Muserna skriver tillbaka: Paret Zweig och myten om den passiva musan

Stefan Zweigs sista år utspelade sig i Förintelsens skugga,
tillsammans med hustrun Lotte. Hans andra musa. Elin Grelsson
funderar över vem hon var.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2023-11-16.


Det är februari 1942 och eftermiddag i den brasilianska staden
Petrópolis när hushållerskan, som inte sett till paret i huset
under hela dagen, slutligen öppnar dörren till sovrummet. I
sängen ligger två avlidna kroppar. Den ena tillhör Stefan Zweig,
en av mellankrigstidens mest lästa, produktiva och hyllade
författare som sedan drygt två år lever i exil. Intill honom är
hustrun Lotte. Hon är 33 år, han är 60.


Dagen innan har Stefan postat memoarboken ”Världen av igår” till
sin förläggare. Den utkommer senare samma år via ett förlag i
Stockholm och är i våra dagar fortfarande en vida läst och
omdiskuterad bok. Den i exilen nedtecknade berättelsen om
uppväxten i det habsburgska imperiet, ungdomsår under första
världskriget och ett liv i Hitlers alltmer hotande skugga räknas
av många som Zweigs största verk. Bakom sig lämnar han också ett
avskedsbrev, som blivit närmast ikoniskt i sitt melodramatiska
avslut.


”Jag hälsar alla mina vänner. Måtte de få se gryningen efter den
långa natten. Jag, alltför otålig, går före dem”, skriver han.


Från den unga hustrun som ligger vid hans sida, och som
tillsammans med honom tagit en dödlig dos sömnmedel, finns
däremot inga efterlämnade anteckningar, memoarer eller någon
sista hälsning. Om Stefan Zweig har det skrivits mängder av
biografier och artiklar, men hustrun Lotte förblir än idag rätt
okänd. I de biografier där hon omnämns beskrivs hon som en blek,
melankolisk och tystlåten flicka, som därtill lider av en svår
astma som tidvis tvingade henne till sjukhus- och
sanatorievistelser. Men kring hennes bevekelsegrunder, inre
tankar och vad som ledde henne till en tidig död i Brasilien är
det svårt att få fatt i något.


Det vi vet är att Lotte Altmann föds 1908 som
yngsta barnet med tre äldre bröder i en judisk företagarfamilj
och studerar franska, engelska och nationalekonomi på
universitetet i Frankfurt. Efter nationalsocialisternas
maktövertagande får hon sommaren 1933 veta att hon inte längre är
välkommen tillbaka till universitetet. Hennes bror Manfred, vars
läkarpraktik några månader tidigare tvingats upphöra, har flytt
Tyskland för London och Lotte följer snart efter. Hon läser
språkkurser och söker arbete genom en organisation för judiska
flyktingar. Det är genom den som Friderike Zweig hittar en ny
sekreterare åt sin man.


Han har nyligen lämnat hemlandet Österrike, efter att
antisemitism och förföljelse har ökat och deras hem i Salzburg
utsatts för en godtycklig husrannsakan av polisen. Nu bestämmer
han och hustrun att hon och hennes döttrar från ett tidigare
äktenskap ska stanna kvar och han vara baserad i London på
obestämd framtid. Men då behövs en sekreterare, som kan sköta
praktikaliteter och korrespondens på samma sätt som Friderike
brukar göra.


Det dröjer inte länge innan Stefan och Lotte inleder en
kärleksrelation, inte heller innan den upptäcks av Friderike.
1938 är skilsmässan ett faktum och året därpå gifter han om sig
med Lotte. Han skriver till vännen, författaren Joseph Roth, och
berättar lyckligt om sin nyförälskelse:


”Jag känner mig återigen oviss och full av
nyfikenhet. Nu, som 53-åring, njuter jag av en ung kvinnas
kärlek.”


