste det, och Hale gjorde det nog också. Kanske skulle hon när
allt kommer omkring ha föredragit att bli ihågkommen så som hon
levde – med ett oceanbrett avstånd mellan sig och mannen som
älskade sin konst och sin persona mer än han älskade henne.


Amanda Svensson, författare, översättare och kritiker