Det är en klassisk, ja stereotyp historia som utspelar sig; den
äldre kulturmannen och den unga sekreteraren som förlöser honom
ur svårmodet och får honom att leva igen. Lottes ungdom verkar
för Zweig också bli ett sätt att försöka återuppleva den tid han
senare i ”Världen av igår” beskriver som den lyckliga: de fria
ungdomsåren, innan krig och förföljelse. I brevet till Joseph
Roth är det också tydligt hur Zweigs politiska pessimism och oro
för ett andra världskrig spelar in i hans begär för Lotte:


”Jag tror på ett kommande krig på det sätt som andra tror på Gud.
Men därför lever jag också mer intensivt nu. Jag vill se den här
världen en vända till innan den brinner.”


Här anas något om hans bevekelsegrunder. Det mörknar över Europa,
Zweigs judiska identitet har redan gjort hans författarskap
omöjligt inom det språkområde som han räknar som sitt eget. Han
har alltid betraktat sig mer som österrikare och europé än
judisk, ändå är det som det sistnämnda han nu utestängs från en
gemenskap. Och där är hon; den unga, judiska kvinnan som beundrar
hans författarskap och nedtecknar hans tankar.


Men kanske förhåller det sig på ett liknande sätt för Lotte? Hon
har just flytt sitt hemland och blivit avskuren från den framtid
som hon trodde sig ha. Nu befinner hon sig plötsligt i ett
sammanhang med PEN-konferenser, litterära salonger, fullsatta
föreläsningar och researchresor. Precis som hon erbjuder Stefan
Zweig en värld när den han haft håller på att gå förlorad
erbjuder också han en ny värld då hon har behövt lämna sin.


Lottes egen röst är frånvarande i merparten av
all efterlämnad dokumentation om och av Stefan Zweig. Ett
undantag är den samling brev som skickades från henne och Stefan
i exilens Sydamerika. De flesta är skrivna till Lottes bror
Manfred och svägerskan Hanna, som stannat kvar i England. Det
allra sista brevet från Lotte till Hanna är förmodligen så nära
ett självmordsbrev som det går att komma.


”När vi nu lämnar såhär är min enda önskan att du tror mig när
jag säger att det här är det bästa för Stefan, i det lidande som
pågått för honom ända sedan nazismens maktövertagande, och för
mig, i min kroniska astma […] Tro mig när jag säger att det här
är det bästa för oss.”


När brevet poststämplas är parets död redan en
världsnyhet. Exhustrun Friderike Zweig har då, med visumhjälp av
Stefan, bosatt sig i USA. Ett år efter krigsslutet utkommer
hennes självbiografiska bok ”Married to Stefan Zweig”. Hon, som
påbörjade en karriär som skribent men övergick till att arbeta
som fransklärare för att kunna försörja sig, kan nu äntligen
titulera sig författare. Boken är en blandning av saklig biografi
över Zweigs författargärning ihop med en personlig berättelse om
deras äktenskap. Här tonar Friderike genomgående ner Stefans och
Lottes relation och gestaltar den snarare som en ömkan om den
unga, astmatiska kvinnan än äkta kärlek från hans sida. Samtidigt
är delarna kring Zweigs författarskap mer djupgående än i många
andra biografier. Friderike var själv i allra högsta grad
delaktig i hans arbete fram tills att Lotte tog över som både
sekreterare och fru, och hon hade goda insikter i allt från
skrivprocesser och redigeringar till depressioner och tvivel.


Om den unga musan Lotte i slutet av Zweigs liv förblir en gåta är
Friderike, den bedragna hustrun, den som själv skriver till slut.
Det ligger förstås nära till hands att se hur denna
kärlekshistoria i Förintelsens skugga slutade där i Petrópolis,
med makarna Zweigs självmord. Men man kan också se det som att
den fortsätter här: Med att den övergivna musan fattar pennan,
med den döde poeten som musa.


Elin Grelsson, författare och kritiker.